Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

TJUGOSJUNDE KAPITLET

Varför få synd och lidande finnas till?


För många är syndens ursprung och grunden för dess tillvaro en orsak till mycket bryderi. De se den ondes verk med dess fruktansvärda följder av olycka och ödeläggelse, och de fråga: Hur kan detta försiggå under en Härskare, som är oändlig i vishet, kärlek och makt? Detta är en hemlighet som de ej kunna finna någon förklaring till, och deras ovisshet och tvivel göra dem blinda för sanningar, som äro tydligt framställda i Guds ord och som äro av väsentlig betydelse för vår frälsning. Det finns många som. i sina undersökningar angående syndens existens försöka tränga in i det som Gud aldrig uppenbarat, varför de ej heller finna något svar på sin stora fråga. De som äro benägna att tvivla och kritisera, bruka detta förhållande som en ursäkt för att förkasta Skriftens utsagor. Men det finns andra som ej kunna erhålla någon tillfredsställande lösning på det ondas problem, därför att tradition och oriktiga tolkningar ha förmörkat Bibelns lära angående Guds karaktär, hans världsstyrelse och grundsatser för hans handlingssätt med synden.

Det är omöjligt att förklara syndens ursprung i så måtto, att man skulle kunna ge ett skäl för dess tillvaro. Likväl kan man förstå så mycket både angående dess ursprung och dess slutliga utrotande, att Guds rättfärdighet och godhet fullständigt uppenbaras i allt hans handlingssätt med det onda. Intet framhålles tydligare i Skriften än detta, att Gud på intet sätt är ansvarig för syndens uppkomst och att det ej var något godtyckligt undandragande av Guds nåd, intet fel med Guds styrelse, som gav anledning till det inträffade upproret. Synden är en inkräktare, för vars närvaro intet skäl kan angivas. Den är hemlighetsfull, oförklarlig. Att urskulda den är att försvara den. Kunde man finna en ursäkt för den eller påvisa ett skäl för dess förekomst, så skulle den upphöra att vaxa synd. Den enda definition vi ha på synd är den som ges i Guds ord: »Synden är överträdelse av lagen. » Den är ett utslag av en princip, som är i strid med kärlekens stora lag, den lag, som utgör grundvalen för Guds världsstyrelse.

Innan det onda vann insteg, rådde frid och glädje i hela världsalltet. Allt var i fullkomlig överensstämmelse med Skaparens vilja. Kärleken till Gud var det högsta, kärleken till nästan var odelad. Kristus, Ordet, den Enfödde, var ett med den evige Fadern — ett till väsen, till karaktär och vilja — det enda väsen i hela världsalltet, som kunde ha del i alla Guds rådslut och planer. Genom Kristus verkade Fadern då alla himmelska väsen blevo skapade. »Ty i honom skapades allt i himmelen och på jorden . . . både tronänglar och herrar och furstar och väldigheter i andevärlden.» Kol. 1:16. Hela himmelen visade Kristus samma trohet och lydnad, som den visade Fadern.

Då kärlekens lag är grundvalen för Guds regering, så berodde alla skapade varelsers sällhet därpå, att de levde i full överensstämmelse med dess höga, rättfärdiga principer. Gud vill att alla skola tjäna honom av kärlek och hembära honom hyllning, som härrör från en rätt uppfattning av hans karaktär. Han hade intet behag i tvungen lydnad, och han har begåvat alla med fri vilja, för att de må kunna tjäna honom av eget val.

Lucifers fall.

Men det fanns en som valde att missbruka sin frihet. Synden fick sin tillblivelse i honom, som näst Kristus blivit mest ärad av Gud och som stod högst i makt och härlighet bland himmelens invånare. Före sitt fall var Lucifer den ypperste bland överskyggande keruber, helig och obesmittad. » Så säger Herren, Herren: Du var ypperst bland härliga skapelser, full av vishet och fullkomlig i skönhet. I Eden, Guds lustgård, bodde du, höljd i alla slags ädla stenar... Du var en kerub, som skuggade vida, och jag hade satt dig att vara på det heliga gudaberget, du fick där gå omkring bland gnistrande stenar. Lyckosam var du på dina vägar från den dag då du skapades, till dess att orättfärdighet blev funnen hos dig.» Hes. 28:12—14.

