Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

TJUGOFEMTE KAPITLET

Reformationens vidare utveckling


Profeten Jesaja förutsäger en sabbatsreform i de sista dagarna: »Så säger Herren: Akten på vad rätt är, och öven rättfärdighet, ty min frälsning kommer snart, och snart bliver min rättfärdighet uppenbarad. Säll är den människa som gör detta, den människoson som står fast därvid, den som håller sabbaten, så att han icke ohelgar den, och den som avhåller sin hand från att göra något ont.» »Och främlingarna, som hava slutit sig till Herren, för att tjäna honom och för att älska Herrens namn och så vara hans tjänare, alla som hålla sabbaten, så att de icke ohelga den, och som stå fast vid mitt förbund, dem skall jag låta komma till mitt heliga berg och giva dem glädje i mitt bönehus.» Jes. 56:1, 2, 6, 7.

Dessa ord ha sin tillämpning på den kristna tidsåldern, såsom sammanhanget visar: » Så säger Herren, Herren, han som församlar de fördrivna av Israel: Jag skall församla ännu flera till honom, utöver dem som redan äro församlade till honom.» Jes. 5 6:8. Här antydes hedningarnas församlande genom evangelium, och en välsignelse uttalas över dem som då hålla sabbaten i ära. Sabbatsbudets giltighet sträcker sig sålunda längre än till Kristi korsfästelse och himmelsfärd, ned till den tid, då hans tjänare skulle förkunna det glada budskapet för alla folkslag.  

Genom samma profet ljuder befallningen från Herren: »Lägg vittnesbördet ombundet och lagen förseglad i mina lärjungars hjärtan.» Inseglet i Guds lag finnes i det fjärde budet. Av alla de tio buden är detta det enda, som framhåller både Laggivarens namn och hans titel. Det förklarar att han är himmelens och jordens Skapare och hävdar därigenom hans rätt till vördnad och tillbedjan framför andra. Förutom detta finnes intet i de tio budens lag, som visar genom vars auktoritet denna lag blivit given. Då påvemakten förändrade sabbaten, berövades lagen sitt insegel. Jesu lärjungar uppfordras att återställa det genom att upphöja den sabbat, som det fjärde budet påbjuder, till dess rättmätiga plats såsom Skaparens minnesmärke och tecknet på hans myndighet.

> Hållen eder till lagen, till vittnesbördet! » Medan motstridande läror och teorier överflöda, är Guds lag den enda ofelbara måttstock, varmed alla åskådningar; lärosatser och teorier skola prövas. Profeten säger: »Om de icke tala i överensstämmelse med detta ord, så är det därför att det icke är något ljus i dem. »1

Åter ljuder befallningen: »Ropa med full hals, utan uppehåll; häv upp din röst såsom en basun och förkunna för mitt folk deras överträdelse, för Jakobs hus deras synder. » Det är inte den ogudaktiga världen, som skall tillrättavisas för sina överträdelser, utan de som Herren nämner »mitt folk». Han säger vidare: » Väl söka de mig dag ut och dag in och vilja hava kunskap om mina vägar. Såsom vore de ett folk, som övade rättfärdighet och icke övergåve sin Guds rätt. » Jes. 5 8:1, 2. Här framställes en klass människor, som anse sig vara rättfärdiga och synas visa stort intresse för Herrens tjänst. Men den store Hjärterannsakarens stränga och allvarliga bestraffning visar, att de trampa Guds bud under fötterna.

Den förordning som blivit åsidosatt påpekar profeten i följande ord: »Du skall åter upprätta grundvalar ifrån forntida släkten; och du skall kallas 'han som murar igen revor', 'han som återställer stigar, så att man kan bo i landet': Om du är varsam med din fot på sabbaten, så att du icke på min heliga dag utför dina sysslor; om du kallar sabbaten din lust och Herrens helgdag en äredag, ja, om du ärar den, så att du icke går dina egna vägar eller sköter dina sysslor eller talar tomma ord, då skall du finna din lust i Herren.» Jes. 58: 12—14. Även denna profetia gäller vår tid. Revan i Guds lag uppstod, då den romerska kyrkan förändrade sabbaten. Men tiden är kommen, då denna gudomliga instiftelse skall återställas. Revan skall igenmuras, och de grundvalar som varit upprivna från släkte till släkte, skola återupprättas.

