Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

TRETTIOTREDJE KAPITLET

Samvetsfriheten hotad


Protestanterna betrakta nu katolicismen med långt större bevågenhet än förr. I de länder, där Romkyrkan ej har övermakten och där de katolska inta en försonlig hållning för att vinna inflytande, visar sig en växande likgiltighet rörande de lärosatser, som skilja de protestantiska samfunden från den romerska hierarkien. Den åsikten vinner allt mer insteg, att det likväl ej är så stor skillnad i uppfattningen av väsentliga läropunkter som man trott; och att en smula medgörlighet från vår sida skulle leda till ett bättre samförstånd med Rom. Det fanns en tid då protestanterna högt värderade den samvetsfrihet, som blivit så dyrt köpt. De lärde sina barn att avsky påveväldet och menade, att det skulle vara otrohet mot Gud att söka överenskommelse med Rom. Huru annorlunda äro ej de föreställningar, som nu komma till uttryck!

Påvedömets försvarare påstå, att kyrkan blivit belackad, och den protestantiska världen är benägen att godta ett sådant påstående. Många framhålla att det är orätt att bedöma kyrkan i dag efter de styggelser och orimligheter, som kännetecknade hennes herravälde under de århundraden, då mörker och okunnighet härskade. De ursäkta hennes fasansfulla grymhet med att den var ett utslag av tidens barbarism och påstå, att hennes tänkesätt förändrats under inflytandet av nutidens civilisation.

Ha de som tala så glömt det anspråk på ofelbarhet, som under åtta århundraden blivit framställt av denna förmätna makt? Det är så långt ifrån att den uppgivit detta anspråk, att den i det nittonde århundradet hävdat det med större eftertryck än någonsin förr. Hur skulle Romkyrkan kunna förneka de principer, som dikterat hennes uppträdande i förflutna tider, när hon själv påstår att kyrkan »aldrig tagit fel, j heller skall hon, enligt Skriften, någonsin taga fel» ?1

Romkyrkan kommer aldrig att uppge sitt anspråk på ofelbarhet. Allt vad hon gjort ifråga om att förfölja dem som förkastat hennes dogmer, anser hon vara rätt. Och skulle hon inte upprepa samma handlingar, om hon finge tillfälle därtill? Om de hinder som borgerliga myndigheter nu lägga i vägen, bleve avlägsnade och Romkyrkan återfinge sin förra makt, skulle vi snart få bevittna ett återupplivande av hennes förföljelser och tyranni.

Oförändrad politik.

Om det påvliga prästerskapets ställning till samvetsfriheten och om de faror, som hota särskilt Förenta Staterna till följd av kyrkans vällyckade politik, skriver en känd författare:

»Det finns många som vilja beteckna all fruktan för den romerskkatolska kyrkan i Förenta Staterna som barnslighet och fanatism. Sådana kunna ej se något i katolicismens väsen eller hållning, som är fientligt mot våra fria institutioner, eller finna något olycksbådande i dess tillväxt. Låt oss då först jämföra några av de grundläggande principerna i vår författning med den katolska kyrkans.

Förenta Staternas grundlag garanterar samvetsf riket. Intet är mera värdefullt eller grundväsentligt. I sin rundskrivelse av den 15 augusti 1854 förkunnade påve Pius IX: 'De orimliga och vill­farande teorier eller fantasibilder, som skola tjäna som försvar för samvetsfriheten, äro en högst fördärvlig villfarelse — en pest, som måste fruktas mer än allt annat i en stat.' I sin rundskrivelse av den 8 december 1864 bannlyser samme påve 'dem som förfäkta religions- och samvetsfrihet', ävensom 'alla sådana som påstå, att kyrkan icke må bruka tvång'.

Romkyrkans fredliga hållning i Förenta Staterna bevisar ingen hjärteförändring. Hon är tolerant, där hon är maktlös. Såsom biskop O'Connor säger: 'Religionsfrihet föredrages endast till dess att motsatsen kan genomföras utan fara för den katolska världen.' . . . Ärkebiskopen i St. Louis yttrade en gång: 'Kätteri och otro äro brott, och i kristna länder såsom t. ex. Italien och Spanien, där hela befolkningen utgöres av katoliker och där den romerska religionen utgör en väsentlig del av landets lag, äro de belagda med straff såsom andra brott.'

