Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

FYRTIONDE KAPITLET

Striden ändad det förlorade återvunnet


Då de tusen åren gått tillända, återvänder Kristus till jorden. De återlöstas skara ledsagar honom och en svit av änglar utgör hans uppvaktning. Under det han nedstiger i överväldigande majestät, bjuder han de ogudaktiga döda att uppstå och mottaga sin dons. De uppstå — en mäktig här, oräknelig som havets sand. Vilken skillnad mellan dessa och dem som uppstodo i den första uppståndelsen! De rättfärdiga blevo iklädda evig ungdom och skönhet. De ogudaktiga bära märken av sjukdom och död.

Varje öga riktas mot Guds Son och skådar hans härlighet. Liksom med en röst utropar de gudlösas tallösa skaror: »Välsignad vare han som kommer, Konungen, i Herrens namn!»

Det är inte kärlek till Jesus som inspirerar dem att utbrista i detta rop. Sanningens överbevisande kraft framtvingar detta från ovilliga läppar. Sådana som de ogudaktiga voro, då de nedmyllades  i sina gravar, så uppstå de även. De äro besjälade av samma fiendskap mot Kristus och av samma upprorets anda. De skola ej få en ny nådatid, då de kunna avhjälpa sitt gångna livs brister. Ingenting skulle vinnas därigenom. En livstid i överträdelse har inte gjort deras hjärtan mjuka. Om en ny prövotid skulle givas dem, så skulle de uppföra sig alldeles på samma sätt som förut. De skulle förkasta Guds fordringar och väcka uppror mot honom.

Kristus stiger ned på Oljeberget, varifrån han efter sin uppståndelse uppfor och där änglarna upprepade löftet om hans återkomst. »Då skall Herren, min Gud, komma, ja, du själv och alla heliga med dig.» »Han skall den dagen stå med sina fötter på Oljeberget, gent emot Jerusalem, österut; och Oljeberget skall rämna mitt itu, mot öster och väster, till en mycket stor dal.» »Herren skall då vara konung över hela jorden.» Sak. I4: S, 4, 9. När det nya Jerusalem i all sin bländande prakt kommer ned från himmelen, skall det vila på en plats, som blivit renad och beredd att mottaga det. Kristus och hans folk och Guds änglar intåga i den heliga staden.

Nu rustar Satan sig för den sista, stora kampen för att rycka till sig herraväldet. Medan mörkrets furste var berövad sin makt och avskuren från alla tillfällen att bedraga, var han eländig och nedslagen, men när de ogudaktiga döda uppstå och han ser de tallösa skarorna, som han har på sin sida, återupplivas hans hopp, och han föresätter sig att inte uppge den stora striden. Han samlar därför de väldiga härskarorna av förtappade människor under sitt baner och ämnar genom dem utföra sina planer.

De ogudaktiga äro Satans fångar. Genom att förkasta Kristus ha de erkänt upprorsstiftarens regentskap. De äro redo att godkänna hans förslag och efterkomma hans befallningar. Han föreslår att han skall anföra dem mot de heligas läger och ta Guds heliga stad i besittning. Med satanisk triumf pekar han på de oräkneliga miljoner, som uppstått från de döda, och förklarar att som deras ledare skall han utan minsta tvekan förmå inta staden och återvinna sin tron och sitt rike.

Satan rådslår först med sina änglar och sedan med konungar, segerrika fältherrar och mäktige män. De mönstra de ofantliga styrkor, som de ha på sin sida, och förklara att den arme, som finns i staden, är liten i jämförelse med deras och att den kan besegras. De uppgöra därför planer att inta det nya Jerusalem med dess rikedom och härlighet. Genast börja alla delta i förberedelserna för striden. Kunniga män skaffa fram krigsredskap. Befälhavare som äro berömda för sina framgångar, ordna skarorna av krigsvans män till strid.

Till slut ges order att rycka fram, och den oräkneliga hären sätter sig i rörelse — en sådan arme har aldrig tillförne samlats av någon jordisk härförare. Alla förflutna tidsåldrars förenade stridskrafter kan på intet sätt jämföras med denna här. Satan, den mäktigaste av alla härförare, går i spetsen och hans änglar förena sina krafter med honom i denna sista kamp. Konungar och befälhavare stå i hans leder, och de oräkneliga människoskarorna följa i otaliga kompanier, vart och ett under sin givna ledare. Med militärisk noggrannhet tåga de täta‑ lederna över jordens spruckna, ojämna yta mot Guds stad. På Jesu befallning stängas det Nya Jerusalems portar. Satans här omringar staden och bereder sig att storma den.