Lucifer kunde ha bevarat Guds ynnest, varit älskad och ärad av hela änglaskaran och brukat sina ädla förmågor till andras välsignelse och till Skaparens förhärligande. Men, säger profeten, »ditt hjärta högmodades över din skönhet och du förspillde din vishet för ditt pråls skull». Så småningom började han nära tanken på sj älvupphöjelse. I sitt hjärta tyckte han sig »vara en gud». »Det var du som sade i ditt hjärta:' Jag vill stiga upp till himmelen, högt ovan Guds stjärnor vill jag ställa min tron; jag vill sätta mig på gudaförsamlingens berg . . . Jag vill stiga upp över molnens höjder, göra mig lik den högste.'» Hes. 28: 17, 6; Jes. 14: 13, 14. I stället för att göra Gud till föremål för hans skapade varelsers högsta kärlek och trohet sökte Lucifer för sig själv vinna deras hyllning och tjänst. I sin åtrå efter den ära, som den evige Fadern hade visat sin Son, traktade denne änglafurste efter den makt, som Kristus allena hade rätt att utöva.

Hela himmelen hade fröjdat sig över att få återspegla Skaparens härlighet och förkunna hans lov. Och medan Gud sålunda ärades, rådde frid och glädje överallt. Men ett missljud störde nu den himmelska harmonien. Att någon skulle dyrka och upphöja sig själv stred mot Skaparens plan, och det väckte onda aningar hos dem, som satte Guds ära i främsta rummet.

I sin stora barmhärtighet hade Gud länge överseende med Lucifer. Han blev ej strax nedstörtad från sin höga ställning, då han först började hänge sig åt missnöje, nej, icke ens när han började framställa sina falska påståenden för de trogna änglarna. Länge tilläts han stanna kvar i himmelen. För att överbevisa honom om hans villfarelser gjordes sådana ansträngningar, som blott en evig kärlek och visdom kunde uttänka. Missnöjets ande hade aldrig förr varit känd i himmelen. I början insåg ej Lucifer själv varthän det bar. Han fattade ej den verkliga arten av de känslor han hyste. Men efter hand som det blev ådagalagt, att hans missnöje saknade grund, blev han övertygad om att han hade orätt, att de gudomliga fordringarna voro visa och att han borde erkänna detta inför himmelen. Hade han gjort detta, kunde han ha frälst sig själv och många änglar.

I sin vishet tillät Gud Satan att fullfölja sitt verk, till dess missnöjet utvecklat sig till öppet uppror. Det var nödvändigt att låta hans planer komma till full mognad, för att alla måtte kunna lära känna deras verkliga art och innebörd. Lucifer hade varit storligen upphöjd, himmelens änglar älskade honom högt, och hans inflytande över dem var stort. Guds herradöme innefattade inte allenast himmelens invånare utan även andra världars som han skapat. Satan tänkte därför att om han kunde få himmelens änglar med i sitt uppror, så skulle även de andra världarna falla honom till. Han hade listigt framställt saken från sin synpunkt och därvid använt sig av svek och sofisteri för att uppnå sin avsikt. Hans makt att förföra var stor, (örställningens konst förstod han att bruka till sin fördel. Icke ens de trogna änglarna kunde genomskåda hans karaktär eller inse vad hans verk skulle leda till.

Då Satan hade blivit storligen ärad och alla hans handlingar voro så hemlighetsfulla, var det svårt att klarlägga för änglarna den verkliga innebörden av hans verk. Synden skulle inte framstå så ond som den var, förrän den kom till utveckling. Hittills hade den ej funnits till i Guds världsallt och heliga väsen hade intet begrepp om dess hemska natur. De kunde inte se de förskräckliga följder åsidosättandet av Guds lag skulle medföra. I början hade Satan dolt sitt förehavande under en skenfager bekännelse av trohet mot Gud. Han hade låtit påskina, att han sökte främja Guds ära, befästa hans herradöme och befordra de himmelska väsendenas välfärd.

I sitt handlingssätt med synden kunde Gud inte bruka andra medel än rättfärdighet och sanning. Satan kunde använda sig av sådant som Gud inte gillade — smicker och bedrägeri. Han hade försökt att förfalska Guds ord, och han hade framställt hans regeringsplan i ett falskt ljus inför änglarna. Han hade ock gjort gällande, att Gud var orättvis och att han endast sökte sin egen upphöjelse, när han fordrade lydnad och underdånighet av sina skapade varelser. Därför måste det bevisas för himmelen såväl som för andra världars invånare, att Guds regering var rättfärdig och hans lag fullkomlig.

Det var inte i överensstämmelse med Guds oändliga vishet att förgöra Satan ens då, när det blev bestämt att han inte längre kunde få stanna i himmelen. Då kärlekens tjänst allena kan vara antagbar hos Gud, måste alla hans skapade varelsers trohet vara grundad på en övertygelse om hans rättfärdighet och godhet. Himmelens och andra världars invånare, som inte voro i stånd att förstå syndens natur och följder, skulle vid den tidpunkten inte kunnat inse Guds rättvisa och barmhärtighet, om han hade förgjort upprorsmakaren. Hade han strax blivit utplånad ur tillvaron, så skulle de ha tjänat Gud av fruktan i stället för av kärlek. Förförarens inflytande skulle inte blivit fullständigt tillintetgjort eller upprorsandan utrotad. Det onda måste få tillfälle att mogna. För hela världsalltets eviga bästa måste Satan ytterligare utveckla sina principer. Därigenom skulle alla skapade varelser komma att se hans beskyllningar mot Gud i deras rätta ljus, och Guds rättfärdighet och nåd och hans lags oföränderlighet skulle för evigt sättas utom allt tvivel.