Varje kardinal, ärkebiskop och biskop i den katolska kyrkan svär påven en tro- och huldhetsed, vari följande ord förekomma: 'Kättare, schismatiker och upprorsmakare gentemot vår förbemälde herre (påven) eller hans efterträdare skall jag till det yttersta förfölja och bekämpa'. »2

Det är sant att det finnes verkliga kristna i den romerskkatolska kyrkan. Det finns tusenden i denna kyrka som tjäna Gud efter det ljus de ha. Gud ser med ömt medlidande på dessa själar, uppfostrade .som de äro i en bedräglig och otillfredsställande lära. Han skall ock låta ljusstrålar genomtränga det mörker som omger dem. Han skall för dem uppenbara sanningen sådan den är i Jesus, och många skola ännu sluta sig till hans folk.

Men katolicismen som religionssystem betraktad är lika litet i överensstämmelse med Kristi evangelium i dag, som den någonsin varit. De protestantiska kyrkosamfunden äro i stort mörker, annars skulle de förstå tidens tecken. Den romerska kyrkan har vittsyftande, framsynta planer och verksamhetsmetoder. Hon gör bruk av varje medel för att utvidga sitt inflytande och föröka sin makt.Katolicismen vinner framgång överallt. Se dess växande antal kyrkor och kapell i alla protestantiska länder.. Lägg märke till dess populära universitet och seminarier i Amerika, vilka i stor utsträckning besökas av protestanter. Ge akt på ritualismens utveckling i England och se, hur många som gå över till katolikernas led. Dessa förhållanden borde väcka ängslan hos alla som sätta värde på evangelii rena grundsatser.

Många ha inlåtit sig med och gynnat påvedömet. De ha gjort överenskommelser och eftergifter, som förvåna katolikerna och som dessa ej kunna förstå. Människorna tillsluta sina ögon för Romkyrkans verkliga karaktär och de faror som dess överhöghet innebär. De behöva väckas upp till att motverka denna fiendes framträngande, vilken är så farlig för borgerlig och religiös frihet.

Fascinerar med sina teatraliska gudstjänster, sin pomp och stdt.

Många protestanter tro att den katolska religionen är föga tilldragande, att dess gudstjänst består av en massa tråkiga och meningslösa ceremonier. Häri missta de sig. Den romerska kyrkans gudstjänst är en mycket intrycksfull handling. Den glänsande ståten och de högtidliga ceremonierna tjusa sinnet samt nedtysta förnuftets och samvetets röst. Ögat bländas. Praktfulla kyrkor, imponerande processioner, gyllene altaren, juvelsmyckade helgonskrin, utsökts målningar och skulpturer — allt detta tilltalar skönhetssinnet. Även örat tjusas. Musiken är oöverträffad. Brusande orglars klangfulla toner, som blanda sig med sången från en talrik församling och ljuda genom de höga valven och pelargångarna i ståtliga katedraler, kunna ej annat än stämma själen till vördnad och andakt.

Men all denna yttre glans och prakt som blott gäckar den skuldbetungade själens längtan, är ett bevis på inre fördärv. Kristi religion behöver ej anbefallas genom sådana lockelser. I det ljus som utströmmar från korset, framträder kristendomen så ren och så intagande, att ingen yttre utsmyckning kan förhöja dess sanna värde. Det är helighetens prydnad, en saktmodig och stilla ande, som är av värde inför Gud.

Utvärtes elegans och stilfullhet är inte nödvändigtvis ett utslag av rena, upphöjda tankar. Fin smak och upphöjda begrepp om konst påträffas ej sällan hos dem som äro jordbundna och sinnliga. Själafienden använder ofta sådana personer till att leda människorna att glömma själens behov, att förlora det tillkommande, oförgängliga livet ur sikte, att vända sig bort från sin ,gudomlige Hjälpare och att leva endast för denna världen.