Nu visar sig Kristus för sina fiender. Ord kunna ej beskriva hans makt och majestät, ingen penna kan skildra dem. Den evige Faderns härlighet omsluter Sonen. Glansen a,v hans närvaro uppfyller Guds stad, flödar ut genom portarna och upplyser hela jorden med sin härlighet.

Närmast tronen stå de som en gång nitälskade för fiendens sak, men som blevo ryckta som bränder ur elden och som sedan med djup och innerlig hängivenhet följt sin Frälsare. Därnäst komma de som, omgivna av falskhet och otro, ha utvecklat en kristlig karaktär, de som vördade Guds lag, när den kristna världen förklarade den vara avskaffad. Sedan komma miljoner martyrer från alla tidsåldrar. Och runt omkring dem ses den stora skaran, »som ingen kan räkna ur alla folkslag och stammar och folk och tungomål, stå inför tronen och inför Lammet; och de voro klädda i vita, fotsida kläder och hade palmer i sina händer». Upp. 7:g. Deras strid är nu ändad och seger vunnen. Palmkvistarna i deras händer äro en sinnebild på deras seger, den vita dräkten betecknar Kristi obefläckade rättfärdighet, som nu tillhör dem.

De återlösta uppstämma en sång, som ekot uppfångar och sprider genom de himmelska sfärerna: »Frälsningen , tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.» Anglar och serafer förena i hänförd dyrkan sina röster med den frälsta skarans. Sedan de frälsta sett Satans makt och ondska, inse de bättre än någonsin att det var Kristi makt allena som l;sunde göra dem till segervinnare. I hela den lysande skaran finns det ingen som gör anspråk på att själv ha förskaffat sig frälsning eller övervunnit på grund av egen förtjänst och förmåga. Ingenting förspörjes av vad de ha gjort eller lidit, utan huvudtemat i varje sång och grundtonen i varje hymn är: »Frälsningen tillhör vår Gud och Lammet.»

Kristus kröner.

Guds Son krönes i närvaro av himmelens och jordens församlade invånare. Klädd i överväldigande majestät och makt avkunnar nu konungars Konung domen över dem som gjort uppror mot hans regering och vedergäller dem som överträtt hans lag och förtryckt hans folk. Johannes säger: »Och jag såg en stor vit tron och honom som satt därpå; och för hans ansikte flydde jord och himmel, och ingen plats blev funnen för dem. Och jag såg de döda, både stora och små, stå inför tronen, och böcker blevo upplåtna. Och jämväl en annan bok blev upplåten; det var livets bok. Och de döda blevo dömda efter sina gärningar, på grund av det som var upptecknat i böckerna. » Upp. 20:11, 12.

Så snart böckerna upplåtas och Jesu blickar riktas på de ogudaktiga, erinra de sig varje synd de begått. De se var deras fötter avveko från renhetens och rättfärdighetens stig och hur långt stolthet och upproriskhet ha fört dem i överträdelse av Guds lag. De förföriska frestelser de frammanade genom att hänge sig åt synden, de välsignelser de missbrukade, de Guds sändebud de föraktade, de varningar de förkastade, de barmhärtighetens vågor som slogos tillbaka mot deras hårda och obotfärdiga hjärtan — allt framstår för dem, som om det vore skrivet i flammande eldskrift.

Över tronen framträder korset, och liksom i ett panorama visa sig Adams frestelse och fall och de på varandra följande faserna i den stora återlösningen: Frälsarens ringa födelse i ett stall, hans tidiga år i fattigdom och lydnad för Gud, hans dop i Jordan, fastan och frestelsen i öknen, hans offervilliga verksamhet, som för människorna uppenbarade himmelens mest dyrbara välsignelser, hans dagar fyllda med kärlekens och barmhärtighetens gärningar, hans ensliga nätter i bön och vaka på någon bergssluttning, de ränker som smiddes av hat, avund och ondska som lön för hans godhet, den fasansfulla och hemlighetsfulla ångesten i Getsemane, då han nära nog dignade under bördan av hela världens synd, förräderiet då han överlämnades i .den mordiska pöbelns händer, de fruktansvärda händelserna denna fasans natt, den saktmodige fången, som övergivits av sina mest älskade lärjungar och som obarmhärtigt drevs genom Jerusalems gator, Guds Son som med skadeglädje fördes fram inför Hannas, anklagades i översteprästens palats, i Pilatus' domsal samt inför den fege och grymme Herodes, honom som bespottades, skymfades, torterades och slutligen dömdes till döden — allt detta framställes tydligt. .

