Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

TRETTIONDE KAPITLET

Själafiendens snaror


Den väldiga kamp mellan ljus och mörker, som har pågått i nära sex tusen år, skall snart avslutas: Den onde fördubblar därför sina ansträngningar att omintetgöra Kristi verk för människorna och fånga själar i sina snaror. Vad han söker uppnå är att hålla människorna i mörker och obotfärdighet, till dess att Frälsarens medlartjänst är fullbordad och det inte längre finns något offer för synd.

När man inte gör någon särskild ansträngning att motstå Satans makt, när likgiltighet härskar i kyrkan och världen, då är han lugn; då är det ingen fara, att han mister dem som äro fångna under hans vilja. Men när uppmärksamheten riktas på de eviga tingen och själen spörjer: »Vad skall jag göra för att bli frälst?» då är han genast till hands och söker att mäta sin kraft med Kristi kraft och motarbeta den helige Andes inflytande.

Den heliga Skrift berättar, att då Guds änglar vid ett visst tillfälle kommo för att inställa sig för Herren, kom också Satan med bland dem Job 1:16). Han kom inte för att tillbedja den evige Konungen utan för att främja sina egna onda planer mot de rättfärdiga. I samma avsikt är han närvarande, när människorna samlas för att tillbedja Gud. Även om han döljer sig för vår blick, verkar han dock med all flit för att vinna herravälde över de tillbedjandes sinnen. Likt en skicklig fältherre uppgör han sina planer på förhand. Den som bäst behöver varningen, blir upptagen med en eller annan affärsangelägenhet eller blir han på annat sätt förhindrad att höra de ord, som kunde bliva för honom en livets lukt till liv.

Eller den onde ser, att Herrens tjänare äro nedtryckta på grund av det andliga mörker, som folket är inhöljt i. Han hör deras. innerliga böner om gudomlig nåd och kraft till att bryta likgiltigheten, sorglöshetens och overksamhetens trollmakt, och med förnyad iver gör han bruk av sina konstgrepp. Han frestar människorna till att giva efter för aptitens krav eller. att hänge sigåt andra njutningar och förslöar därigenom deras sinnen, så att de ej kunna fatta de ting som de bäst behöva lära.

Satan vet ganska väl, att alla som han kan förleda till att försumma bön och bibelstudium, skola duka under för hans angrepp. Därför hittar han på alla möjliga ting som kunna upptaga sinnet. Det har alltid funnits en klass av människor med gudsfruktans. sken, som i stället för att gå framåt i sanningen göra det till sin religion att söka upptäcka ett och annat karaktärsfel eller någon. villfarelse hos dem, som de inte äro överens med. Sådana människor äro den ondes bästa medhjälpare. Brödernas anklagare äro ej få, och de äro alltid tillhands, när Gud verkar och när hans tjänare bringa honom sann hyllning. De inlägga en oriktig betydelse i deras ord och handlingar som älska och lyda sanningen. De mest allvarliga, nitiska och . självförnekande Kristi tjänare kunna de framställa som bedragare eller som bedragna. Deras. verk är att misstyda bevekelsegrunden till varje god och ädel handling, att utsprida beskyllningar och väcka misstankar hos de oerfarna. På varje upptänkligt sätt söka de få det som är rent och rättfärdigt att betraktas som orent och bedrägligt.

Men ingen behöver ta fel på dem. Det är lätt att upptäcka, vilkens barn de äro, vilkens exempel de följa och vems verk de utföra. »Av deras frukt skolen I känna dem. » Deras handlingssätt liknar Satans, den giftige bakdantarens, »våra bröders åklagare». Matt. 7:16; Upp. 12: 10.

Den store förföraren har många redskap, som äro redo att förkunna allt slags villfarelse för att insnärja själar — falska läror, som äro avpassade efter deras olika smak och mottaglighet som han vill störta i fördärvet. Det är hans plan att få in i församlingen oomvända och skrymtaktiga element, som kunna uppmuntra till tvivel och otro och som kunna stå hindrande i vägen. för alla som önska se Guds verk gå framåt till seger och själva önska segra med. Många som icke ha någon verklig tro på Gud eller på hans ord, gå in på vissa sanningsprinciper och gå och gälla för att vara kristna, och sålunda f °a de tillfälle att framhålla sina villfarelser som Skriftens lära.

Den åsikten att det är utan betydelse vad en människa tror, utgör en av den ondes verkningsfulla förförelser. Han vet att sanningen, i kärlek mottagen, helgar själen, och därför söker han beständigt ,ersätta den med falska teorier, fabler, »ett annat evangelium». Anda från begynnelsen ha Guds tjänare måst kämpa mot falska lärare, förkunnare av villfarelser och skadliga läromeningar. Elia, Jeremia och Paulus bekämpade bestämt och oförskräckt dem som vände människorna bort från Guds ord. Den liberala åsikt som anser en sant kristlig tro för att vara oväsentlig, fann ingen sympati hos dessa sanningens helgade förkämpar.

