Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

TRETTIOSJUNDE KAPITLET

Nödens tid


Pä den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten som står som försvarare för dina landsmän; och då kommer en tid av nöd, vars like icke har funnits, allt ifrån den dag då människor blevo till och ända till den tiden. Men på den tiden skola av ditt folk alla de varda frälsta, som finnas skrivna i boken.» Dan. 12:1.

Då den tredje ängelns verk avslutas, stänges nådens dörr för jordens skuldtyngda inbyggare. Guds folk har fullgjort sitt verk. De ha mottagit »särlaregnet » eller »vederkvickelsen från Herren», och de äro beredda för den förestående prövningens stund. Hos 6:3; Apg. 3:20.

Världen har ställts inför det sista provet, och alla som visat lvdnad för Guds bud, ha mottagit »den levande Gudens signet ». Upp. 7:2. Då avslutar Jesus sitt medlarverk i den himmelska helgedomen. Han sträcker upp sina händer och förkunnar med hög röst: »Det är gjort.» Hela änglaskaran tager av sina kronor, medan han högtidligt förklarar: »Må den som är orättfärdig fortfara att öva orättfärdighet, och den som är oren att orena sig. Så ock den som är rättfärdig, han fortfare att öva sin rättfärdighet, och den som är helig att helga sig. » Upp. 22:11 .

Varje enskilt fall har blivit avgjort antingen för liv eller död. Kristus har bringat försoning för sitt folk och utplånat deras synder. Antalet av hans undersåtar är fulltaligt, och »rike och välde och storhet, utöver alla riken under himmelen», skall givas åt frälsningens arvingar, och Jesus skall regera som. konungarnas Konung och herrarnas Herre.

Nådatidens slut,

När Kristus lämnar helgedomen, utbreder sig mörker över jordens inbyggare. Under denna fruktansvärda tid måste de rättfärdiga leva inför Guds heliga ansikte utan medlare. Den återhållande makt som de ogudaktiga varit underkastade, upphör nu att verka, och Satan får fullständig kontroll över de obotfärdiga. Guds långmodighet årslut. Världen har förkastat hans nåd, föraktat hans kärlek och trampat hans lag under sina fötter. De ogudaktiga ha överskridit sin nådatids gränser. Guds Ande som de hårdnackat motstått, har slutligen lämnat dem. Då de äro berövade Guds nåd, ha de intet skydd mot den onde. När Guds änglar upphöra att hålla människornas förfärliga lidelser i tyglar, så lössläppas alla stridens element. Hela jorden hemfaller då åt en mera fruktansvärd ödeläggelse, än den som drabbade det forna Jerusalem.

De som vörda Guds heliga lag ha anklagats för att ha dragit straffdomar över världen. Den kraft som åtföljde det sista varningsbudskapet, har väckt förbittring hos de ogudaktiga, och deras vrede blir upptänd mot alla som mottagit budskapet.

När Guds närvaro slutligen undandrogs den judiska nationen, skedde det utan att prästerna och folket visste av det. Fastän de stodo under Satans kontroll och behärskades av de mest avskyvärda och fördärvliga lidelser, ansågo de sig fortfarande vara Guds utvalda folk. Tjänsten i templet fortsatte, offren framfördes och lades på ett befläckat altare. Dagligen nedkallade prästerna Guds välsignelse över ett folk, som korsfäst Guds älskade Son och som sökte döda hans apostlar och tjänare. Så skall det ock ske, när helgedomens oåterkalleliga beslut blivit avkunnade och världens öde för evigt blivit avgjort ‑jordens inbyggare skola ej veta något därom. Det folk från vilket Guds Ande vikit, skall fortsätta att iakttaga religionens yttre former, och det sataniska nit, med vilket det ondas furste skall inspirera dem att verkställa hans ondskefulla planer, skall ha likhet med nitälskan för Gud.