En praktfull yttre religion tilltalar det oomvända hjärtat. Prakten och ceremonierna i den katolska gudstjänsten ha en förförisk makt. Många låta sig därav bedåras, så att de börja betrakta den romerska kyrkan som själva porten till himmelen. Ingen är säker mot dess inflytande, utom den som har satt sina fötter på sanningens grund och vars hjärta är förnyat genom Guds Ande. Tusenden som ej äga någon på erfarenhet grundad kunskap om Kristus, skola förledas att­antaga gudsfruktans form utan dess kraft. En sådan religion är just vad mängden önskar.

Guds karaktär missrepresenteras.

Kyrkans anspråk på rättigheten att förlåta synder har till följd, att medlemmarna tycka sig äga frihet att synda, medan bikten, utan vilken hennes förlåtelse ej erhålles, verkar i samma riktning. Den som faller på knä för en syndig människa och bekänner sitt hjärtas hemliga tankar och känslor, nedsätter sitt människovärde och förnedrar varje ädel instinkt i sin själ. Hans föreställning om Gud förnedras: Gud blir lik den fallna människan, ty prästen står som en Guds representant. Men för den som gärna vill omhulda sina svagheter, är det behagligare att avlägga bekännelse inför en dödlig människa än att öppna sitt hjärta för Gud. Det är behagligare för den mänskliga naturen att bikta än att försaka synden. Det är lättare att späka sig med säck och törne och tunga bojor än att korsfästa köttets lustar. Tungt är det ok, som det köttsliga hjärtat är villigt att bära, blott det slipper att böja sig under Kristi ok.

Den onde söker ständigt i ett falskt ljus framställa Guds karaktär, syndens natur och den verkliga tvistepunkten i den stora striden. Hans spetsfundigheter försvaga den gudomliga lagens giltighet och ge människorna frihet att synda. Samtidigt inplantar han falska föreställningar om Gud, så att de betrakta honom med fruktan och hat i stället för med kärlek. Den grymhet som utmärker hans egen karaktär, tillskriver han Skaparen. Den är införlivad med religionssystemet och kommer till uttryck i människornas gudsdyrkan.

Över sina anhängare övade Romkyrkan tukt med gissel, med svält och stränga kroppsliga späkningar av varje upptänklig, hjärtskärande art. För att vinna Guds välbehag överträdde de botfärdiga hans lagar, i det de överträdde naturens lagar. Man lärde dem att bryta de band, som Gud förordnat till välsignelse och glädje för människorna på deras jordiska vandring. Kyrkogårdarna gömma miljontals offer, som förnött sitt liv i fåfänga försök att betvinga sina naturliga böjelser och att undertrycka varje tanke och känsla av sympati såsom något som vore misshagligt för Gud.

Nled tillhjälp av detta ofantliga bedrägeri fullbordar ondskans furste sitt uppsåt att tillskynda Gud vanära och bringa olycka över människorna. Det lyckas honom att förkläda sig och utföra sitt verk genom kyrkans ledare. Om Bibeln blir läst, skall Guds barmhärtighet och kärlek uppenbaras, och man skall inse att han ej pålägger människorna någon av dessa tunga bördor. Allt vad Gud begär är ett förkrossat och bedrövat hjärta, en ödmjuk och villig ande.

Kristus har i sitt liv inte givit oss något exempel till stöd för den tanken, att män och kvinnor skola stänga sig inne i kloster för att bli passande för himmelen. Han har aldrig lärt att kärlek och sympati skola undertryckas. Frälsarens hjärta flödar över av kärlek. Ju närmare en människa kommer moralisk fullkomlighet, desto ömmare bli hennes känslor, desto klarare hennes uppfattning av synd och desto djupare hennes deltagande för de lidande.

Protestanterna ha upphört att protestera.

Det är inte utan skäl som det påståendet göres i protestantiska länder, att katolicismen inte avviker så mycket från protestantismen nu som den gjorde förr. Det har skett en förändring, men ej med påvedömet. Katolicismen har verkligen mycken likhet med den protestantism som nu existerar, emedan protestantismen i så hög grad urartat sedan reformationens dagar.

Medan de protestantiska kyrkosamfunden ha sökt världens gunst, har en falsk kärlek förblindat deras ögon. De kunna ej inse annat, än att det är rätt att tro gott om allt som är ont, och den oundvikliga följden blir att de slutligen tro ont om allt som är gott. I stället för att träda fram och försvara den tro som en gång blivit överlämnad åt de heliga, urskulda de så att säga sin ofördelaktiga mening om Romkyrkan och be om tillgift för sin blinda iver.