Satans uppror skulle bli en lärdom för världsalltet under alla kommande tider, ett evigt vittnesbörd om syndens natur och dess förskräckliga följder. Hans maktutövning och dess inflytande över både människor och änglar skulle visa, vilka följder det hade med sig att åsidosätta Guds myndighet. Det skulle bli ett vittnesbörd om att alla Guds skapade varelsers välfärd står i det innerligaste förhållande till hans lag. Sålunda skulle berättelsen om detta förfärliga upprorsförsök bli ett ständigt skydd för alla heliga väsen, den skulle förhindra att de läto sig förvillas med hänsyn till överträdelsens natur samt bevara dem från synd och från att lida dess följder.

Den store upprorsstiftaren och alla hans änglar blevo slutligen utstötta från himmelen, då de hårdnackat och trotsigt framhärdade i sin olydnad och sökte, fast förgäves, omstörta Guds regering, i det de samtidigt hädiskt påstodo, att de voro oskyldiga offer för en förtryckande makt.

Samma ande som igångsatte upproret i himmelen, inspirerar ännu till uppror på jorden. Satan har använt samma taktik bland människor, som han gjorde bland änglarna. Hans ande härskar nu i otrons barn. I likhet med honom söka de att nedbryta den gudomliga lagens skrankor och lova dem frihet, som överträda hans bud. Tillrättavisning för synd väcker ännu hatets och mot­ståndets ande. När Guds varningsbudskap ljuder för samvetet, förleder Satan människorna till att rättfärdiga sig själva och att söka andras sympati i sin ohörsamhet. I stället för att rätta på sina fel harmas de på dem som bestraffa synden, liksom de vore enda orsaken till svårigheter. Ända från den rättfärdige Abels tid intill våra dagar har en sådan ande yppat sig mot dem som våga fördöma det onda.

Men den evige Guden vittnar själv om sin karaktär: »Herren, Herren — en Gud, barmhärtig och nådig, långmodig och stor i mildhet och trofasthet, som bevarar nåd mot tusenden, som förlåter missgärning och överträdelse, men som ingalunda låter någon bliva ostraffad.» 2 Mos. 34:6, 7.

Genom att utkasta Satan från himmelen visade Gud sin rättfärdighet och hävdade sin trons ära. Men då människorna hade syndat genom att ge efter för denne andes förförelser, bevisade Gud sin kärlek genom att utgiva sin enfödde Son i döden för det fallna släktet. I försoningen uppenbarades Guds karaktär. Korsets mäktiga bevis ådagalägger för hela världsalltet, att det syndiga förfaringssätt, som Lucifer hade valt, på intet sätt kunde läggas Guds styrelse till last.

Det var Satan som förledde världen att förkasta Kristus. Ondskans furste uppbjöd all sin makt och list att förgöra Jesus, ty han insåg att Frälsarens kärlek och nåd, hans medlidande och deltagande ömhet åskådliggjorde Guds karaktär för världen. Han bestred varje anspråk, som Guds Son framställde, och använde människor som sina redskap att uppfylla Frälsarens liv med lidande och sorg. Den spetsfundighet och lögn, varmed han sökte hindra Jesu verk, det hat han lade i dagen genom otrons barn, hans grymma anklagelser mot honom; vilkens liv var det skönaste exempel på godhet — allt detta härrörde från en djupt rotfästad hämndkänsla. Avundens och ondskans, hatets och hämndlystnadens instängda flammor slogo ut mot Guds Son på Golgata, medan hela himmelen betraktade skådespelet med stum fasa.

När det stora offret var fullbordat, for Kristus upp i höjden, och han avböjde änglarnas hyllning till dess han hade framställt sin bön: »Fader, jag vill, att där jag är, där skola de som du har givit mig vara med mig. » Då kom svaret från Faderns tron med outsäglig kärlek och kraft: »Alla Guds änglar skola tillbedja honom.» Joh.17:24; Hebr. 1:6. Inte en fläck lådde vid Jesus. Hans förnedring var till ända, hans offer fullbordat, och nu blev honom givet ett namn som är över alla namn.