De oklara och sällsamma tolkningar av Skriften och de många motstridiga teorier angående tron, som man påträffar inom kris­tenheten, äro vår store motståndares verk för att förvirra själar, så att de ej skola se sanningen. Den oenighet och söndring, som är rådande bland de kristna kyrkosamfunden, har till stor del sin grund i den allmänna seden att förvränga Skriften i ändamål att stödja en eller annan älsklingsteori. I stället för att sorgfälligt och med ödmjukt sinne granska Guds ord för att lära känna hans vilja söka många blott och bart att upptäcka något som är märk­värdigt och originellt.

För att stödja villfarande läromeningar eller okristliga bruk lösrycker man ofta bibelställen ur deras sammanhang och anför kanhända hälften av en enda vers för att bevisa sitt påstående, medan den andra delen av versen skulle kunna bringa en helt motsatt mening i dagen. Med ormens listighet förskansar man sig bakom lösryckta uttryck, som genom misstolkning anpassas efter ens köttsliga önskan. Sålunda förvränger mången avsikt­ligen Guds ord. Andra som ha en livlig fantasi gripa bildspråk och symboler, som brukas i den heliga Skrift, och tyda dem i överens­stämmelse med sin egen inbillning och med ringa hänsynstagande till mottot: Skriften sin egen tolk, och sedan framställa de sina påfund som Bibelns lära.

När någon inlåter sig på att granska Skriften utan att vara besjälad av en bedjande, ödmjuk och läraktig ande, bli de enklaste såväl som de mest svårförstådda bibelord berövade. sin rätta mening. Påvekyrkans ledare t. ex. välja sådana delar av Skriften, som bäst tjäna deras syften, utlägga dem efter eget gottfinnande och framställa dem sedan för folket, medan de förvägra andra rättigheten att läsa Bibeln och själva tränga in i dess heliga sanningar. Hela Bibeln borde ges åt folket, just sådan den är.

Genom talet om andlig liberalism förblindas människornas sinnen för motståndarens påfund, medan han oavbrutet strävar att uppnå sin avsikt. I den mån han lyckas få Bibeln utbytt mot mänskliga spekulationer, blir Guds lag åsidosatt, och kristenheten kommer under syndens träldom, medan man ger sig ut för att vara fri.

Den vetenskapliga forskningen har blivit en förbannelse för många. Gud har låtit en flod av ljus strömma ut över världen genom nya upptäckter på vetenskapens och konstens område. Men i sina försök att utforska förhållandet mellan vetenskap och uppenbarelse bli även de största andar förvirrade, om de inte i sin forskning äro vägledda av Guds ord.

Den mänskliga kunskapen såväl i fråga om materiella som andliga ting är ensidig och ofullkomlig, och därför äro många ej i stånd att få sina vetenskapliga synpunkter att stämma överens med Bibeln. Det som endast är teorier och spekulationer antages av många som vetenskapliga fakta, och de anse, att Guds ord skall prövas med vad » den falskeligen så kallade kunskapen» lär. i Tim. 6:20.1 Skaparen och hans verk går över deras fattningsförmåga, och när de inte kunna förklara dem med naturlagarna, anse de Bibelns berättelser vara otillförlitliga. De som betvivla Gamla och Nya testamentets trovärdighet, gå ofta ett steg längre och draga Guds tillvaro i tvivelsmål, medan de tilllägga naturen allmaktens egenskap. Men när de låtit ankaret gå, lämnas de att driva omkring bland otrons klippor.

Således fara många vilse från tron och förföras av djävulen. Människor ha försökt att bli klokare än Skaparen. Mänsklig filosofi har försökt att utforska och förklara hemligheter, som aldrig i evighet skola bli uppenbarade. Om människorna blott ville söka utforska och förstå, vad Gud har kungjort angående sig själv och sina avsikter, skulle de få en sådan inblick i Herrens majestät, i hans härlighet och makt, att de insåge sin egen litenhet och vore tillfreds med det som blivit uppenbarat för dem och deras barn.

