|
TRETTIOÅTTONDE
KAPITLET
Guds folks
befrielse
När de mänskliga lagarnas
skydd undandrages dem som lyda Guds lag, skall man i olika länder samtidigt
vidta åtgärder för att bringa dem om livet. När den utsatta tiden närmar
sig, skall man sammangadda sig för att utrota dessa förhatliga människor. Man
skall besluta sig för att på en gång rikta ett avgörande slag mot dem för
att bringa till tystnad de röster, av vilka man blivit motsagd och tillrättavisad.
Guds folk — av vilka somliga befinna sig i fängelse, medan andra äro gömda
på ensliga platser i skogarna eller bland bergen, fortsätta att bedja om Guds
beskydd. Det är just nu i denna stund av yttersta nöd, som Israels Gud skall
träda emellan och befria sitt folk. »Då skolen I sjunga såsom i
en natt då man firar högtid, och edra hjärtan skola glädja sig, såsom när
man under flöjters ljud tågar upp på Herrens berg, upp till Israels klippa.
Och Herren skall låta höra sin röst i majestät och visa huru hans arm
drabbar, i vredesförgrymmelse och med förtärande eldslåga, med storm och störtskurar
och hagelstenar.» Jes. 30:29, 30. Det är midnatt, då Gud
uppenbarar sin makt för att befria sitt folk. Tecken och under visa sig i snabb
följd. De ogudktaiga betrakta scenen med fasa och bestörtning, medan de rättfärdiga
med högtidlig glädje skåda tecknen till sin förlossning. Allt i naturen
tycks ha avvikit från sin vanliga gång. Floderna upphöra att flyta. Mörka
och tunga skyar uppstiga på himmelen och stöta mot varandra. Mitt på den
hotfulla himmelen finnes en ljus sky av obeskrivlig härlighet. Härifrån höres
Guds stämma lik bruset av många vatten förkunna: »Det är gjort.» Upp.
16:17. Denna röst skakar himmelen och
jorden. En stor jordbävning inträffar »så våldsam och så stor, att dess
like icke förekommit, alltsedan människor blevo till på jorden». Firmamentet
tycks öppna och tillsluta sig och härligheten från Guds tron strålar igenom.
Bergen skakas liksom ett träd för vinden, och lösryckta klippblock slungas åt
alla håll. Man hör ett dån av en annalkande storm. Havet piskas upp till
raseri, och stormen ryter lik onda andar, som äro ute för att fördärva. Hela
jorden häver sig som havet i storm. Dess yta rämnar, dess grundvalar darra, färdiga
att störta samman. Bergskedjor sjunka ned. Bebodda öar försvinna. Hamnstäder
som likna Sodom i gudlöshet, uppslukas av de rasande vattenmassorna. Gud kommer ihåg det stora
Babylon, så att han räcker det »kalken med sin stränga vredes vin». »Stora
hagel, centnertunga, föllo ned från himmelen» och utförde sitt förstörelseverk.
Jordens stoltaste städer ödeläggas. De kostbara palats, på vilka jordens
stormän slösat sina rikedomar för att förhärliga sig själva, sönderfalla
i ruiner inför deras ögon. Fängelsemurarna omstörtas, och Gud förlossar
sitt folk som på grund av sin tro hållits i fängelse. Gravarna öppnas, och »många
av dem som sova i mullen skola uppvakna, somliga till evigt liv och somliga till
smälek och evig blygd». Dan. 12:2. Alla som dött i tron på den tredje ängelns
budskap uppstå förhärligade ur graven för att höra Guds fridsförbund med
dem som hålla hans lag. »Allas ögon skola se honom, ja ock deras som hava
stungit honom», dessa som hånade honom och bespottade honom under hans dödsångest,
och de som voro hans sannings och hans folks bittraste motståndare uppstå för
att skåda honom i hans härlighet och se den ära, som han visar dem som varit
honom trogna och lydiga. Genom en rämna i molnen lyser
en stjärna, som på grund av det omgivande mörkret strålar med mångdubbel
glans. Denna stjärna bådar hopp och glädje för Herrens trogna, men sorg och
vrede för Guds lags överträdare. De som uppoffrat allt för Kristus, ha nu
funnit tillflykt i Herrens kamrars gömma. De ha blivit prövade och ha inför världen
och sanningens fiender visat trohet mot honom, som led döden för dem. En underbar förändring har
skett med dem som mitt under det döden stirrat dem i ansiktet, ha bevarat sin rättsinnighet.