Och nu uppenbaras de sista händelserna för den oroliga skaran: den tålige martyren, som beträder vägen till Golgata, himmelens furste som hänger på korset, de stolta prästerna oå den hånande pöbeln som begabba honom under hans sista själsångest, det övernaturliga mörkret, den skälvande jorden, de rämnade klipporna, de öppna gravarna — allt som kännetecknade det ögonblick då världens Frälsare gav sitt liv.

Satan jämte hans änglar och övriga undersåtar ha ingen makt att vända sig bort från denna tavla, som de själva varit med om att framställa. Envar som deltagit däri erinrar sig den del han utförde. De söka förgäves dölja sig för hans ansiktes gudomliga majestät, som överträffar solens glans, medan de återlösta kasta sina kronor ned inför hans fötter och utropa: »Han dog för mig.

I de frälstas skara befinna sig Kristi apostlar, den hjältemodige Paulus, den ivrige Petrus, den älskade och älskande Johannes och deras uppriktiga bröder och med dem en otalig skara martyrer, medan de som förföljde, fängslade och dödade dem, tillika med allt som är föraktligt och avskyvärt äro utanför den himmelska stadens murar.

Där befinna sig påvliga präster och prelater, som gjorde anspråk på att vara Kristi representanter, men som använde pinbänken, fängelset och bålet för att betvinga Guds folks samveten. För sent inse de, att den allvetande Guden nitälskar för sin lag och att han ej skall lämna den skyldige ostraffad. De förstå nu, att Kristus förenar sitt intresse med hans lidande folk, och de erfara den djupa betydelsen i hans ord: »Vadhelst I haven gjort mot en av dessa mina minsta bröder, det haven I gjort mot mig.»

Hela den ogudaktiga världen står nu inför Guds domstol, anklagad för högförräderi mot himmelens regering. Ingen uppträder och försvarar de anklagade. De äro utan ursäkt och över dem avkunnas domen, som lyder på evig död.

Alla få nu tydligt se, att syndens lön ej är en ädel självständighet och ett evigt liv, utan träldom, undergång och död. De ogudaktiga inse nu vad de genom sitt uppror ha förverkat. De ha föraktat »en härlighet som väger översvinnligen tungt och varar i evighet», vilken blivit dem erbjuden, men hur åtråvärd är den inte nu! »Allt detta», utropar den förlorade själen, »kunde jag ha erhållit, men i stället sköt jag dessa ting långt ifrån mig. 0, sällsamma förblindelse! Jag har utbytt frid, sällhet och ära mot elände, vanära och förtvivlan! » Alla inse rättvisan i att de gå miste om himmelens salighet. De ha genom sina liv förklarat: » Vi vilja icke att denne Jesus skall härska över oss.»

Överväldigade betrakta de ögudaktiga Guds Sons kröning. De bevittna de återlöstas tillbedjan och jubelrop av beundran och hänryckning. När skaran utanför staden hör den melodiska sången ljuda, utbrista alla såsom med en röst: »Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du Allsmäktige, och rätta äro dina vägar, du folkens konung.» De nedfalla med sina ansikten mot jorden och tillbedja livets Furste.

Satan erkänner sitt misslyckande.

Satan tyckes vara förlamad då han skådar Kristi härlighet och majestät. Han som en gång var en vittskuggande kerub, erinrar sig nu varifrån han fallit. En lysande ängel, en »strålande morgonstjärna» var han, men hur förändrad, hur förnedrad! Från den rådsförsamling, där han en gång intog en hedrad plats, är han för alltid utesluten.

När Satan betraktar sitt välde och frukten av sitt arbete, ser han bara nederlag och undergång. Han har inbillat människohoparna att Guds stad skulle bli ett lätt byte, men han vet att detta är ett bedrägeri. Under den stora stridens fortgång har han åter och åter blivit slagen, och han känner alltför väl den evige Gudens makt och majestät.

