|
TJUGOSJUNDE
KAPITLET
Varför få synd
och lidande finnas till?
För många är syndens ursprung
och grunden för dess tillvaro en orsak till mycket bryderi. De se den ondes
verk med dess fruktansvärda följder av olycka och ödeläggelse, och de fråga:
Hur kan detta försiggå under en Härskare, som är oändlig i vishet, kärlek
och makt? Detta är en hemlighet som de ej kunna finna någon förklaring till,
och deras ovisshet och tvivel göra dem blinda för sanningar, som äro tydligt
framställda i Guds ord och som äro av väsentlig betydelse för vår frälsning.
Det finns många som. i sina undersökningar angående syndens existens försöka
tränga in i det som Gud aldrig uppenbarat, varför de ej heller finna något
svar på sin stora fråga. De som äro benägna att tvivla och kritisera, bruka
detta förhållande som en ursäkt för att förkasta Skriftens utsagor. Men det
finns andra som ej kunna erhålla någon tillfredsställande lösning på det
ondas problem, därför att tradition och oriktiga tolkningar ha förmörkat
Bibelns lära angående Guds karaktär, hans världsstyrelse och grundsatser för
hans handlingssätt med synden. Det är omöjligt att förklara
syndens ursprung i så måtto, att man skulle kunna ge ett skäl för dess
tillvaro. Likväl kan man förstå så mycket både angående dess ursprung och
dess slutliga utrotande, att Guds rättfärdighet och godhet fullständigt
uppenbaras i allt hans handlingssätt med det onda. Intet framhålles tydligare
i Skriften än detta, att Gud på intet sätt är ansvarig för syndens uppkomst
och att det ej var något godtyckligt undandragande av Guds nåd, intet fel med
Guds styrelse, som gav anledning till det inträffade upproret. Synden är en
inkräktare, för vars närvaro intet skäl kan angivas. Den är hemlighetsfull,
oförklarlig. Att urskulda den är att försvara den. Kunde man finna en ursäkt
för den eller påvisa ett skäl för dess förekomst, så skulle den upphöra
att vaxa synd. Den enda definition vi ha på synd är den som ges i Guds ord: »Synden
är överträdelse av lagen. » Den är ett utslag av en princip, som är i
strid med kärlekens stora lag, den lag, som utgör grundvalen för Guds världsstyrelse. Innan det onda vann insteg, rådde
frid och glädje i hela världsalltet. Allt var i fullkomlig överensstämmelse
med Skaparens vilja. Kärleken till Gud var det högsta, kärleken till nästan
var odelad. Kristus, Ordet, den Enfödde, var ett med den evige Fadern — ett
till väsen, till karaktär och vilja — det enda väsen i hela världsalltet,
som kunde ha del i alla Guds rådslut och planer. Genom Kristus verkade Fadern då
alla himmelska väsen blevo skapade. »Ty i honom skapades allt i himmelen och på
jorden . . . både tronänglar och herrar och furstar och väldigheter i andevärlden.»
Kol. 1:16. Hela himmelen visade Kristus samma trohet och lydnad, som den visade
Fadern. Då kärlekens lag är
grundvalen för Guds regering, så berodde alla skapade varelsers sällhet därpå,
att de levde i full överensstämmelse med dess höga, rättfärdiga principer.
Gud vill att alla skola tjäna honom av kärlek och hembära honom hyllning, som
härrör från en rätt uppfattning av hans karaktär. Han hade intet behag i
tvungen lydnad, och han har begåvat alla med fri vilja, för att de må kunna
tjäna honom av eget val. Lucifers
fall.
Men det fanns en som valde att
missbruka sin frihet. Synden fick sin tillblivelse i honom, som näst Kristus
blivit mest ärad av Gud och som stod högst i makt och härlighet bland
himmelens invånare. Före sitt fall var Lucifer den ypperste bland överskyggande
keruber, helig och obesmittad. » Så säger Herren, Herren: Du var ypperst
bland härliga skapelser, full av vishet och fullkomlig i skönhet. I Eden, Guds
lustgård, bodde du, höljd i alla slags ädla stenar... Du var en kerub, som
skuggade vida, och jag hade satt dig att vara på det heliga gudaberget, du fick
där gå omkring bland gnistrande stenar. Lyckosam var du på dina vägar från
den dag då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig.»