De ha plötsligt blivit befriade från det bittra och grymma tyranni som människor,
förvandlade till demoner, hållit dem i. Deras ansikten som. nyligen voro så
bleka, ängsliga och tärda, stråla nu av förundran, tro och kärlek. Deras röster
blandas i en jublande segersång: »Gud är vår tillflykt och starkhet, en hjälp
i nöden, väl beprövad. Därför skulle vi icke frukta, om än .jorden omvälvdes
och bergen vacklade ned i havsdjupet; om än dess vågor brusade och svallade, så
att bergen bävade vid dess uppror. » Ps. 46:2—4. Medan denna sång av helig förtröstan
uppstiger till Gud, dra molnen sig tillbaka, och den stjärnklara himmelen
framträder obeskrivligt härlig i jämförelse med de svarta, hotande molnen
runt omkring. Den himmelska stadens härlighet lyser genom de vidöppna pärleportarna. Det är omöjligt att beskriva
den fasa och förtvivlan som de ripas av, som trampat Guds heliga bud under sina
fötter. Herren gav dem sin lag. De kunde ha speglat sin karaktär i den och lärt
inse sin ofullkomlighet, medan det ännu var tid till ånger och bättring, men
för att vinna världens ynnest åsidosatte de Guds bud och lärde även andra
att överträda dem. De ha sökt att tvinga Guds folk att vanhelga hans sabbat,
nu dömas de av den lag de ha föraktat. Med fasa se de nu tydligt, att de äro
utan ursäkt. De valde själva vem de ville tjäna
och tillbedja. »I skolen då åter få se vilken skillnad det är mellan den rättfärdige
och den ogudaktige, mellan den som tjänar Gud och den som icke tjänar honom.
» Mal. 3:18. Konungen
kommer.
Snart ser man i öster en liten
mörk sky, omkring hälften så stor som en mans hand. Detta är den sky som
omger Frälsaren och som på avstånd tyckes vara insvept i mörker. Guds folk
vet att detta är Människosonens tecken. Under högtidlig tystnad se de skyn närma
sig jorden och bli alltmer skinande och härlig, till dess den utgöres av en
stor vit sky, vars undersida liknar en förtärande eld, medan förbundets regnbåge
välver sig över den. Jesus kommer som en mäktig
segerherre. Han nedstiger ej som »smärtornas man» för att dricka förnedringens
och lidandets bittra kalk, utan som himmelens och jordens. segerherre för att döma
levande och döda. Han heter »trofast och sannfärdig» och han »dömer och
strider i rättfärdighet». Och honom följa de himmelska härskarorna. Hela
firmamentet tyckes ,vara uppfyllt av lysande väsen — »tusen gånger tusen
och tio tusen gånger tio tusen». Ingen jordisk penna kan beskriva
denna scen, ingen mänsklig tanke föreställa sig detta skådespels prakt. »Hans
majestät övertäcker himmelen, och av hans lov är jorden full. Då uppstår
en glans såsom av solljus, strålar gå ut ifrån honom. » Hab. 3 :3,4. När
denna levande sky närmar sig, skådar varje öga Livets Furste. Ingen törnekrona
vanställer hans huvud, utan härlighetens diadem vilar på hans heliga änne.