När sabbaten blivit själva tvistefrågan inom kristenheten och religiösa och världsliga myndigheter förena sig i att påtvinga söndagsfirandet, skall det lilla fåtal som ståndaktigt vägra att ge efter för mängdens krav, därigenom bli föremål för allas ovilja. Man skall påyrka, att de som stå i opposition mot kyrkans förordningar och statens lagar, ej böra tolereras.

Jakobs nöd.

Guds folk kommer att störtas i den nöd och ångest, som profeten beskriver som en tid av nöd för Jakob. »Så säger Herren: Ett förfärans rop fingo vi höra; förskräckelse utan någon räddning . . . varför ha alla ansikten blivit så dödsbleka? Ve! Detta är en stor dag, en sådan att ingen är den lik. Ja, en tid av nöd är inne för Jakob; dock skall han bliva frälst därur. » Jer. 30:5—7.

Jakobs natt av själsångest, då han kämpade i bön för att bli frälst undan Esaus hand, är en förebild till Guds folks erfarenhet under nödens tid. »Han kämpade med ängeln och vann seger.» Genom ödmjukhet, ånger och överlåtelse vann denne skuldtyngde, vilsegångne jordevandrare seger över himmelens Majestät. Med ett skälvande grepp fasthöll han Guds .löften, och den oändliga kärleken kunde inte vända sig bort från syndarens bönerop.

Satan hade anklagat Jakob inför Guds änglar och gjort anspråk på rättighet att förgöra honom på grund av hans synd. Han uppeggade Esau att tåga mot honom, och under patriarkens långa natt av bönekamp sökte han påtvinga honom en stark skuldkänsla för att nedslå hans mod och förmå honom släppa sitt grepp om Guds hand. Jakob drevs nästan till förtvivlan, men han visste, att utan hjälp från himmelen måste han förgås. Han hade uppriktigt ångrat sin stora synd, och han vädjade till Guds barmhärtighet. Han kunde inte förmås att uppge sitt beslut, utan fasthöll ängeln och framställde med allvarliga, ångestfyllda bönerop sin begäran, till dess han vann seger.

Liksom Satan ingav Esau att tåga mot Jakob, så skall han inge de ogudaktiga på nödens tid att förgöra Guds folk. Och som han anklagade Jakob, så skall han rikta sina anklagelser mot Guds folk.

Då fienden anklagar dem på grund av de synder de ha begått, tillåter Herren honom att till det yttersta pröva deras tro och ståndaktighet. Då de se tillbaka på det förflutna, sjunker deras hopp på grund av de brister de se i sina liv. De äro fullt medvetna om. sin svaghet och ovärdighet. Satan försöker förskräcka dem med den tanken, att deras sak är hopplös och att deras synder aldrig kunna avtvås. Han hoppas sålunda kunna omintetgöra deras tro, så att de skola duka under för frestelser och svika i sin trohet mot Gud.

De ödmjuka sig inför Gud och hänvisa till sin tidigare ånger över synden och framhålla Frälsarens löfte: »Låt honom söka skydd hos mig och göra fred med mig. » (Jes. 27: S , eng. övers.) Deras tro sviktar ej, fastän de ej strax få bönesvar. Även om stor fruktan och ångest fyller deras själ, upphöra de likväl ej att bedja. De hålla fast vid Herren, liksom Jakob fasthöll ängeln, och ur .djupet av sin själ ropa de: »Jag släpper dig icke, med mindre du välsignar mig. »

Om Jakob ej tidigare hade ångrat den synd han begick, då han genom bedrägeri tillägnade sig förstfödslorätten, skulle Gud ej ha hört hans bön och i nåd bevarat hans liv. Om Guds barn ej tidigare ångrat alla sina synder, och dessa först nu under nödens tid, då de plågas av fruktan och ångest, framstode för dem, skulle de sjunka ned i förtvivlans djup. Deras tro skulle svikta, och de skulle ej ha nog tillförsikt att anropa Gud om befrielse. Men fastän de då skola djupt känna sin ovärdighet, så skola de dock ej ha hemliga synder att bekänna. Deras synder ha gått före dem till doms och blivit utplånade, de kunna ej mer påminna sig dem.