Den store upprorsstiftarens syfte har alltid varit att rättfärdiga sig själv och bevisa, att Guds regering är skulden till upproret, och han har satt in alla sina krafter och brukat sitt utomordentliga förstånd till att uppnå detta mål. Han har verkat målmedvetet och systematiskt och med förvånansvärd framgång, i det han förlett stora skaror att godta hans uppfattning om den stora striden, som pågått så lång tid. I många tusen år har denna upprorets furste utgivit lögn för sanning. Men nu har till sist den tid kommit, då upproret slutgiltigt skall bli kuvat och Satans historia och karaktär uppenbarad‑::. Den store bedragaren har blivit avslöjad i sitt sista, stora försök att störta Kristus från tronen, förgöra Guds folk och ta Guds stad i besittning. De som slutit sig till honom se nu, att hans sak är fullständigt förlorad. Kristi efterföljare och himmelens änglar se den fulla omfattningen av hans stämplingar mot Guds regering. Han är nu föremål för allas avsky.

Satan ser att hans avsiktliga uppror gjort honom omöjlig för himmelen. Han har satt in alla sina krafter i striden mot Gud. Himmelens renhet, frid och harmoni skulle bli den största plåga för honom. Hans anklagelser mot Guds barmhärtighet och rättvisa ha nu bringats till tystnad. Alla de förebråelser som han har sökt rikta mot Jehova, drabba nu honom själv. Och han faller nu ned och erkänner, att hans dom är rättvis.

Fastän Satan tvingats att erkänna Guds rättfärdighet och att böja sig för Kristi överhöghet, är hans karaktär lika oförändrad. Det upproriska sinnet får åter makt över honom. Full av raseri beslutar han att inte ge upp den stora striden. Tiden har kommit, när det sista förtvivlade försöket måste göras möt himmelens konung, och han söker inge sina undersåtar sin egen vrede och väcka dem till ett ögonblickligt anfall. Men bland alla de otaliga miljoner, som han .har lockat till uppror, finnes nu ingen som vill erkänna hans överhöghet. Hans makt är bruten. De ogudaktiga behärskas av samma hat mot Gud som besjälar Satan, men de se, att deras sak är hopplös och att de inte kunna besegra Jehova. Deras raseri upptändes mot Satan och dem som varit hans medhjälpare i att bedraga, och med demonisk vrede överfalla de dem.

»Du föll i synd. Då förvisade jag. dig från gudaberget och förgjorde dig, du vittskuggande kerub; du fick ej stanna bland de gnistrande stenarna. Eftersom ditt hjärta högmodades över din skönhet . . . Slog jag dig till jorden . . . Jag lät dig ligga som aska på jorden inför alla som besökte dig. Alla som kände dig bland folken häpnade över ditt öde. Du tog en ände med förskräckelse för evig tid.» Hes. 28:16—19.

De ogudaktigas öde.

»Han skall låta ljungeldssnaror regna över de ogudaktiga; eld och svavel och glödande vind, det är den kalk som bliver dem beskärd. » Ps. 11:6. Eld faller ned av himmelen från. Gud. Jorden öppnar sig. De förstörelsens krafter som äro dolda i dess inre släppas lösa. Förtärande eld bryter fram ur varje gapande avgrund. Själva klipporna fatta eld. Den dag har kommit, som »skall brinna såsom en ugn». Elementen upplösas av hetta och »jorden och de verk som äro därpå brännas upp». Jordens yta förefaller vara en smältande massa, en ofantligt stor, sjudande eldsjö. Detta är de ogudaktigas doms och förtappelses dag — » en Herrens hämndedag, ett vedergällningens år, då han utför Sions sak». Jes. 34:8.

De ogudaktiga få sitt straff på jorden. De skola »bliva lika strå, och dagen, den som kommer, skall förbränna dem, säger Herren Sebaot. Somliga förgöras i ett ögonblick, medan andra få uthärda ett längre lidande. Alla straffas »efter sina gärningar». Satans straff skall bli mycket större än deras som han bedragit. Efter att alla som han bedragit ha förgåtts, skall han fortfarande lida för sina gärningar. T den renande elden förtäras slutligen alla ogudaktiga ‑ »varken rot eller krona lämnas kvar av dem». Roten det är Satan och grenarna de ogudaktiga. De ha lidit lagens fulla straff. Rättvisans fordringar ha blivit uppfyllda. Himmel och jord, som bevittnat det ådömda straffets verkställande, förklara att Jehova är rättfärdig.