Sabbaten i Eden.

Sabbaten som helgades genom Skaparens vila och välsignelse, helighölls av Adam i hans oskyldighetstillstånd i det härliga Eden. Jämväl senare har han hållit den, då han fallen men dock ångerfull förvisades från sitt lyckliga hem. Den helighölls av alla patriarkerna, från Abel till den rättfärdige Noa, till Abraham, till Jakob. Då det utvalda folket befann sig i träldom i Egypten, var det många, som under det härskande avguderiet förlorade kunskapen om Guds lag. Men då Herren befriade Israel, förkunnade han med vördnadsbjudande majestät sin lag för den församlade mängden, för att de skulle känna hans vilja samt frukta och lyda honom alltid.

Från den dagen intill nu har kunskapen om Guds lag blivit bevarad på jorden, och sabbaten enligt fjärde budet har hållits helig. Sedan reformationens tid har det i varje släktled funnits några som ha hållit den. I trots av förakt och förföljelse har vittnesbördet alltjämt fortplantats om Guds lags eviga: bestånd och om den vid skapelsen instiftade sabbatens förpliktande helighet.

Dessa sanningar, såsom de utveckla sig i Upp. 14:de kap. i förbindelse med ett »evigt evangelium», skola känneteckna Kristi församling vid tiden för hans uppenbarelse. Ty resultatet av det trefaldiga budskapet tillkännagives i orden: »Här gäller det för de heliga att hava ståndaktighet, för dem som hålla Guds bud och bevara tron på Jesus. » Och detta är det sista budskap som skall ljuda före Kristi återkomst. Omedelbart efter dess förkunnande ser profeten Människosonen komma i härlighet för att inbärga jordens skörd.

De som mottogo ljuset angående helgedomen och Guds lags oföränderlighet blevo uppfyllda med glädje och förundran över skönheten och harmonien i det sanningsljus, som avslöjade sig för deras sinnen. De önskade att det ljus, som förekom dem så dyrbart, måtte lysa för alla kristna, och de kunde ej tänka sig annat, än att det skulle bliva mottaget med glädje. Men många som gåvo sig ut för att vara Kristi efterföljare, funno ej behag i sanningar, som komme att bringa dem i strid med världen. Lydnad mot fjärde budet krävde ett offer, som de flesta undandrogo sig.

Då sabbatens förpliktande innebörd framställdes, var det många som resonerade på världens vis. De sade: »Vi ha alltid hållit söndagen, och våra förfäder ha hållit den. Många fromma och goda människor ha hållit den och dött glada och lyckliga. Om de hade rätt, så ha vi det också. Iakttagandet av denna nya sabbat skulle bringa oss i strid med andra människor, och vi skulle inte kunna öva något inflytande på dem. Vad kan en liten hop som håller den sjunde dagen, hoppas att uträtta gentemot en värld som håller söndagen?» Det var med liknande argument judarna sökte rättfärdiga sig, när de förkastade Kristus. Gud hade haft behag till deras fäder, när de framburo sina offer, och varför skulle inte deras barn bli frälsta, när de följde samma väg? Och så var det på Luthers tid: Romkyrkans anhängare gjorde gällande, att sanna kristna hade dött i den katolska tron och att denna tro därför var tillräcklig för frälsning. Men ett sådant resonemang skulle utgöra ett verksamt hinder för allt framåtskridande i kristen tro och vandel.