Satan förmår många att tro, att Gud skall överse med deras otrohet i livets små ting, men i sitt handlingssätt mot Jakob visar Herren, att han på intet sätt samtycker till eller tål synden. Alla som söka ursäkta eller dölja sina synder och således låta dem som oförlåtna kvarstå i himmelens böcker, skola övervinnas av Satan. Ju mer anspråksfull deras trosbekännelse är och ju mer .framstående ställning de inneha, desto allvarligare framstår deras uppförande i Guds åsyn och desto säkrare är deras store motståndares seger. De som ej tidigare berett sig för Herrens dag, kunna ej göra det under nödens tid. Sådana människors tillstånd år hopplöst.

De som ej levat ett rikt trosliv, stå i den största fara att komma under inflytande av Satans förvillelser och ge efter för sådana krav, som våldföra samvetet. Och även om de bestå i prövningens stund, så skola de under nödens tid gripas av svår ångest, emedan de ej lärt att förtrösta på Gud. Den troserfarenhet som de ej tidigare ha förvärvat, skola de nödgas förvärva under missmodets fruktansvärda press.

Vi böra lära känna Gud genom att pröva hur han uppfyller sina löften. Änglar nedskriva varje uppriktig och allvarlig bön. Vi böra hellre avstå från själviska njutningar än att försumma umgänget med Gud. Den största fattigdom och självförsakelse med Guds välbehag är bättre än rikedomar, ära, bekvämlighet och vänskap utan Guds välsignelse. Vi måste ta tid till att bedja. Om vi låta våra sinnen vara upptagna av världsliga intressen, så måste Herren måhända bereda oss tid till bön genom att ta ifrån oss våra avgudar — våra pengar, våra hus och våra fruktbara fält.

Satans vrede.

Aposteln Johannes hörde i en syn en stark röst i himmelen säga: »Ve dig, du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar är kort.» Upp. I 2: I 2. Fasansfulla äro de scener som framkalla detta utrop av den himmelska rösten. Satans vrede tilltar, allteftersom hans tid blir kortare; och hans verk att förvilla och ödelägga skall under nödens tid nå sin höjd.

Yttringar av Satans alakt.

Fruktansvärda och övernaturliga tecken komma snart att visa sig på himmelen för att ådagalägga de onda andarnas makt att göra underverk. Djävlars andar gå ut till alla jordens konungar för att snärja dem genom svek och förmå dem att förena sig med Satan i hans sista strid mot himmelens regering. Genom dessa krafter skola såväl regenter som undersåtar bli bedragna. Personer skola uppstå som förege sig vara Kristus och göra anspråk på den ära och tillbedjan, som tillkommer världens Frälsare. De komula att utföra stora underverk genom att bota sjuka. De skola även påstå sig ha fått uppenbarelser från himmelen — uppenbarelser som motsäga Bibelns vittnesbörd.

Men Guds barn skola ej bli vilseledda. Dock får inte Satan tillåtelse att uppenbara sig på samma sätt, som Kristus skall komma. Frälsaren har varnat sitt folk för fienden, och han har tydligt förutsagt på vilket sätt hans ankomst, skall ske: » Människor som falskeligen säga sig vara Kristus skola uppstå, så ock falska profeter, och de skola göra stora tecken och under, för att, om möjligt, förvilla jämväl de utvalda . . . Därför, om man säger till eder: 'Se, han är i öknen', så gån icke ditut, eller: 'Se, han är inne i huset', så tron det icke. Ty såsom ljungelden, när den går ut från öster, synes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara.» Matt. 24:24—27. Denna ankomst är det omöjligt att efterhärma. Den skall bli känd överallt och bevittnas av hela världen.