En stor del av dem som inte äro gynnsamt stämda mot kato­licismen, synas ej inse den fara som ligger i dess makt och in­flytande. Många göra gällande att det intellektuella och moraliska mörker, som härskade under medeltiden, gynnade utbredandet av dess dogmer, vidskepelse och förtryck, men att senare tiders större upplysning, mera allmänt utbredda kunskaper och till­tagande frisinne i religiösa frågor omöjliggöra ett återupplivande av ofördragsamhet och tyranni. Själva tanken att ett sådant saker­nas tillstånd skulle kunna existera i vår upplysta tid, anses för löjlig. Det är sant att det nu levande släktet både i intellektuellt, moraliskt och religiöst hänseende blivit gynnat med ett stort ljus. Från Guds upplåtna heliga ord har himmelskt ljus strålat ut över världen. Men man bör komma ihåg, att ju större ljuset är, desto större blir mörkret för dem som fördunkla och förkasta det.

Genom att under bön till Gud granska Bibeln skulle prote­stanterna lära förstå påvedömets verkliga karaktär och komma att avsky och undvika det. Men många äro så visa i sina egna ögon, att de ej känna något behov av att ödmjukt bedja Gud, att han måtte leda dem till sanningen. Fastän de berömma sig av sin upp­lysning, känna de varken Skriften eller Guds kraft. De måste ha något, varmed de kunna lugna sitt samvete, och de välja det som är minst andligt och förödmjukande. Vad de önska är ett medel att glömma Gud, men som räddar skenet av att de bevara honom i tankarna. Katolicismen är väl ägnad att möta alla dessa behov. Den är lämpad för två klasser, vilka omfatta nästan hela världen: de som vilja bli frälsta genom egna förtjänster, och de som vilja bli frälsta i sina synder. Häri ligger hemligheten till dess makt.

En tid av andligt mörker har visat sig vara gynnsam för påveframgång. Det skall även visa sig att en tid av stor upp­lysning är lika gynnsam för dess tillvält. I gångna tider, då män­niskorna saknade Guds ord och ej kände sanningen, voro deras ögon förbundna, och tusanden fångades i snaran därför att de ej sågo, att den var lagd för deras fot. I närvarande tid finnas många, vilkas ögon bländas av mänskliga spekulationer, av »den falske­ligen så kallade 'kunskapen'. » De se ej snaran och gå därför i den lika villigt, som om deras ögon voro förbundna. Det var Guds av­sikt att människans intellektuella förmågor skulle betraktas som en gåva av Skaparen och användas i sanningens och rättfärdigbetens tjänst. Ilen när högmod och äregirighet uppmuntras och människorna upphöja sina egna teorier över Guds ord, kan upplysningen åstadkomma mera ont än okunnigheten. Sålunda skall nutidens falska vetenskap, som undergräver tron på Bibeln, visa sig lika väl ägnad att befrämja antagandet av katolicismen med dess tilltalande ceremonier, som bristen på kunskap var till att befordra dess upphöjelse i den mörka tidsåldern.

I de rörelser som nu pågå i Förenta Staterna för att' skaffa kyrkans inrättningar och bruk understöd av staten, följa protestanterna i katolikernas spår. ja, vad mer är: de bereda påvekyrkan tillfälle att i det protestantiska Amerika återvinna vad den har förlorat i den gamla världen. Och det som ger denna rörelse ökad betydelse är den omständigheten, att det huvudsakliga mål som eftersträvas är inskärpandet av söndagsfirandet, en sed, som har sina rötter i Romkyrkan och , som den åberopar såsom ett tecken på sin myndighet. Den ande som genomtränger de protestantiska kyrkosamfunden och leder dem till att upphöja söndagen på samma sätt som påvedömet tidigare gjort, är påvedömets ande — tendensen att .lämpa sig efter världens bruk och att visa större vördnad för mänskliga traditioner än för Guds bud.