Hans ansikte lyser klarare än middagssolens bländande glans. »Och på sin
mantel, över sin länd, har han detta namn skrivet: 'Konungarna, konung och
herrarnas herre.'» I hans närvaro bli »alla
ansikten gulbleka» (Jer. 30:6), och de som förkastat Guds nåd erfara fasan av
en evig förtvivlan. »Förfärade hjärtan och skälvande knän! Darrande länder
allestädes! Allas ansikten hava skiftat färg. » Nah. 2:10. De rättfärdiga
utropa bävande: »Vem kan bestå?» Änglarnas sång upphör och en
stunds högtidlig tystnad inträder. Därpå höres Jesus säga: »Min nåd är
dig nog. ». De rättfärdigas anleten stråla och glädje fyller varje hjärta.
Änglarna anslå en högre ton och sjunga ånyo, i det de närma sig jorden. Konungarnas konung kommer i en
sky, omgiven av flammande eld. »Och himmelen vek undan, såsom när en bokrulle
rullas ihop; och alla berg och öar flyttades bort från sin plats. » »Vår
Gud kommer, och han skall icke tiga. Förtärande eld går framför honom, och
omkring honom stormar det med makt. Han kallar på himmelen därovan och på
jorden, för att döma sitt folk. » Upp. 6:14; Ps. 50:3, 4.. »Och konungarna på jorden och
stormännen och krigsöverstarna och de rika och de väldiga, ja, alla, både trälar
och fria, dolde sig i hålor och bland bergsklippor. Och de sade till bergen och
klipporna: 'Fallen över oss, och döljen oss för dens ansikte, som sitter på
tronen, och för Lammets vrede. Ty deras vredes stora dag är kommen, och vem
kan bestå?'» Upp. 6:15 —17. Illasinnade människors hån och
spe ha upphört, lögnaktiga läppar ha tystnat. Vapnens brak och stridens
tumult och krigslarmet, då »manteln sölades i blod», ha upphört. Ingenting
höres nu utom ljudet av bön och gråt och klagan. Från läppar som helt
nyligen fällt hånande ord, skall ropet tränga: »Deras vredes stora dag är
kommen, och vem kan bestå?» De ogudaktiga anropa bergen och klipporna att
falla över dem och skyla dem för hans ansikte, som de föraktat och förkastat. De förnimma den röst som förmår
genomtränga dödens portar. Hur ofta ha de ej hört denna milda, ömma stämma
kalla dem till omvändelse! Hur ofta ha de ej hört den i en väns, en broders,
i Frälsarens bevekande förmaningar! För dem som förkastat Herrens nåd, kan
ingen röst vara mera full av anklagelse och dom än den, som så länge vädjat
till dem: »Så vänden då om, ja, vänden om från edra onda vägar; ty icke
viljen I väl dö?» Ack, att det vore för dem en främlings röst! Herren säger:
»Eftersom I icke villen höra, när jag ropade, eftersom ingen aktade på, när
jag, räckte ut min hand, eftersom I läten allt mitt råd fara och icke villen
veta av min tillrättavisning, därför skall jag ock le vid eder ofärd och
bespotta, när det kommer som I frukten. » . Ords. 1:24, 25 . Denna röst väcker minnen till
liv, som de gärna skulle vilja utplåna — föraktade varningar, försmådda
kallelser, försummade tillfällen. Här finna vi dem som hånat
Kristus under hans förnedring. Med skakande kraft påminna de sig Frälsarens
ord under hans lidande, då han på översteprästens utmaning svarade: »Härefter
skolen I få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på
himmelens skyar. »Matt. 26:64. Itu se de honom i hans härlighet, och de skola
även få se honom på Maktens högra sida. De som förhånade hans ord, då
han sade sig vara Guds Son, stå nu mållösa. Där står den högmodige
Herodes, som gjorde narr av Jesu konungsliga titel och befallde de hånande
soldaterna att kröna honom till konung. Där stå de män som med oheliga händer