Många framhöllo att söndagsfirandet hade sina rötter i antagen lära och ett vidsträckt bruk genom många århundraden. Gentemot detta påstående blev det fastslaget, att sabbatens helighållande var ännu äldre och mera utbrett, ja så gammalt som världen själv, och att det hade både Guds och änglarnas stadfästelse. När jordens grundvalar blevo lagda, när morgonstjärnorna tillsammans jublade, då lades sabbatens grund. Job. 3 8:6, 7; i Mos. 2: 1—3 . Med rätta gör denna instiftelse anspråk på vår vördnad. Den blev ej förordnad genom någon mänsklig myndighet och vilar ej på mänskliga traditioner. Nej, den blev grundad av den gamle av dagar och påbjuden i hans eviga ord.

Oriktiga slutledningar.

När folkets uppmärksamhet leddes till frågan om en sabbatsreform, började predikanterna i de populära kyrkosamfunden att förvanska Guds ord och tolka dess vittnesbörd på ett sätt, som var ägnat att lugna de frågande sinnena. Och de som inte själva rannsakade Skriften, voro nöjda med att antaga slutsatser, som stämde överens med deras önskan. Med hjälp av spetsfundiga, bestickande men oriktiga slutledningar, kyrkofädernas uttalanden och kyrklig auktoritet sökte många kullkasta sanningen. Dess förkämpar måste ty sig till Bibeln för att försvara sabbatsbudets giltighet. Ringa och oansenliga män, beväpnade med Guds ord allena, uthärdade angrepp av lärda män, som till sin förvåning och förbittring funno sitt vältaliga sofisteri vanmäktigt mot de enkla och rättframma argument, som framställdes av män vilka voro mera bevandrade i Skriften än i filosofisk spetsfundighet.

I saknad av bibliska stöd för sin uppfattning var det många glömska av att samma resonemang blivit använt mot Kristus och hans apostlar — som med outtröttlig ihärdighet frågade: »Varför förstå inte våra lärda män denna sabbatsfråga? Endast få tro som ni. Det är otänkbart att ni skulle ha rätt och att alla lärda män i världen skulle ta fel. »

För att vederlägga sådana argument behövde man blott hänvisa till Skriftens lära och till Herrens ledning med sitt folk ned genom tidsåldrarna. Gud verkar genom dem som lyda hans röst, dem som, om så skulle vara, vilja förkunna även obehagliga sanningar och ej frukta att bestraffa gängse synder. Orsaken varför han inte oftare väljer lärda och högt uppsatta män till ledare i reformatoriska rörelser, är den att de förlita sig på sina trosbekännelser och sina teologiska system och känna intet behov av att bli undervisade av Gud. Endast de som stå i personlig förbindelse med vishetens källa, äro i stånd att förstå och förklara Skriften. Män med endast ringa skolutbildning kallas stundom att framhålla sanningen, inte därför att de äro olärda, utan därför att de inte äro för självkloka för att lära av Gud. De undervisas i Kristi skola, och deras ödmjukhet och lydnad göra dem stora. Genom att anförtro dem kunskap om sin sanning bevisar Gud dem en ära så stor, att jordisk utmärkelse och storhet blir utan betydelse i jämförelse därmed.

Motstånd.

Nu liksom 1 förgångna tider skall förkunnandet av en sanning, som bestraffar tidens synd och villfarelse, uppväcka motstånd. »Ty var och en som gör vad ont är, han hatar ljuset och kommer icke till ljuset, på det att hans gärningar icke skola bliva blottade. » Joh. 3:20. När människorna inse att de icke kunna försvara sin ståndpunkt med Skriften, skola många besluta sig för att försvara den, kosta vad det vill. Kunna de ej annat, så angripa de i ondskefull anda deras karaktär, vilka stå som försvarare av en impopulär sanning. Detta är ett tillvägagångssätt, som kommit till användning i alla tider. Elia betraktades som en orosstiftare i Israel, Jeremia var en förrädare och Paulus hade oskärat templet. Från den dagen allt intill nu har man fördömt dem som velat vara sanningen trogna, såsom upprorsmakare, irrlärare och partigängare.