Söndagen har blivit uupphöjd  i sabbatens ställe

Om läsaren önskar veta vilka hjälpmedel skola användas i den nära förestående striden, behöver han blott genomgå. berättelserna om de medel, som Romkyrkan i gångna tider använt för samma ändamål. Vill han veta, hur katoliker och protestanter i förening skola behandla dem som förkasta deras dogmer, så låt honom ge akt på vilken ande romerska kurkan lagt i dagen mot Herrens sabbat och dess förkämpar.

Kungliga påbud, allmänna kyrkomöten och kyrkliga förordningar, understödda. av borgerlig makt, voro de mått och steg genom vilka den hedniska festdagen kom till ära och värdighet i kristenheten. Den första offentliga åtgärd, som vidtogs för att befästa söndagsfirandet, var den lag som utfärdades av Konstantin den store.3 Denna lag påbjöd att befolkningen i städerna skulle vila på »solens ärevördiga dag », medan den gav lantmannen tillåtelse att utföra sitt arbete. Fastän detta i verkligheten var ett hedniskt påbud, blev det likväl genomfört av kejsaren, efter att han till namnet hade antagit kristendomen.

Då detta kejserliga påbud ej visade sig vara en tillräcklig er­sättning för en gudomlig befallning, framkom Eusebius, en biskop söm sökte furstarnas ynnest och som var Konstantins intime vän och smickrare, med det påståendet att Kristus hade insatt sön­dagen i sabbatens ställe. Icke ett enda vittnesbörd ur Skriften anfördes till försvar för denna nya lära. Omedvetet erkänner Eusebius själv att den är falsk samt utpekar de verkliga upphovs­männen till förändringen. »Allt», säger han, »som tillhörde sabbatens iakttagande, ha vi överfört till Herrens dag. »4  Men så grundlöst som argumentet till förmån för söndagen var, tjänade det dock till att inge människorna mod att trampa Herrens sabbat under fötterna. Alla som önskade vinna världslig utmärkelse, antogo den allmänna helgdagen.

Efter hand som påveväldet befäste sig, fortsattas verket med söndagens upphöjelse. Någon tid fortfor den jordbrukande be­folkningen att arbeta på söndagen, och den sjunde dagen betrak­tades alltjämt som sabbat. Men förändringen påskyndades! De som beklädde kyrkliga ämbeten förbjödos att döma i civila mål på söndagen. Snart därefter blevo alla, oavsett ställning och rang, vid straffpåföljd — böter för fria borgare och spöstraff för tjänare — ålagda att avstå från vardagliga sysslor. Senare utfärdades en förordning, att de rika skulle straffas med förlusten av sin halva egendom, och slutligen, om de framhärdade i sin gensträvighet, skulle de göras till slavar. De lägre klasserna skulle landsförvisas på livstid.

Uppdiktade berättelser om underverk togos även i anspråk. Bland annat berättade man, att då en bonde plöjde sin åker på söndagen och skrapade sin plog ren med ett järn, fastnade detta i hans hand, och i två år måste han bära det med sig var han fär­dades, »till övermåttan stor smärta och skam».5

Senare förordnade påven, att prästerna skulle förmana dem som arbetade på söndagen och uppfordra dem att gå i kyrkan och framsäga sina böner, för att de icke skulle draga någon olycka över sina grannar. ‑Ett kyrkomöte framkom med det påståendet, som sedan i stor utsträckning utnyttjades även av protestanter, att emedan några blivit träffade av blixten, när de arbetade på söndagen, så måste den dagen vara sabbat. »Det visar», yttrade prelaterna, »hur stort Guds misshag var över deras åsidosättande av denna dag. > Man beslöt att göra en hänvändelse till präster, konungar och furstar tillika med alla trogna bland folket att »använda all flit och omsorg, för att dagen åter mätte bliva hedrad och till ära för kristendomen iakttagen med större allvar för framtiden ». 6

Då kyrkomötenas föreskrifter visade sig otillräckliga, anmodades de världsliga myndigheterna att utfärda ett påbud, som skulle injaga fruktan hos folket och tvinga det att avhålla sig från arbete på söndagen. På en synod i Rom blevo alla tidigare bestämmelser bekräftade på nytt och med större högtidlighet och eftertryck. De blevo därjämte införlivade med kyrkolagen och genomdrivna av de borgerliga myndigheterna nästan överallt i. kristenheten. 7