De som åsidosätta Guds ord av hänsyn till egen bekvämlighet och världens gunst, skola överlåtas åt sig själva att antaga fördärvliga villfarelser som kristlig sanning. De som uppsåtligt förkasta sanningen, skola omfatta varje upptänklig form av villfarelse. Medan man ser med fasa på ett bedrägeri, skall man beredvilligt omfatta ett annat. I det aposteln Paulus talar om en klass av människor, som ej »gåvo kärleken till sanningen rum, så att de kunde bliva frälsta», säger han: »Därför sänder Gud över dem villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen, för att de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten.» 2 Tess. 2:10—12. Med en sådan varning för ögonen höves det oss att vara på, vår vakt med hänsyn till vilka läror vi antaga.

Ett av den store förförarens mest verksamma medel är spiritismens vilseledande lära och bedrägliga under. Förklädd till en ljusets ängel lägger han ut sina garn, där man minst anar det. Om människorna blott ville läsa Guds bok under allvarlig bön att förstå den, så skulle de ej lämnas i mörker att antaga falska läror. Men när de förkasta sanningen, bli de ett byte för bedragaren.

En annan farlig villfarelse möter oss i den lära, som förnekar Kristi gudom och påstår, att han ej hade någon tillvaro, innan han kom till denna jord. Den läran får ett välvilligt mottagande av en stor del människor, som bekänna sig tro Bibeln. Men den innebär en direkt motsägelse till Frälsarens tydliga uttalanden angående sitt förhållande till Fadern, sin gudomliga natur och föruttillvaro. Ingen kan hylla den utan att göra sig delaktig i den mest ödesdigra förvrängning av Skriften. Den icke blott förringar människornas begrepp om återlösningsverket, utan den undergräver tron på Bibeln som en uppenbarelse från Gud. På samma gång läran därigenom blir farligare, blir den svårare att vederlägga. Om människorna förkasta Skriftens inspirerade vittnesbörd rörande Kristi gudom, så är det fåfängt att dryfta frågan med dem, ity att de mest avgörande argument ej skola kunna övertyga dem. »Men en'själisk' människa tager icke emot, vad som hör Guds Ande till. Det är henne en dårskap, och hon kan icke förstå det, ty det måste utgrundas på ett andligt sätt.» z Kor. 2:14. Ingen som hyllar nämnda villfarelse, kan ha en rätt uppfattning om Kristi karaktär eller om hans mission och ej heller om Guds stora plan för människornas återlösning.

Ännu en lömsk och farlig villfarelse, som hastigt utbreder sig, är den åsikten, att Satan inte existerar som ett personligt väsen, utan att namnet brukas i Skriften bara som en beteckning för människans onda tankar och begär.

Den lära som vitt och brett ljuder från predikstolar, att Kristi andra ankomst är hans ankomst till varje enskild människa vid döden, är en uppfinning som är anlagd på att leda människornas tankar bort från hans personliga återkomst på himmelens skyar. I många år har Satan förkunnat: »Se, han är inne :i huset.» Matt. 24:23—26. Och många själar ha gått förlorade, emedan de antagit detta bedrägeri.

En världslig vishet lär än vidare, att bönen ej är av väsentlig betydelse:‑ Vetenskapen påstår att det ej kan förekomma rågot verkligt svar på bön, att sådant skulle strida mot naturlagarna, vara ett under, och att under ej existera. Universet styres, säga de, efter fastställda lagar, och Gud gör intet som är i strid med dessa. Sålunda framställa de Gud, som om han vore bunden av sina egna lagar ‑ som om gudomliga lagar kunde begränsa Guds frihet. En sådan lära strider mot Skriftens vittnesbörd. Gjorde inte Kristus och hans apostlar underverk? Samme medlidsamme Frälsare lever ännu, och han är lika villig att lyssna till trons bön, som då han i synligt måtto vandrade bland människorna. Det naturliga samverkar med det övernaturliga. Det .ingår som ett led i Guds plan, att han som svar på trons bön giver oss det, som han inte skulle ge, om vi ej bådo honom därom.

Otaliga äro de villfarande läror och vidunderliga föreställ­ningar, som göra sig gällande inom de kristna kyrkosamfunden. Det är omöjligt att beräkna de onda följderna av att flytta ett enda av de gränsmärken, som Guds ord har fastställt. Endast få av dem som våga göra detta, stanna vid att förkasta blott en sanning: de flesta gå vidare och åsidosätta den ena sannings­principen efter den andra, tills de bli verkliga fritänkare.

De villfarelser som nutidens teologiska uppfattningar inrymma ha åstadkommit tvivel hos mången själ, som annars skulle ha trott på Skriften. Det är omöjligt för en del att antaga lärosatser, som i hög grad kränka deras begrepp om rättvisa, barmhärtighet och godhet. Och eftersom sådana lärosatser framställas såsom bibliska, kunna de ej anse Bibeln vara Guds ord.