Det förstörelseverk mörkrets furste utfört har för evigt omintetgjorts. Under sex tusen år har han fått fullfölja sitt uppsåt att fylla jorden med elände, som bringat sorg i hela världsalltet. Hela skapelsen har suckat och våndats tillsammans. Men Guds skapade varelser äro nu för alltid befriade från Satans närvaro och frestelser. »Hela jorden har nu fått vila och ro; man brister ut i jubel.» Jes. 14:7. Och jublande segerrop uppstiger från hela Guds trogna universum. Det höres »röster av en stor skara, lika bruset av stora vatten och dånet av starka tordön; de sade: Halleluja! Herren, vår Gud, den Allsmäktige, har nu trätt fram såsom konung. » Upp. 19:6.

»Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den förra himmelen och den förra jorden voro förgångna». Upp. 21:1. Den eld som förtär de ogudaktiga, renar jorden. Varje spår av förbannelse utplånas. .Intet evigt brinnande helvete skall påminna de återlösta om syndens förskräckliga följder.

Ett enda minne av  förbannelsen står kvar.

Allenast ett minne står kvar: Vår Återlösare skall alltid bära märkena efter sin korsfästelse. Hans sårade hjässa, hans sida och hans händer och fötter bära de enda märken som påminna om syndens grymma verk. Profeten, som skådade: Kristus i hans härlighet, säger: »Strålar gingo ut från hans sida, och där var hans makt gömd.» (Hab. 3:4, eng. övers.) Denna genomstungna sida, varifrån purpurströmmen gick ut, som försonade människan med Gud ‑‑ där är Frälsarens härlighet, där är hans makt gömd. Mäktig att frälsa genom återlösningens offer har han ock makt att verkställa dom över dem som förakta Guds nåd. Tecknen på hans förnedring äro hans högsta ära. I all evighet skola såren från . Golgata förkunna hans lov och bära vittne om hans makt.

Jorden återställd.

Jorden sorti ursprungligen gavs åt människorna som deras rike, men som de överlämnat i den onde furstens hand, denna jord som så länge varit i den mäktige fiendens våld, har blivit återvunnen genom återlösningens stora verk. Allt som fördärvades genom synden, har blivit upprättat igen. »Så säger Herren, . . . han som har danat jorden och gjort den, han som har berett den och som icke har skapat den till att vara öde, utan danat den till att bebos. » Guds ursprungliga avsikt med att skapa jorden uppnås, i det den blir de återlöstas eviga hem. »De rättfärdiga skola besitta landet och bo där evinnerligen. » Jes. 45:18; Ps. 37:29.

Fruktan för att de heligas eviga arvedel skulle få en alltför materiell prägel, har förlett många till att förandliga och därigenom bortförklara just de sanningar, som komma oss att betrakta den som vårt hem. Kristus försäkrade sina lärjungar, att han gick bort för att bereda rum i sin Faders hus. De son låta sig undervisas av Guds ord, skola ej vara alldeles okunniga om de himmelska boningarna. Likväl är det sant att > vad intet öga har sett och intet öra har hört och vad ingen människas hjärta har kunnat tänka» det har »Gud berett åt dem som älska honom». i Kor. 2: 9. .Mänskligt språk förmår ej skildra de rättfärdigas belöning. Den skall bli känd allenast av dem som få se den. Dödligas begränsade förstånd kan ej fatta den härlighet som omstrålar Guds paradis.

Bibeln kallar de frälstas arvedel för ett land. Hebr. 11: 14—16. I detta land leder den himmelske Herden sin hjord till levande vattenkällor. Livets träd ger sin frukt var månad, och dess löv tjäna till läkedom för folken. Där finnas aldrig sinande vattenströmmar, klara som kristall, och vajande träd vid deras stränder kasta sina skuggor över de stigar, som äro banade för Herrens återlösta. Vidsträckta slätter omväxla med vackra höjder, och Guds berg höja stolta toppar mot skyn. På dessa fridfulla slätter utmed de levande strömmarna skall Guds folk, som så länge varit gäster och främlingar, finna ett hem.