Endast de som flitigt rannsakat Skriften och som mottagit kärlek till sanningen, skola bli bevarade från den kraftiga villfarelse, i vilken världen skall insnärjas. Genom Bibelns vittnesbörd skola de bli i stånd att upptäcka bedragarens förklädnad. Prövningens stund kommer till alla. Den kristna karaktärens halt kommer att prövas i frestelsens sållningsstund. Äro Guds barn nu så fast grundade på Ordets klippa, att de ej komma att duka under för vad som är ägnat att bedra deras sinnen? Komma de att i den förestående prövningstiden hålla fast vid Bibeln och Bibeln allena? Satan skall om möjligt hindra dem från att bereda sig att bestå i denna tid. Han skall söka ordna deras världsliga intressen så, att de bli till hinder för dem. Han skall. fängsla deras hjärtan vid jordiska skatter och lägga på dem en tung, besvärlig börda av timliga omsorger och bekymmer, så att nödens tid kommer över dem som en tjuv.

Guds barns trångmål.

När påbudet mot dem som hålla Guds bud utfärdas av olika regeringar i kristenheten, berövas Guds folk statens skydd och överlämnas åt sina fiender. De skola då fly bort från städerna och byarna och samla sig i skaror på de mest ensliga och öde platser. Många skola söka tillflykt på säkra platser bland bergen liksom de kristna i Piemont‑dalarna. Jordens höjder skola de göra till sin helgedom och tacka Gud för hans »bergfästen ». Dock skola många av alla folk och klasser, höga och låga, rika och fattiga, svarta och vita, råka i det mest grymma och orättvisa slaveri. Guds barn måste tillbringa tunga. dagar i bojor, somliga utelämnas synbarligen att dö av hunger i mörka, vämjeliga fängelser, en del skola dömas till döden. Intet mänskligt öra skall lyssna till deras suckan, ingen mänsklig hand utsträckas till deras hjälp.

Skall Herren glömma sitt folk i denna prövningens stund? »Kan då en moder förgäta sitt barn, så att hon icke har förbarmande med sin livsfrukt? Och om hon än kunde förgäta sitt barn, så skulle jag dock icke förgäta dig. Se, på :mina händer har jag tecknat dig. » »Så säger Herren Sebaot: . . .'Den som rör vid eder, han rör vid hans ögonsten.'» Jes. 49:14—16; Sak. 2:8.

Om än fiender kasta Guds barn i fängelse, så skola fängelsemurarna ej avskära förbindelsen mellan deras själar och Kristus. Änglar skola besöka dem i deras ensliga celler och bringa dem ljus och frid från himmelen. Fängelserna skola bli som palats, då de som vistas i dem äro rika på tro, och de dystra fängelsemurarna skola upplysas av ett himmelskt ljus, liksom då Paulus och Silas vid midnattstiden bådo och sjöngo lovsånger i fängelset i Filippi.

Guds domar.

Guds domar skola drabba dem som söka förtrycka och förgöra Guds folk. Herrens tålamod med de gudlösa har givit dem mod att framhärda i sina synder, men deras straff skall inte bli mindre verkligt och fasansfullt, därför att det länge uppskjutits. Med skräckinjagande rättfärdighet skall han försvara sin förtrampade lags auktoritet. Genom att betrakta Herrens långmodighet mot de gudlösa kan man bedöma, hur sträng den vedergällning blir, som slutligen drabbar dem. De människor som Herren länge haft fördragsamhet med och som han icke vill hemsöka med straff, förrän de fyllt sitt syndamått, måste slutligen dricka hans vredesvin, som obemängt med nåd är iskänkt i hans vredeskalk.

När Kristus avslutar sitt medlareverk i himmelens helgedom, skall den obemängda vrede utgjutas, som hotar dem som tillbedja vilddjuret och dess bild och taga dess märke. De plågor som drabbade Egypten, när Herren stod i begrepp att befria Israel, liknade de fruktansvärda straffdomar, som skola komma över den ogudaktiga världen strax före Guds folks slutliga befrielse. Dessa rysliga straffdomar beskrivas i Uppenbarelseboken sålunda: »Då kommo onda och svåra sårnader på de människor som buro vilddjurets märke och tillbådo dess bild. » Havet »förvandlades till blod, likt blodet av en död människa, och alla levande varelser i havet dogo». »Strömmarna och vattenkällorna» förvandlades till blod.