Bristen på bibliska stöd för söndagsfirandet vållade likväl ej ringa förlägenhet. Folket betvivlade sina lärares rättighet att åsidosätta Herrens uttryckliga förklaring: »Den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat», för att kunna ära solens dag. För att ersätta denna brist måste andra medel tillgripas. En ivrig förkämpe för söndagen, som i slutet av tolfte århundradet besökte församlingarna i England, rönte motstånd från trogna sanningsvittnen. Så fruktlösa voro hans ansträngningar, att han för en tid måste lämna landet och utfundera medel till att genomdriva sin lära. När han sedan kom tillbaka, var han bättre rustad, och hans senare verksamhet kröntes med större framgång. Han medförde ett dokument, som han påstod vara från Gud själv och som innehöll den nödvändiga befallningen angående söndagens helighållande tillika med förskräckliga hotelser, avsedda att injaga skräck hos de olydiga. Detta dyrbara dokument — ett falsarium lika stort som den institution det skulle stödja — sades ha fallit ned från himmelen och blivit funnet i Jerusalem på S:t Simons altare på Golgata. Men påvarnas palats i Rom var i verkligheten det ställe, varifrån det stammade. Svek och förfalskningar för att främja kyrkans intressen ha i alla tider ansetts för lovliga medel inom den romerska hierarkien.

Nämnda dokument förbjöd arbete från nionde timmen eller klockan tre lördag eftermiddag till soluppgången måndag morgon. Dokumentets giltighet hade blivit bekräftad, förklarade man, genom många underverk. Det berättades att folk som arbetat över den bestämda tiden, blivit träffade av förlamning. En mjölnare som försökte mala sin säd, såg i stället för mjöl en blodström flyta fram, och kvarnhjulet stod stilla i trots av den stora tillgången på vatten. En kvinna som gräddade bröd, fann att: det blott var råa degen, när hon tog det ur ugnen, fastän denna var mycket het. En annan kvinna som hade deg färdig till bakning vid nionde timmen. men beslöt att sätta den undan till måndagen, fann följande dag att den genom gudomlig kraft blivit förvandlad till bröd. En man som bakat bröd efter den nionde timmen enlördag såg då han följande morgon bröt det, att blod flöt därur. Genom sådana orimliga och vidskepliga påfund sökte söndagens förkämpar att stadfästa dess helighet. 8

I Skottland såväl som i England förskaffade man söndagen större aktning genom att delvis anknyta den till den gamla sabbaten. Men tiden för dess helighållande var mycket olika. Ett edikt från konungen av Skottland påbjöd, att »lördagen från klockan tolv förmiddag skulle betraktas som helig, och att ingen från detta klockslag till måndag morgon borde utföra timliga sysslor ». 9

elen trots alla bemödanden att stadfästa söndagens helighet erkände katolikerna själva offentligen, att sabbaten var grundad på gudomlig auktoritet och att den instiftelse som blivit satt i dess. ställe, var av mänskligt ursprung. Ett katolskt kyrkomöte i det sextonde århundradet förklarade uttryckligen: MÅ alla kristna komma ihåg, att den sjunde dagen blivit helgad av Gud och att den antagits och hållits icke blott av judarna utan av alla andra som föregivit sig dyrka Gud. Likväl ha vi kristna förändrat deras sabbat till Herrens dag.»10 De som inläto sig på att förändra Guds lag, voro ej okunniga om beskaffenheten av sitt verk: det var deras avsikt att upphäva sig över Gud.

Ett slående exempel på Romkyrkans, uppträdande gentenot dem som inte stämde överens med henne, har man i den långa och blodiga förföljelsen mot valdenserna, av vilka även en del helighöllo sabbaten. Andra blevo på liknande sätt plågade till följd av sin lydnad för sabbatsbudet. Särskilt betecknande är församlingarnas historia i Etiopien. I den mörka medeltidens dunkel förlorade världen de kristna i mellersta Afrika ur sikte, och under flera århundraden kunde de i frihet efterfölja sin tro. Men till sist fick Rom kännedom om deras tillvaro, och kejsaren av Etiopien blev snart övertalad att erkänna påven som Kristi ställföreträdare. Andra eftergifter följde. Ett påbud utfärdades som vid de strängaste straff förbjöd sabbatens helighållande.11 ilen det påvliga tyranniet blev snart så olidligt, att etiopierna beslöto att befria sig från detsamma. Efter en fruktansvärd kamp blevo katolikerna fördrivna ur landet, och den gamla tron återställdes. Församlingarna fröjdade sig över sin frihet och glömde aldrig den läxa de hade lärt angående Romkyrkans svek, fanatism och despotiska makt. De voro nöjda med att stanna inom sitt isolerade rike, okända för den övriga kristenheten.