Oförställd och utan undskyllan framstod nu Satans brottslighet. Han hade uppenbarat sin sanna karaktär som lögnare och mördare. Det stod klart att just samma ande, varmed han härskade över människorna, skulle han ha lagt i dagen, om han hade fått tilllåtelse att härska över himmelens invånare. Han hade påstått att överträdelse av Guds lag skulle bringa frihet och upphöjelse, men det visade sig, att den för till träldom och förnedring.

Satans lögnaktiga beskyllningar mot Guds karaktär och regering framträdde i sitt rätta ljus. Han hade anklagat Gud för att endast söka sin egen upphöjelse, när han krävde lydnad och underdånighet av sina skapade varelser. Och han hade förklarat att medan Skaparen fordrade självförnekelse av alla, andra, övade han själv ingen självförnekelse och gjorde ingen uppoffring. Nu såg han att för att frälsa ett fallet och syndigt släkte hade världsalltets Härskare bringat det största offer, som kärleken kunde bringa: »Ty det var Gud, som i Kristus försonade världen med sig själv.» 2 Kor. 5:19. Han såg även att medan Lucifer genom sin traktan efter ära och överhöghet hade öppnat dörren och givit synden tillträde, så hade Kristus för att utrota synden förnedrat sig själv och blivit lydig intill döden.

Kristi död var ett oemotsägligt bevis till förmån för människorna. Lagens straff föll på honom som var Guds jämlike, och människorna kunde tillägna sig Kristi rättfärdighet och genom ett botfärdigt och ödmjukt liv segra över Satans makt, liksom Guds Son hade segrat. Sålunda är Gud rättfärdig, medan han likväl gör alla dem rättfärdiga, som tro på Jesus Kristus.

Men det var inte allenast för att åstadkomma människans återlösning, som Kristus kom till jorden för att lida och dö. Han kom för att göra »lagen stor och härlig», och detta inte blott för att denna världens invånare skulle akta lagen, som den bör aktas, utan för att det skulle ådagaläggas för alla världar i universum, att Guds lag är oföränderlig. Kunde dess krav ha blivit åsidosatta, så hade Guds Son inte behövt ge sitt liv till försoning för dess överträdelse. Kristi död bevisar, att den är oåterkallelig och oföränderlig. Och det offer som en oändlig kärlek tvang Fadern och Sonen att bringa för syndares återlösning, visar för hela världsalltet — vad ingenting utan denna försoningsplan kunde gjort — att rättfärdighet och nåd bilda grundvalen för Guds lag' och Guds herradöme.

Vid domens slutliga verkställande skall det visa sig, att synden inte har någon giltig orsak. När all världens Domare en gång skall göra Satan den frågan: »Varför har du gjort uppror mot mig och berövat mig mitt rikes undersåtar?» skall det ondas upphovsman ingen ursäkt kunna framlägga. Var mun skall bliva tillstoppad, och hela upprorsskaran förstummas.

Golgata kors, som vittnar att lagen är oföränderlig, förkunnar samtidigt för hela världsalltet att syndens lön är döden. Med Frälsarens sista ord: »Det är fullkomnat», ringde dödsklockan över upprorsfursten. Den stora kamp som så länge hade pågått, blev då avgjord och syndens slutliga utrotande säkerställt. Guds Son passerade genom dödens port »för att han genom sin död skulle göra dens makt om intet, som hade döden i sitt våld, det är djävulen». I,ucifers begär efter upphöjelse hade lett honom till att säga: »Jag vill stiga upp till himmelen; högt ovan Guds stjärnor vill jag ställa min tron; jag vill . . . göra mig lik den Högste.» När »dagen kommer, som skall brinna som en ugn . . . skola alla fräcka människor och alla som göra vad ogudaktigt är, bliva lika strå, och dagen, den som kommer, skall förbränna dem, säger Herren, så att varken rot eller krona lämnas kvar av dem. » Hebr. 2:14; Jes. 14:13, 14; Hes. 28: 18, 19; Mal. 4:1.

Hela världsalltet skall ha bevittnat syndens beskaffenhet och följder. Syndens fullständiga utrotande, som i begynnelsen skulle ha alstrat fruktan hos änglarna och vanärat Gud, skall nu ådagalägga hans kärlek och befästa hans ära inför ett världsallt av heliga väsen, som med glädje göra hans vilja och i sina hjärtan bevara hans lov. Aldrig mer skall det onda finnas till. Guds ord säger: »Icke två gånger behöver hemsökelsen drabba.» Guds lag, vilken Satan har smädat som ett träldomsok, skall bli ärad såsom frihetens lag. En hårt prövad värld skall aldrig mer låta draga sig bort ifrån troheten mot honom, vars karaktär blivit så tydligt bevisad vara gränslös kärlek och oändlig vishet.

Back ] Up ] Next ]