Hes. 28:12—14. Lucifer kunde ha bevarat Guds
ynnest, varit älskad och ärad av hela änglaskaran och brukat sina ädla förmågor
till andras välsignelse och till Skaparens förhärligande. Men, säger
profeten, »ditt hjärta högmodades över din skönhet och du förspillde din
vishet för ditt pråls skull». Så småningom började han nära tanken på sj
älvupphöjelse. I sitt hjärta tyckte han sig »vara en gud». »Det var du som
sade i ditt hjärta:' Jag vill stiga upp till himmelen, högt ovan Guds stjärnor
vill jag ställa min tron; jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg . . .
Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den högste.'» Hes. 28:
17, 6; Jes. 14: 13, 14. I stället för att göra Gud till föremål för hans
skapade varelsers högsta kärlek och trohet sökte Lucifer för sig själv
vinna deras hyllning och tjänst. I sin åtrå efter den ära, som den evige
Fadern hade visat sin Son, traktade denne änglafurste efter den makt, som
Kristus allena hade rätt att utöva. Hela himmelen hade fröjdat sig
över att få återspegla Skaparens härlighet och förkunna hans lov. Och medan
Gud sålunda ärades, rådde frid och glädje överallt. Men ett missljud störde
nu den himmelska harmonien. Att någon skulle dyrka och upphöja sig själv
stred mot Skaparens plan, och det väckte onda aningar hos dem, som satte Guds
ära i främsta rummet. I
sin vishet tillät Gud Satan att fullfölja sitt verk, till dess missnöjet
utvecklat sig till öppet uppror. Det var nödvändigt att låta hans planer
komma till full mognad, för att alla måtte kunna lära känna deras verkliga
art och innebörd. Lucifer hade varit storligen upphöjd, himmelens änglar älskade
honom högt, och hans inflytande över dem var stort. Guds herradöme
innefattade inte allenast himmelens invånare utan även andra världars som han
skapat. Satan tänkte därför att om han kunde få himmelens änglar med i sitt
uppror, så skulle även de andra världarna falla honom till. Han hade listigt
framställt saken från sin synpunkt och därvid använt sig av svek och
sofisteri för att uppnå sin avsikt. Hans makt att förföra var stor, (örställningens
konst förstod han att bruka till sin fördel. Icke ens de trogna änglarna
kunde genomskåda hans karaktär eller inse vad hans verk skulle leda till. Då Satan hade blivit storligen ärad och alla hans
handlingar voro så hemlighetsfulla, var det svårt att klarlägga för änglarna
den verkliga innebörden av hans verk. Synden skulle inte framstå så ond som
den var, förrän den kom till utveckling. Hittills hade den ej funnits till i
Guds världsallt och heliga väsen hade intet begrepp om dess hemska natur. De
kunde inte se de förskräckliga följder åsidosättandet av Guds lag skulle
medföra. I början hade Satan dolt sitt förehavande under en skenfager bekännelse
av trohet mot Gud. Han hade låtit påskina, att han sökte främja Guds ära,
befästa hans herradöme och befordra de himmelska väsendenas välfärd. I
sitt handlingssätt med synden kunde Gud inte bruka andra medel än rättfärdighet
och sanning. Satan kunde använda sig av sådant som Gud inte gillade —
smicker och bedrägeri. Han hade försökt att förfalska Guds ord, och han hade
framställt hans regeringsplan i ett falskt ljus inför änglarna. Han hade ock
gjort gällande, att Gud var orättvis och att han endast sökte sin egen upphöjelse,
när han fordrade lydnad och underdånighet av sina skapade varelser. Därför måste
det bevisas för himmelen såväl som för andra världars invånare, att Guds
regering var rättfärdig och hans lag fullkomlig. Det
var inte i överensstämmelse med Guds oändliga vishet att förgöra
Satan ens då, när det blev bestämt att han inte längre kunde få stanna i
himmelen. Då kärlekens tjänst allena kan vara antagbar hos Gud, måste alla