Huru fruktansvärda dessa straffdomar än äro, äro de ej större än Guds rättvisa fordrar. Vattnets ängel förklarade: »Rättfärdig är du, du som är, och som var, du Helige, som har dömt så. De hava utgjutit heliga mäns och profeters blod. Därför har du ock givit dem blod att dricka; . de äro det värda. » Upp. 16:2—6. Genom att döma Guds barn till döden ha deras förföljare gjort sig lika mycket skyldiga till deras blod, som om de med egna händer utgjutit det. Kristus vittnar exempelvis om judarna på sin tid, att de voro skyldiga till alla heligas blod, som hade blivit utgjutet sedan Abels tid, därför att de besjälades av samma anda och sökte utföra samma verk som profeternas mördare.

I den fjärde plågan som följer, ges makt åt solen att bränna människorna. som med eld. »Och när nu människorna blevo brända av stark hetta, hädade de Guds namn.»

Dessa plågor falla ej över hela jorden, i så fall skulle jordens inbyggare bli fullständigt utrotade. Men de utgöra den mest fruktansvärda hemsökelse av Guds vrede som någonsin drabbat dödliga. Alla straffdomar som drabbat människorna före nådatidens slut, ha varit mängda med nåd. Kristi försonande blod har bevarat syndaren från det fulla straffet för hans överträdelse, men på den slutliga domens dag utgjuter Guds vrede obemängd.

På den dagen skola många önska bli beskyddade av den Guds nåd, som de så länge försmått. »Se, dagar skola komma, säger Herren, Herren, då jag skall sända hunger i landet: icke en hunger efter bröd, icke en törst efter vatten, utan efter att höra Herrens ord. Då skall man driva omkring från hav till hav, och från norr till öster, och färdas hit och dit för att söka efter Herrens ord, men man skall icke finna det. » Amos 8:11, 12.

Löfteyr om hjälp för Guds folk.

Fastän Guds folk blir förföljt och plågat och miste lida brist och hunger, skall det likväl inte lämnas att omkomma. Den Gud som sörjde för Elia, skall inte glömma ett enda av sina självuppoffrande barn. Han som räknar håren på deras huvud, skall sörja för dem, och när hungersnöd råder i landet, skola de bli mättade. Medan de gudlösa dö av hunger och pest, skola änglar beskydda de rättfärdiga och förse dem med vad de behöva. Till »den som vandrar i rättfärdighet» riktas detta löfte: »Sitt bröd skall han få, och vatten skall han hava beständigt.» »De betryckta och fattiga söka förgäves efter vatten, deras tunga försmäktar av törst; men jag, Herren, skall bönhöra dem, jag, Israels Gud, skall icke övergiva dem.» Jes. 33:15, 16; 41:17. »Fikonträdet blomstrar icke mer, och vinträden giva ingen skörd, olivträdets frukt slår fel, och fälten alstra ingen äring, fåren ryckas bort från fållorna, och inga oxar finnas mer i stallet. Likväl vill jag glädja mig i Herren och fröjda mig i min frälsnings Gud. Herren, Herren är min starkhet, han gör mina fötter såsom hindens och låter mig gå fram över mina höjder. » Hab. 3:17,18.

»Han skall rädda dig ifrån fågelfängarens snara och ifrån pesten, som fördärvar. Med sina fjädrar skall han betäcka dig, och under hans vingar skall du finna tillflykt; hans trofasthet är sköld och skärm. Du skall icke behöva frukta nattens fasor, icke pilen, som flyger om dagen, icke pesten, som går fram i mörkret, eller far soten, som ödelägger vid middagens ljus. Om ock tusen falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, så skall det dock icke drabba dig. Dina ögon skola skåda därpå med lust, och du skall se de ogudaktigas lön. Ty du har sagt: Du, Herre, är mitt skygd, och du har gjort den Högste till din tillflykt. Ingen olycka skall vederfaras dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda.» PS. 91:1—10.