iförde honom purpurmanteln, satte törnekronan på hans heliga huvud och en
spira i hans hand, som icke höjdes till motvärn — dessa som föllo på knä
för honom för att håna och begabba honom. De män som slogo och spottade
Livets Furste i ansiktet, vända sig nu bort från hans genomträngande blick
och söka fly undan hans närvaros överväldigande härlighet. De som slogo
spikarna genom hans händer och fötter och de krigsmän som stucko spjutet i
hans sida, se nu dessa märken med fasa och samvetskval. I varje människas liv, som förkastat
sanningen, givs det stunder då samvetet vaknar och påminner om ett liv i
skrymteri och då själen plågas av gagnlös ånger. Men ej kan detta jämföras
med den ånger, som griper de ogudaktiga på den dag, då över dem kommer såsom
ett stormväder den nöd och ångest som de frukta. De som velat förgöra
Kristus och hans trogna folk, se nu den härlighet som vilar över dem. Mitt
under deras förskräckelse höra de de heligas röster som utropa: »Se, där
är vår Gud, som vi förbidade och som skulle frälsa oss.» Jes. z 5 :9. De
dödas uppståndelse.
Medan jorden bävar, blixtar
ljunga och åskan dundrar, återkallar Guds Sons röst de rättfärdiga döda
till livet. Hans blick sveper över deras gravar. Sedan lyfter han sin hand mot
himmelen och utropar: »Valenen upp, vaknen upp, I som soven i mullen, och stån
upp!» Överallt på jorden skola de rättfärdiga döda höra denna röst, och
de som höra den skola leva. Hela jorden skall genljuda av fröjderop, då den
stora skaran av frälsta från alla nationer, släkten, tungomål och folk utträder
ur dödens fängelse, iklädda oförgänglig härlighet, och utbrister: »Du död,
var är din seger? Du död, var är din udd? » Alla uppstå med den eviga
ungdomens hälsa och kraft. I begynnelsen skapades människan till Guds avbild
icke blott med hänsyn till karaktären utan även till gestalt och anletsdrag.
Synden fördärvade och nästan utplånade den gudomliga bilden, men Kristus kom
och återställde det som gått förlorat, och han skall förvandla vår förnedringskropp
och göra den lik: hans härlighetskropp. Denna dödliga, förgängliga gestalt,
som en gång var befläckad av synden, blir fullkomlig, skön och odödlig. All
vanskaplighet och alla brister äro borta. De sista märkena av syndensförbannelse
skola avlägsnas och de kristtrogna skola framstå i »Herren, vår Guds
ljuvlighet». De skola återspegla sin Herres fullkomliga bild i ande, själ och
kropp. 0 underbara återlösning, som man så länge talat om, så länge
hoppats på och så länge tänkt på med brinnande längtan, men aldrig till
fullo kunnat fatta! De levande rättfärdiga förvandlas
»i ett nu, i ett ögonblick ». Vid ljudet av Guds Sons röst förhärligas de
och erhålla odödlighet, varefter de tillika med de uppståndna heliga
bortryckas i skyar Herren till mötes i luften. Anglar »skola församla hans
utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ända till den andra».
Små barn föras av änglar till sina mödrar och läggas i deras armar. Vänner
som länge varit skilda genom döden, förenas för att aldrig mera skiljas och
under jubelsånger uppfara de till Guds stad. Segervinnarna
krönas.
Innan de intåga i det nya
Jerusalem, överräcker Frälsaren åt sina efterföljare segerns emblem och förlänar
dem tecknet på deras kungliga värdighet. Den förhärligade skaran samlas omkring
Konungen, vilkens majestätiska gestalt ses av alla — änglar och återlösta
— och vilkens ansikte strålar av innerlig kärlek till dem. Varje öga i de
återlöstas otaliga skara är fäst på honom, de skåda alla hans härlighet.