Vilken plikt har då en sanningens budbärare i betraktande av detta förhållande? Skall han draga den slutsatsen att sanningen ej bör framhållas, eftersom dess enda verkan ofta är, att människorna söka slingra sig undan eller motsätta sig dess krav? Nej, han har ej mera orsak att tillbakahålla Guds ords vittnesbörd, än reformatorerna i flydda tider hade. Den trosbekännelse som martyrer och heliga män avlagt, har blivit upptecknad till gagn för efterföljande släkten. Dessa levande vittnesbörd om helighet och ståndaktighet ha blivit bevarade, för att de skulle ingjuta frimodighet hos dem som nu kallas att stå som Guds vittnen. De ha undfått nåd och sanning ej för sig själva blott, utan för att Guds kunskap genom dem måtte upplysa världen. Har ej Gud låtit ljus uppgå för sina tjänare i denna tid? I så fall må de då låta det lysa inför människorna.

Till en som talade i hans namn, sade Herren fordom: »Israels hus ville icke höra på dig, ty de vilja icke höra på mig. » Men likväl bjöd han: »Tala mina ord till dem, evad de höra på dem eller icke.» Till Guds tjänare i vår tid ljuder befallningen: »Häv upp din röst såsom en basun och förkunna för mitt folk deras överträdelse, för Jakobs hus deras synder. » Hes. 3 :7; 2:7; Jes. 58.1.

I mån av tillfälle står envar som mottagit sanningens ljus, under samma högtidliga och fruktansvärda ansvar som profeten i Israel till vilken detta ord kom: »Dig, du människobarn, har jag satt till en väktare för Israels hus, för att du å mina vägnar skall varna dem, när du hör ett ord från min mun. Om jag säger till den ogudaktige: 'Du ogudaktige, du måste dö', och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det han må vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om ifrån sin väg, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ. » Hes. 33:7—9.

Det stora hindret både för sanningens antagande och för dess förkunnande är den omständigheten, att den medför försmädelse och omak. Detta är ock den enda invändning mot sanningen, som dess förkämpar aldrig varit i stånd att vederlägga. Men detta avskräcker ej Kristi sanna efterföljare. De vänta ej att sanningen skall bli populär. Övertygade om sin plikt ta de koset villigt på och säga med aposteln Paulus: »Vår bedrövelse, som varar ett ögonblick och väger föga, bereder åt oss i översvinnligen rikt mått en härlighet, som väger översvinnligen tungt och varar i evighet. » Och i likhet med gudsmannen Moses hålla de Kristi smälek för en,, större rikedom än världens skatter. 2 Kor. 4:17; Hebr. 11 : 26.

Sådana som i religiösa angelägenheter låta sig ledas av egennyttiga hänsyn hellre än av principer, de tjäna med sina hjärtan världen, sak samma vad de bekänna sig till. Vi böra välja det rätta, därför att det är rätt, och lämna följderna åt Gud. Det är principfasta och dristiga trons män, som världen har att tacka för sina stora reformer. Och sådana män är det som skola utföra reformationsverket i vår tid.

Så säger Herren: »Hören på mig, I som kännen rättfärdigheten, du folk, som bär min lag i ditt hjärta: Frukten icke för människors smädelse och varen ej förfärade för deras hån. Ty mal skall förtära dem såsom en klädnad, och mott skall förtära dem såsom ull; men min rättfärdighet förbliver evinnerligen och min frälsning ifrån släkte till släkte. » Jes. 51:7, 8.

1 Jes. 8: 16, 20. Den =de versen är här citerad efter ordalydelsen i den engelska bibelöversättningen. Vissa andra översättningar återgiva orden: »Efter lagen och efter vittnesbördet» eller »Till lagen och till uppenbarelsen», »om de icke tala enligt detta ord» osv. Liksom Ordets studium och efterlevnad på Luthers tid framkallade reformationen, skall det i alla tider framkalla en reformation i den människas liv, som i tro mottar och efterlever det.


Back ] Up ] Next ]