hans skapade varelsers trohet vara grundad på en övertygelse om hans rättfärdighet
och godhet. Himmelens och andra världars invånare, som inte voro i stånd att
förstå syndens natur och följder, skulle vid den tidpunkten inte kunnat inse
Guds rättvisa och barmhärtighet, om han hade förgjort upprorsmakaren. Hade
han strax blivit utplånad ur tillvaron, så skulle de ha tjänat Gud av fruktan
i stället för av kärlek. Förförarens inflytande skulle inte blivit fullständigt
tillintetgjort eller upprorsandan utrotad. Det onda måste få tillfälle att
mogna. För hela världsalltets eviga bästa måste Satan ytterligare utveckla
sina principer. Därigenom skulle alla skapade varelser komma att se hans
beskyllningar mot Gud i deras rätta ljus, och Guds rättfärdighet och nåd och
hans lags oföränderlighet skulle för evigt sättas utom allt tvivel. Satans uppror skulle bli en lärdom
för världsalltet under alla kommande tider, ett evigt vittnesbörd om syndens
natur och dess förskräckliga följder. Hans maktutövning och dess inflytande
över både människor och änglar skulle visa, vilka följder det hade med sig
att åsidosätta Guds myndighet. Det skulle bli ett vittnesbörd om att alla
Guds skapade varelsers välfärd står i det innerligaste förhållande till
hans lag. Sålunda skulle berättelsen om detta förfärliga upprorsförsök bli
ett ständigt skydd för alla heliga väsen, den skulle förhindra att de läto
sig förvillas med hänsyn till överträdelsens natur samt bevara dem från
synd och från att lida dess följder. Den store upprorsstiftaren och
alla hans änglar blevo slutligen utstötta från himmelen, då de hårdnackat
och trotsigt framhärdade i sin olydnad och sökte, fast förgäves, omstörta
Guds regering, i det de samtidigt hädiskt påstodo, att de voro oskyldiga offer
för en förtryckande makt. Samma ande som igångsatte
upproret i himmelen, inspirerar ännu till uppror på jorden. Satan har använt
samma taktik bland människor, som han gjorde bland änglarna. Hans ande härskar
nu i otrons barn. I likhet med honom söka de att nedbryta den gudomliga lagens
skrankor och lova dem frihet, som överträda hans bud. Tillrättavisning för
synd väcker ännu hatets och motståndets
ande. När Guds varningsbudskap ljuder för samvetet, förleder Satan människorna
till att rättfärdiga sig själva och att söka andras sympati i sin ohörsamhet.
I stället för att rätta på sina fel harmas de på dem som bestraffa synden,
liksom de vore enda orsaken till svårigheter. Ända från den rättfärdige
Abels tid intill våra dagar har en sådan ande yppat sig mot dem som våga fördöma
det onda. Men
den evige Guden vittnar själv om sin karaktär: »Herren, Herren — en Gud,
barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som
bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse, men
som ingalunda låter någon bliva ostraffad.» 2 Mos. 34:6, 7. Genom
att utkasta Satan från himmelen visade Gud sin rättfärdighet och hävdade sin
trons ära. Men då människorna hade syndat genom att ge efter för denne andes
förförelser, bevisade Gud sin kärlek genom att utgiva sin enfödde Son i döden
för det fallna släktet. I försoningen uppenbarades Guds karaktär. Korsets mäktiga
bevis ådagalägger för hela världsalltet, att det syndiga förfaringssätt,
som Lucifer hade valt, på intet sätt kunde läggas Guds styrelse till last. Det
var Satan som förledde världen att förkasta Kristus. Ondskans furste uppbjöd
all sin makt och list att förgöra Jesus, ty han insåg att Frälsarens kärlek
och nåd, hans medlidande och deltagande ömhet åskådliggjorde Guds karaktär
för världen. Han bestred varje anspråk, som Guds Son framställde, och använde
människor som sina redskap att uppfylla Frälsarens liv med lidande och sorg.