Om människorna kunde se med himmelsk klarsyn, så skulle de märka skaror av mäktiga änglar, vilka omge dem som ha bevarat Kristi ord om ståndaktighet. Med öm medkänsla se änglarna deras ångest och lyssna till deras böner, och de .vänta på sin anförares befallning att rycka dem ur faran, men de måste vänta ännu något. Guds folk måste dricka prövningens kalk och

döpas med lidandets dop. Själva dröjsmålet som är så smärtsamt för dem, är det bästa svaret på deras böner. Linder det de söka förtröstansfullt vänta på att Herren skall komma dem till hjälp, ha de tillfälle att öva tro, hopp och tålamod, som de ej tillräckligt övat under sin kristliga erfarenhet. Denna tid av nöd skall likväl förkortas för de utvaldas skull. »Skulle då Gud icke skaffa rätt åt sina utvalda, som ropa till honom dag och natt? . . . Jag säger eder: Han skall snart skaffa dem rätt.» Förr än människor vänta, skall änden komma, då vetet skall bindas i kärvar och insamlas i Guds lada, men ogräset bindas i knippen och uppbrännas i förödelsens eld.

De himmelska väktarna äro trogna i sitt kall och fortfara att vaka. Ehuru den tid, då man får döda dem som hålla Guds bud blivit genom ett allmänt dekret fastställd, skola deras fiender i vissa fall söka bringa dem om livet före denna tid. Men ingen kan bryta genom denna mäktiga vakt av skyddsänglar, som omge varje troende själ. Somliga bli angripna under det de fly från städer och byar, men svärdet som höjes mot dem. bräckes och faller maktlöst som strå till marken. Andra försvaras av änglar vilka uppenbara sig som stridsmän.

Gud har i alla tider sänt heliga änglar att undsätta och befria sitt folk. Himmelska väsen ha tagit verksam del i människosläktets angelägenheter. De ha visat sig iförda lysande kläder, de ha uppenbarat sig i mänsklig gestalt och i en vandrares dräkt. Som trötta vandrare ha de vilat ut under ekträdens skugga, då solen stod högst på himmelen, de ha mottagit gästfrihet i människors hem, de ha uppträtt som vägvisare för vilsegångna färdemän, de ha med egna händer tänt elden på altaret, de ha öppnat fängelsedörrarna och försatt Herrens tjänare i frihet.

Guds öga skådade ned genom tiderna och förutsåg den nöd, som Guds folk skulle genomgå när jordens makter stodo rustade mot dem. Liksom den landsflyktige skola de genom hunger och våld utlämnas åt döden. Men den Högste, som för Israels barn delade Röda havet, skall uppenbara sin stora makt och befria dem ur fångenskapen. »Dessa, säger Herren Sebaot, skall jag hava såsom min egendom på den dag då jag utför mitt verk; och jag skall skona dem, såsom en fader skonar sin son som tjänar honom. » Vital. 3 : 17.

Om Kristi trogna vittnens blod bleve utgjutet vid denna tid, skulle det ej som tidigare martyrers blod, bli en säd som skulle frambringa en skörd för Guds rike. Deras trofasthet skulle ej bli ett vittnesbörd, varigenom andra blevo övertygade om sanningen, ty mot det förhärdade människohjärtat hade barmhärtighetens vågor slagits tillbaka, tills de ej mer vände åter. Om de rättfärdiga nu lämnades som ett byte i sina fienders händer, så skulle mörkrets furste segra. Psalmisten säger: »Han döljer mig i sin hydda på olyckans dag, han beskärmar mig i sitt tjäll, han för mig upp på en klippa.» Kristus har sagt: »Välan då, mitt folk, gå in i dina kamrar och stäng igen dörrarna om dig; göm dig ett litet ögonblick, till dess att vreden gått förbi. Ty se, Herren träder ut ur sin boning, för att hemsöka jordens inbyggare för deras misgärning.» Ps. 27:5; Jes. 26:20 21. Hur underbar skall ej deras befrielse bli, som tåligt vänta Frälsaren och som ha sina namn skrivna i Livets bok.

Back ] Up ] Next ]