Med sin högra hand sätter Jesus härlighetens krona på segervinnarens
huvud. Var och en får en krona, på vilken står hans eget nya namn jämte
denna inskrift: »Helgad åt Herren. » Envar får segerns palm och den skinande
harpan. Obeskrivlig hänförelse
genomströmmar varje hjärta och varje stämma höjes i lov och pris: »Honom
som har älskat oss och som har löst oss från våra synder med sitt blod och
gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och Fader, honom
tillhör äran och väldet i evigheternas evigheter». Upp. 1:5, 6. Intåget
i Guds stad.
Framför den återlösta skaran
ligger den heliga staden. Jesus öppnar pärleportarna, och med outsäglig kärlek
välkomnar han sina trogna till deras »Herres glädje». Frälsarens glädje
består däri, att han i härlighetens rike får se de själar, som blivit frälsta
genom hans lidande och förnedring. Och de återlösta skola dela hans glädje,
då de i de saligas skara få se dem de genom sina böner, sitt arbete och sin kärleksfulla
uppoffring vunnit för Kristus. Isär de samlas omkring den stora, vita tronen,
svall outsäglig salighet fylla deras hjärtan, då de se dem de vunnit för
Kristus och finna att dessa vunnit andra och dessa senare åter andra alla äro
nu bärgade i fridens hamn. De lägga sina kronor ned inför Jesu fötter och
prisa honom genom ändlösa evigheter. På kristallhavet framför
tronen — det glashav, som. genomstrålas av Guds härlighet, liksom vore det
blandat med eld ‑ församlas den skara som har »vunnit seger över
vilddjuret, med dess bild och dess namns tal ». Upp. I S :2. »Därför stå de
inför Guds tron och tjäna honom dag och natt, i hans tempel. Och han som
sitter på tronen skall slå upp sitt tabernakel över dem. » De ha sett jorden
ödeläggas av hunger och pest, då solen fick makt att bränna människorna med
stor hetta, och de ha själva utstått lidande, törst och hunger. Men nu skola
de icke »mer hungra och icke mer törsta, och solens hetta skall icke träffa
dem, ej heller eljest någon brännande hetta. Ty Lammet, som står mitt för
tronen, skall vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor, och Gud
skall avtorka alla tårar från deras ögon». Upp. 7:15
— I 7 Fostrade
i lidaiidets skola.
I alla tider ha Kristi utvalda
blivit fostrade och utbildade i lidandets skola. På jorden var deras
levnadsstig smal, de luttrades i prövningens ugn. För Kristi skull utstodo de
motstånd, hat och spe. De följde sin mästare i stridens hetta, de uthärdade
självförnekelse och erforo bitter missräkning. Genom egen smärtsam
erfarenhet lärde de känna syndens onda natur, dess makt och elände, och de
betraktade den med avsky. Tanken på det stora offret för befrielsen från
synden förödmjukar dem i deras egna ögon och fyller deras hjärtan med en
jublande tacksamhet, som är ofattbar för dem som aldrig syndat. De älska
mycket, emedan mycket har blivit dem förlåtet. De ha blivit delaktiga i Kristi
lidanden, därför äro de nu beredda att dela hans härlighet. Guds arvingar ha kommit från
vindskamrar, från ringa hyddor, :från fängelser, från bålet, från berg, från
öknar, från jordgrottor och från havets öar. På jorden blevo de »nödställda,
misshandlade, plågade». Miljoner gingo i graven tyngda av förakt, därför
att de ståndaktigt vägrade ge efter för Satans bedrägliga anspråk. Här dömdes
de av mänsklig domstol som de värsta förbrytare men nu är Gud den som skipar
rätt och upphäver människornas. domar. Han skall »taga bort sitt folks smälek
överallt på jorden». Man skall kalla dem »det heliga folket», »Herrens förlossade».