Den spetsfundighet och lögn, varmed han sökte hindra Jesu verk, det hat han
lade i dagen genom otrons barn, hans grymma anklagelser mot honom; vilkens liv
var det skönaste exempel på godhet — allt detta härrörde från en djupt
rotfästad hämndkänsla. Avundens och ondskans, hatets och hämndlystnadens
instängda flammor slogo ut mot Guds Son på Golgata, medan hela himmelen
betraktade skådespelet med stum fasa. När
det stora offret var fullbordat, for Kristus upp i höjden, och han avböjde änglarnas
hyllning till dess han hade framställt sin bön: »Fader, jag vill, att där
jag är, där skola de som du har givit mig vara med mig. » Då kom svaret från
Faderns tron med outsäglig kärlek och kraft: »Alla Guds änglar skola
tillbedja honom.» Joh.17:24; Hebr. 1:6. Inte en fläck lådde vid Jesus. Hans förnedring
var till ända, hans offer fullbordat, och nu blev honom givet ett namn som är
över alla namn. Oförställd
och utan undskyllan framstod nu Satans brottslighet. Han hade uppenbarat sin
sanna karaktär som lögnare och mördare. Det stod klart att just samma ande,
varmed han härskade över människorna, skulle han ha lagt i dagen, om han hade
fått tilllåtelse att härska över himmelens invånare. Han hade påstått att
överträdelse av Guds lag skulle bringa frihet och upphöjelse, men det visade
sig, att den för till träldom och förnedring. Satans
lögnaktiga beskyllningar mot Guds karaktär och regering framträdde i sitt rätta
ljus. Han hade anklagat Gud för att endast söka sin egen upphöjelse, när han
krävde lydnad och underdånighet av sina skapade varelser. Och han hade förklarat
att medan Skaparen fordrade självförnekelse av alla, andra, övade han själv
ingen självförnekelse och gjorde ingen uppoffring. Nu såg han att för att frälsa
ett fallet och syndigt släkte hade världsalltets Härskare bringat det största
offer, som kärleken kunde bringa: »Ty det var Gud, som i Kristus försonade världen
med sig själv.» 2 Kor. 5:19. Han såg även att medan Lucifer genom sin
traktan efter ära och överhöghet hade öppnat dörren och givit synden tillträde,
så hade Kristus för att utrota synden förnedrat sig själv och blivit lydig
intill döden. Kristi
död var ett oemotsägligt bevis till förmån för människorna. Lagens straff
föll på honom som var Guds jämlike, och människorna kunde tillägna sig
Kristi rättfärdighet och genom ett botfärdigt och ödmjukt liv segra över
Satans makt, liksom Guds Son hade segrat. Sålunda är Gud rättfärdig, medan
han likväl gör alla dem rättfärdiga, som tro på Jesus Kristus. Men
det var inte allenast för att åstadkomma människans återlösning, som
Kristus kom till jorden för att lida och dö. Han kom för att göra »lagen
stor och härlig», och detta inte blott för att denna världens invånare
skulle akta lagen, som den bör aktas, utan för att det skulle ådagaläggas för
alla världar i universum, att Guds lag är oföränderlig. Kunde dess krav ha
blivit åsidosatta, så hade Guds Son inte behövt ge sitt liv till försoning för
dess överträdelse. Kristi död bevisar, att den är oåterkallelig och oföränderlig.
Och det offer som en oändlig kärlek tvang Fadern och Sonen att bringa för
syndares återlösning, visar för hela världsalltet — vad ingenting utan
denna försoningsplan kunde gjort — att rättfärdighet och nåd bilda
grundvalen för Guds lag' och Guds herradöme. Vid
domens slutliga verkställande skall det visa sig, att synden inte har någon
giltig orsak. När all världens Domare en gång skall göra Satan den frågan:
»Varför har du gjort uppror mot mig och berövat mig mitt rikes undersåtar?»
skall det ondas upphovsman ingen ursäkt kunna framlägga. Var mun skall bliva
tillstoppad, och hela upprorsskaran förstummas. Golgata
kors, som vittnar att lagen är oföränderlig, förkunnar samtidigt för hela världsalltet
att syndens lön är döden. Med Frälsarens sista ord: »Det är fullkomnat»,
ringde dödsklockan över upprorsfursten. Den stora kamp som så länge hade pågått,
blev då avgjord och syndens slutliga utrotande säkerställt. Guds Son
passerade genom dödens port »för att han genom sin död skulle göra dens
makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen». I,ucifers begär
efter upphöjelse hade lett honom till att säga: »Jag vill stiga upp till
himmelen; högt ovan Guds stjärnor vill jag ställa min tron; jag vill . . . göra
mig lik den Högste.» När »dagen kommer, som skall brinna som en ugn . . .
skola alla fräcka människor och alla som göra vad ogudaktigt är, bliva lika
strå, och dagen, den som kommer, skall förbränna dem, säger Herren, så att
varken rot eller krona lämnas kvar av dem. » Hebr. 2:14; Jes. 14:13, 14; Hes.
28: 18, 19; Mal. 4:1. |