»Mitt folk skall bo i fridshyddor, i trygga boningar och på säkra viloplatser.» »Man skall icke mer höra talas om våld i ditt land, om ödeläggelse inom dina gränser, utan du skall kalla dina murar för frälsning och dina portar för lovsång». »När de bygga hus, skola de ock få bo i dem; när de plantera vingårdar, skola de ock få äta deras frukt . . . Mina utkorade skola själva njuta av sina händers verk.» Jes. 32:18; 60:18; 65:21—22.

»Öknen och ödemarken skola glädja sig, och hedmarken skall fröjdas och blomstra som en lilja.» »Där törnesnår nu finnas, skola. cypresser växa upp, och där nässlor stå, skall. myrten växa. » »Då skola vargar bo tillsammans med lamm, och pantrar ligga tillsammans med killingar, . . . och en liten gosse skall valla dem. » »Ingenstädes på mitt heliga berg skall man då göra vad ont och fördärvligt är, säger Herren.» Jes. 3 5:1; 55:13; 11:6, 9.

Ingen smärta skall trivas i himmelens atmosfär. Inga tårar gjutas i detta land, inga liktåg, inga tecken på sorg skola finnas där. »Och döden skall icke mer vara till, och ingen sorg eller Där skola odödliga väsen med aldrig sinande fröjd begrunda skaparmaktens under och frälsarkärlekens hemligheter. Ingen grym, listig fiende skall fresta någon att glömma Gud. Varje förmåga skall uppövas, varje anlag utvecklas. Förvärvandet av kunskap skall ej trötta någon eller uttömma krafterna. De mest storartade företag skola genomföras, de högsta mål uppnås, de käraste önskningar förverkligas. Och likväl skall dc‑t finnas nya höjder att bestiga, nya under att begrunda, nya sanningar att förstå, nya ting som kalla andens och själens och kroppens krafter till verksamhet.

Världsalltets alla skatter skola bli tillgängliga för de återlöstas forskning. Lösta ur dödlighetens bojor och utan att tröttas styra de sin flykt till avlägsna världar ‑ världar som betogos av sorg vid åsynen av mänskligt ve och som genljödo av glädjesånger vid budskapet om en själs frälsning. Med outsäglig fröjd bli jordens barn införda i icke fallna varelsers glädje och vishet. De få dela med dem skatter av kunskap och insikt, som de under tidsåldrarnas lopp vunnit genom att begrunda Guds händers verk. Med ofördunklat öga betrakta de skapelsens härlighet solar och stjärnor och världssystem, vilka alla på sina bestämda banor röra sig omkring Guds tron. Allting från det: minsta till det största bär Skaparens namn, allt ådagalägger hans makts oändliga rikedom.

Allteftersom evighetens år förgå, skola de bringa allt rikare och härligare uppenbarelser av Gud och av Kristus. Liksom kunskapen är framåtskridande, så skola även kärlek, vördnad och sällhet tilltaga. Ju bättre människorna lära känna Gud, desto mer skola de beundra hans karaktär. När Jesus avslöjar för dem återlösningens rikedom och sina underbara gärningar i den väldiga kampen mot Satan, skola de återlöstas hjärtan genomströmmas av en allt innerligare hängivenhet, och med fröjdefull hänryckning slå de på sina gyllene harpor, medan tusen gånger tusen och tio tusen gånger tio tusen röster förena, sig i den mäktiga kör som sjunger Guds pris.

»Och allt skapat, både i himmelen och på jorden. och under jorden och på havet och allt vad i dem var, hörde jag säga: 'Honom som sitter på tronen och Lammet tillhör lovet och äran och priset och väldet i evigheternas evigheter.'» Upp. 5 : 13.

Den stora striden är ändad. Synd och syndare äro icke mer. Hela världsalltet är renat från det onda. Harmoni och glädje genom­strömma den oändliga skapelsen. Från honom som har skapat allt, flödar liv och ljus och fröjd ut genom rymdens gränslösa. rike. Allting — från den minsta atom till den största världskropp, det levande och det livlösa — förkunnar i sin oförgängliga skönhet och fullkomliga glädje, att GudärkärIeken

Back ] Up ]