Han skall »låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjeolja
i stället för sorg; högtidskläder. i stället för en bedrövad ande. De äro
ej längre svaga, lidande, kringspridda och förtryckta. För alltid skola de nu
vara hos Herren. De stå inför tronen, klädda i en rikare dräkt än de förnämligaste
här på jorden någonsin burit. De äro krönta med diadem, långt skönare än
de som prytt en jordisk furstes panna. Smärtans och sorgens dagar äro till ända.
Härlighetens konung har torkat av alla tårår från deras. kinder, varje orsak
till sorg är avlägsnad. De saliga svinga sina. palmkvistar under det de uppstämma
en lovsång. Klar, ljuv, riktharmonisk slås tonen an och alla instämma i sången,
som sväller ut och fyller alla himlars rymd: »Frälsningen tillhör vår Gud,.
honom som sitter på tronen, och Lammet. » Och alla himmelska. väsen instämma
i lovet, sägande: »Amen. Lovet och priset, och visheten och tacksägelsen, och
äran och makten och starkheten tillhöra vår Gud i evigheternas evigheter. »
Upp. 7:10, 12. Aterlösningen
är ämnet för de
frälstes studium.
Här i livet kunna vi blott till
en del förstå det underbara frälsningsverket. Med vårt begränsade förstånd
kunna vi nog här allvarligt begrunda de ämnen, som behandla .förnedringen och
härligheten, livet och döden, rättvisan och barmhärtigheten i ljuset från
korset, men även om vi anstränga vår tankeförmåga till det yttersta, kunna
vi dock ej fatta dessa begrepps fulla betydelse. Vi ha blott en dunkel föreställning
om den försonande kärlekens längd och bredd, djup och höjd. Aterlösningsplanen kommer inte
ens att tillfullo fattas, då Guds. utvalda se Gud ansikte mot ansikte och känna
honom, såsom de äro kända. Men genom ändlösa evigheter skola nya sanningar
uppenbaras för häpna och hänförda sinnen. Även om jordelivets sorger,
lidanden och frestelser äro till ända och deras orsaker borttagna, skall Guds
folk ha ett klart begrepp om vad deras frälsning kostat. Kristi kors skall bli temat för
de återlöstas studium och sång genom alla evigheter. I den förhärligade
Kristus se de den korsfäste Kristus. Aldrig skall .det förgätas att Han, som
genom sin makt skapat och uppehåller otaliga stjärnevärldar i den oändliga
rymden, Guds enfödde Son, himmelens Majestät, Han, som lysande keruber och
serafer hänfört tillbedja, ödmjukade sig själv för att lyfta den fallna människan
upp till sig, att Han bar syndens skuld och skam och uthärdade, att Fadern
ansikte doldes för honom, till dess att den förtappade världens syndaskuld
krossade hans hjärta och utsläckte hans liv på Golgata kors. Att all världens
Skapare och alla människors Domare av kärlek till människan avlade sin härlighet
och valde förnedring, skall i all evighet väcka beundran och vördnadsfull
tillbedjan i världsalltet. När de frälsta se sin Frälsare
och skåda Faderns eviga härlighet återstrålas i Hans ansikte, när de se
hans trons herravälde, som varar från evighet till evighet och veta, att det
ej skall bli någon ände på hans rike, utbrista de i en hänförande sång: »Värdig,
värdig är du, ty du har blivit slaktad och med ditt blod har du åt Gud köpt
människor. » Korsets mysterium förklarar
alla andra mysterier. I: det ljus som strömmar från Golgata, skola de
egenskaper hos Gud, vilka fyllt oss med fruktan och bävan framstå tilldragande
och sköna. Barmhärtighet, ömhet och faderlig kärlek mängas med helighet, rättvisa
och styrka. På samma gång som vi skåda honom i hans konungsliga majestät, se
vi yttringar av hans nådefulla karaktär och fatta bättre än någonsin
betydelsen av det dyrbara namnet »Fader vår». |