Församlingarna i Afrika höllo sabbaten på samma sätt, som Romkyrkan höll den före sitt fullständiga avfall. Medan de helighöllo den sjunde dagen i lydnad för Guds bud, avhöllo de sig tillika från arbete på söndagen i överensstämmelse med kyrkans bruk. När den romerska kyrkan fick övervälde, nedtrampade hon Herrens sabbat för att upphöja sin egen. elen församlingarna i Afrika, som voro likasom undangömda i nära ett tusen år, deltogo ej i detta avfall. Då de kommo under Roms välde, blevo de emellertid tvungna att åsidosätta den sanna sabbaten och antaga den falska. Men så snart de återvunnit sitt oberoende, började de dock åter att iakttaga sabbatsbudet. 12

Dessa vittnesbörd från forntiden röja tydligt den romerska kyrkans fiendskap mot den sanna sabbaten och dess försvarare samt de medel hon använt för att upphöja den institution, som hon själv har skapat. Guds ord lär att dessa händelser skola återupprepa sig, när protestanter och romerska katoliker förena sig för att upphöja söndagen.

Påtvingat söndagsfirande.

Profetian i Upp. 13:de kapitel visar, att den makt som föreställes genom vilddjuret med två horn lika ett lamms, skall komma »jorden och dem som bo därpå att tillbedja» påvedömet, som i denna profetia symboliseras av det panter‑lika vilddjuret. Vilddjuret med de två hornen skall även uppmana »jordens inbyggare att göra en bild åt vilddjuret». Det skall än vidare »förmå alla, både små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar» att antaga vilddjurets märke. Vi ha förut visat, att Förenta Staterna är den makt som framställes genom vilddjuret med lammhornen, och att denna förutsägelse skall bliva uppfylld, när Förenta Staterna inskärper söndagsfirandet, vilket den romerska kyrkan påstår vara ett särskilt erkännande av dess överhöghet. elen i denna hyllning av påvedömet skall Förenta Staterna inte bli allena. Romkyrkans inflytande i de länder, som en gång erkänt hennes herravälde, är långt ifrån att vara tillintetgjort, och profetian förutsäger en återställelse av hennes makt. »Och jag såg ett av dess huvuden vara likasom sårat till döds, men dess dödssår blev läkt. Och hela jorden såg med förundran efter vilddjuret.» Tillfogandet av det dödliga såret åsyftar påvedömets fall år 1798. Men profetian säger att »dess dödssår blev läkt». Paulus låter oss tydligt förstå att »syndens människa» skall fortleva till Kristi andra tillkommelse. Ända till tidens slut skall bedrägeriet fortsätta. Och i Uppenbarelseboken heter det vidare med hänsyftning på påvedömet: »Och alla jordens inbyggare skola tillbedja. det, ja, envar som icke har sitt namn från världens begynnelse skrivet i livets bok, det slaktade Lammets bok. » Upp. 13: 11—16, 3, 8; 2 Tess. 2:8. Både i den gamla och i den nya världen skall påvedömet bli föremål för hyllning genom den ära man visar söndagsinstiftelsen, vilken uteslutande vilar på Romkyrkans auktoritet.

Sedan mitten av nittonde århundradet ha sådana som rannsakat det profetiska ordet, framhållit detta för världen. De händelser som nu äga rum, säga oss att vi hastigt närma oss uppfyllelsen av det som blivit förutsagt. Hos protestantiska förkunnare möter man samma påstående om gudomligt stöd för söndagens helighållande och samma brist på bibliska bevis som hos katolska. ledare, vilka uppdiktade historier om underverk såsom ersättning för en saknad befallning från Gud. Det påståendet att Guds straffdomar hemsöka människorna för deras ohelgande av söndagen som vilodag, kommer att upprepas. Redan höra vi det. Och en rörelse som skall genomdriva söndagens helighållande gör hastig framgång.