Och detta är vad den onde söker att uppnå. Han önskar.ingenting hellre än att få tillintetgöra förtroendet till Gud och hans ord. Satan går i spetsen för tvivlarnas stora här, och han verkar med all sin makt för att locka själar till sina led. Det håller på att bli modernt att tvivla. En stor del människor betrakta Guds ord med misstro av samma skäl, som de hysa misstro till dess Upphovsman: emedan det bestraffar och fördömer synd. De som inte äro villiga att efterkomma dess krav, söka att omstörta dess auktoritet. När de läsa bibelordet eller lyssna till dess lärdomar, så göra de det blott för att finna fel med Skriften eller med predikan. Inte så få bli fritänkare för att kunna rättfärdiga eller ursäkta sig själva i sin pliktförgätenhet. Andra hylla skeptiska idéer av stolthet eller av maklighetsskäl. Då de äro allt för makliga för att kunna utmärka sig genom att uträtta något hedervärt, något som kräver ansträngning och självförnekelse, söka de skaffa sig rykte om överlägsen visdom genom att kritisera Bibeln.

Gudsordet bär i sig självt tillräckliga bevis på gudomligt ursprung. De stora sanningar som angå vår återlösning, äro tydligt framställda. Vägledd av den helige Ande, vilken är utlovad åt alla som uppriktigt bedja därom, kan envar förstå dessa sanningar. Gud har givit människorna en orubblig grundval att bygga sin tro på.

Medan Gud har givit överflödande bevis för tron, skall han dock aldrig undanröja alla ursäkter för otron. Den som söker efter något att bygga sina tvivel på, skall finna det. Och de som vägra att antaga och lyda Guds ord, till dess varje invändning blivit tillbakavisad och det inte längre finns någon anledning till tvivel, skola aldrig komma till ljuset.

För dem som uppriktigt önska att bli befriade från tvivel, finnes endast en sak att göra. I stället för att inta en kritisk och tvivlande ståndpunkt ifråga om det som de ej förstå, böra de akta på det ljus som redan skiner på deras väg, och så skola de få mera ljus. Må de utföra varje plikt, som de klart uppfattat, så skola de bli i stånd att förstå och utföra de plikter, med hänsyn till vilka de nu hysa tvivel.

Den onde är i stånd till att framställa en efterapning, som har så stor likhet med‑ sannungen, att de som vilja låta sig bedragas och som önska undgå den självförnekelse och uppoffring sanningen kräver, lätt bliva bedragna. Men det är omöjligt. för honom att behålla makten över en enda själ, som uppriktigt önskar lära känna sanningen, vad det än må kosta. Kristus är sanningen, och han är »det sanna ljuset, det som lyser över alla människor». Sanningens Ande har blivit sänd för att leda människor till hela sanningen. Och Guds Son betygar: »Söken, och I skolen finna.» »Om någon vill göra hans vilja, så skall han förstå, om denna lära är från Gud.» Joh. 1:9; Matt. 7:7; Joh. 7: I 7.

Varken onda människor eller djävlar kunna förhindra Guds verk eller avskära Guds folk från. hans närvaro, om de med ödmjuka och botfärdiga hjärtan bekänna och övergiva sina synder och i tro tillägna sig hans förlåtelse. Varje frestelse, varje motstridigt inflytande, det må vara uppenbart eller hemligt, karl med framgång bekämpas. »Icke genom någon människas styrka och kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger Herren Sebaot. » Sak. 4:6.

Satan vet mycket väl att den svagaste själ, som förbliver i Kristus, är starkare än mörkrets härskaror. Han vet även att han skulle möta motstånd, om han ginge öppet till väga. Därför söker han draga korsets stridsmän bort från deras starka befästningar, medan han ligger i bakhåll med sina styrkor, färdig att förgöra alla som våga sig in på hans område. Endast när vi ödmjukt förlita oss på Gud och lyda alla hans befallningar, kunna vi vara säkra.

Ingen kan vara trygg en enda dag eller en enda timme utan bön. I synnerhet borde vi bedja Herren om visdom till att förstå hans ord, ty däri uppenbaras frestarens list samt de medel, varigenom vi med framgång kunna stå emot honom. Satan är en mästare i att citera Skriften, och han använder sin egen tydningskonst på sådana bibelställen, genom vilka han hoppas kunna bringa oss på fall. Vi böra läsa Bibeln med ett ödmjukt hjärta och aldrig glömma, hur beroende vi äro av Gud. Medan vi oavlåtligen måste vara på vakt mot den ondes anslag, böra vi alltjämt bedja i tro: »Inled oss icke i frestelse. »

1 Eng. bibelövers.: »den falskeligen så kallade vetenskapen». — Övers. anm.


Back ] Up ] Next ]