Med alla sina förgreningar utöver världen utgör den romerska. kyrkan en ofantlig organisation under den påvliga stolens kontroll och avsedd att tjäna dess intressen. Hennes miljoner medlemmar i olika länder ammas till att anse sig skyldiga påven tro och lydnad. Vilken nation och regering de än tillhöra, måste de sätta. kyrkans myndighet högre än all annan sådan. Även om de svärja, staten trohetsed, står dock löftet om lydnad mot romerska kyrkan över denna och löser dem från varje förpliktelse, som är oförenlig med hennes intressen.

Ar 1204 avlockade påve Innocentius III konung Peter II av Aragonien följande utomordentliga ed: »Jag Peter, konung av Aragonien, bekänner och lovar att alltid vara lydig och trogen mot min herre, påve Innocentius, mot hans katolska efterträdare och mot den romerska kyrkan, att troget bevara mitt rike i lydnad mot honom, försvara den katolska läran och beivra kätterskt fördärv. »13 Detta är i överensstämmelse med påståendet angående påvens makt, att »det är lovligt för honom att avsätta kejsare» och att »han skall lösa undersåtar från deras trohet mot orättfärdiga härskare».14

Guds ord varnar oss för den hotande faran. Om varningen lämnas obeaktad, skall den protestantiska världen nog lära sig inse, vad romerska kyrkans avsikt verkligen är, men för sent för att undgå snaran. I tysthet växer hennes makt. Hennes lärosatser öva sitt inflytande i lagstiftande församlingar, bland kyrkosamfund och i människors hjärtan. Hon uppför sina :höga, massiva byggnader, i vars hemliga kamrar hennes tidigare förföljelser skola upprepas. Förstulet och utan att misstänkas samlar hon sina styrkor för att främja sina egna syften, när tiden för det avgörande slaget är inne. Allt vad hon önskar är en förmånlig position, och det håller hon redan på att få. Snart skola vi få se och märka vad Rom för i skölden. Envar som vill tro och lyda Guds ord, kommer att utsätta sig för smälek och förföljelse.

 

1 Mosheim: »Ecclesiastical History», bok 3, m årh., del z, kap. i, par. 9, anm. i.

2 Dr Josiah Strong: »Our Country » kap. 5, par. t‑3.

3 Konstantins söndagslag år 32 z e. Kr.

4 Robert Cox: »Sabbath Laws and Sabbath Duties» (utg, t853), sid. 5;8,

5 Francis West: »Historical and Practical Discourse on the Lords Day», sid. 174.

6 Tho. Morer: »Discourse in Sex Dialogues on the Name, Notion, and Observation of the Lords Day» (utg. 1701), sid. 271.

7 Se Heylyn: » History of the Sabbath», del 2, kap. 5, par. 7.

8 Se Roger de Hoveden: »Annals» (utg. Bohn) band z, sid. 5 z 8 ‑ 5 30.

9 Morer: »Dialogues on the Lord's Day», sid. 290, 291.

10 Ibid., sid. 281, 282.

11 Se »Church History of Ethiopia », sid. 3 c i, 3 t 2.

12 Angående den bibliska sabbatens helighållande i Abessinien kan man läsa domprosten A. P. Stanleys: »Lectures on the History of the Eastern Church», lecture t, par. is (New York uppl. 1862, sid 96, 97). Michale Geddes: »Church History of Ethiopia», sid. 87, 88, 311, 312. Gibbon: »Decline and Fall of the Roman Empire », kap. 47, par. 37—39, Samuel Gobat: »Journal of Three Years' Residence in Abvssinia» (New York‑uppl. 1850). sid. 55—58, 83, 93, 97, 98. A. H. Lewis: » A Critical History of the sabbath and the sundav in the Christian Church» (2:dra reviderade uppl.), sid. 208—215.

13 J. Dowling: »History of Romanism», bok s, kap. 6, par. S S.

14 Mosheim: »Ecclesiastical History», bok 3, m :te årh., del i, kap. z, par, g, anm. 8 (Vlurdocks övers.).

Back ] Up ] Next ]