Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

TJUGOTREDJE KAPITLET

Jesus Kristus, vår Försvarare


Läran om helgedomen blev den nyckel som gav tillträde till hemligheten rörande missräkningen år 1844. Den lade i dagen ett fullständigt sanningssystem, sammanhängande och harmoniskt. Den visade även att Guds hand hade haft ledningen i den stora adventrörelsen, på samma gång den uppenbarade närvarande plikter genom att klarlägga Guds folks ställning och uppgift. Liksom Jesu lärjungar efter en förfärlig natt av ängslan och miss­räkning blevo »glada, när de sågo Herren», så gladde sig nu dessa som i tron hade förväntat hans andra ankomst. De hade väntat att se honom i härlighet för att löna sina tjänare. När deras hopp förbyttes i besvikelse, förlorade de Jesus ur sikte. Nu sågo de honom åter i det allraheligaste som sin medlidsamme överste­präst, vilken snart skulle uppenbara sig som deras konung och befriare.

Ljuset från helgedomen upplyste det förflutna, det närvarande och det tillkommande. De visste att Gud hade lett dem med sin osvikliga försyn. Fastän de i likhet med Jesu första lärjungar inte själva förstått det budskap de förkunnade, så hade det i varje avseende ägt sin riktighet. Genom dess förkunnande hade de förverkligat Guds avsikt, och deras arbete hade icke varit fåfängt i Herren. Födda på nytt »till ett levande hopp» kunde de fröjda sig »med en outsäglig och härlig glädje».

Såväl profetian i Dan. 8:14: »Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen», som den första ängelns budskap: »Frukten Gud och given honom ära; ty stunden är kommen, då han skall hålla dom», hänvisade till Kristi tjänst i det allraheligaste, till det undersökande domsverket, och ej till Kristi tillkommelse, då han skall förlossa sitt folk och förgöra de ogudaktiga. Misstaget låg icke i uträkningen av de profetiska tidsperioderna utan i uppfattningen av den händelse, som skulle inträffa vid slutet av de 2300 dagarna. Till följd av detta misstag hade de troende blivit gäckade i sina förhoppningar. Men allt vad profetian hade förutsagt och allt vad Skriften gav dem rätt att förvänta, hade blivit uppfyllt.

Profetian fick sin uppfyllelse i himmeleni.

Just vid den tid de sörjde över att deras hopp slagit fel, hade den händelse inträffat som budskapet förutsagt och som måste inträffa, innan Herren kunde uppenbaras för att löna sina tjänare.

Kristus hade kommit — icke till jorden, såsom de väntat, utan till det allraheligaste i Guds tempel i himmelen, såsom det antyddes i förebilden. Med hänsyftning på denna tidpunkt skildrar profeten Daniel, hur han kommer fram till »den gamle av dagar »: »Sedan fick jag i min syn om natten se, huru en som liknade en människoson kom med himmelens skyar, och han nalkades den gamle och fördes fram inför honom». Dan. 7:13 .

Denna ankomst omtalas även hos profeten Malaki: »Med hast skall han komma till sitt tempel, den Herre, som I åstunden, ja, förbundets ängel, som I begären, se, han kommer, säger Herren Sebaot. » Herrens ankomst till sitt tempel skedde plötsligt, oväntat för hans folk. De sågo icke efter honom där. De väntade att han skulle komma till jorden »i lågande eld» för att låta »straffet drabba dem som icke känna Gud, och dem som icke äro vår Herre Jesu evangelium lydiga». Mal. 3:1; 2 Tess. 1:8.

Kristi ankomst som vår överstepräst till det allraheligaste för att rena helgedomen (Dan. 8:14), Människosonens kommande till den gamle av dagar (Dan. 7:13) och Herrens ankomst till sitt tempel, varom Malaki talar — det är tre olika skildringar av en och samma sak. Denna händelse framställes även genom brudgummens ankomst till bröllopet, såsom Kristus skildrar det i liknelsen om de tio jungfrurna i Matt. 2 5 :te kap.

I liknelsen i Matt. 22:dra kap. möter oss samma bild, nämligen ett bröllop, och den undersökande domen framställes tydligt som en akt som föregår bröllopet. Innan bröllopet äger rum, går konungen in för att bese gästerna, för att se om alla äro iförda bröllopskläder ‑ karaktärens fläckfria klädnad, tvagen och gjord vit i Lammets blod: (Matt. 22:I I; Upp. 7:i4.) Den som ej består provet, blir utkastad, medan alla som vid undersökningen befinnas ha bröllopskläderna på, antagas av Gud och aktas värdiga att få del i hans rike och med honom sitta på hans tron. Detta verk som bestar i att pröva karaktären och avgöra, vilka som äro skickade för Guds rike, är detsamma som den undersökande domen — det avslutande verket i helgedomen.

När detta undersökningens verk är avslutat, när deras sak, som ned genom tiderna bekänt sig vara Kristi efterföljare, blivit undersökt och avgjord — då, men heller inte förr, skall prövotiden avslutas och nådens dörr stängas. Denna enda korta förklaring: »De som voro redo, gingo in med honom till bröllopet, och dörren stängdes igen», för oss sålunda ned genom Frälsarens sista avslutande tjänst till den tid, då det stora frälsningsverket är fullbordat.

Såsom vi redan sett, var tjänsten i den jordiska helgedomen en förebild till tjänsten i den himmelska. När översteprästen under sin jordiska tjänstförrättning på försoningsdagen gick in i det allraheligaste, upphörde tjänsten i den förra avdelningen. Guds befallning var: »Ingen människa får vara i uppenbarelsetältet, från den stund då han går in för att bringa försoning i helgedomen, ända till dess han har gått ut.» 3 Mos. 16:17. Då Kristus trädde in i det allraheligaste för att utföra den sista delen av försoningsverket, upphörde hans tjänst i den första avdelningen. När översteprästen i den förebildliga tjänsten på försoningsdagen lämnade det heliga, trädde han inför Guds åsyn för att frambära syndoffrets blod för alla dem i Israel, som verkligen ångrade sina synder. Sålunda hade Kristus endast fullbordat en del av sitt verk som vår medlare för att börja en annan del av detta sitt verk. Och han åberopar ännu alltjämt sitt blod inför Fadern till syndares frälsning.

Nu förstod man tillämpningen av de ord, som Kristus i Uppenbarelseboken riktar till sin församling just vid denna tid: »Så, säger den Helige, den Sannfärdige, han som har 'Davids nyckel', han som 'upplåter och ingen kan tillsluta', han som 'tillsluter och ingen upplåter': .Jag känner dina gärningar. Se, jag har låtit dig finna en öppen dörr, som ingen kan tillsluta.» Upp. 3 :7, 8.

De vantrogna judarnas tillstånd är belysande för den ställning, vari de likgiltiga och otrogna så kallade kristna befinna sig, vilka självvilligt äro okunniga om vår barmhärtige Översteprästs verk. När översteprästen i den förebildliga tjänsten gick in i det allraheligaste, skulle hela Israel församla sig omkring helgedomen och på det mest allvarliga sätt ödmjuka sina själar inför Gud, att de måtte få förlåtelse för sina synder och ej bli utrotade från församlingen. Huru mycket viktigare är det då ej, att vi nu på denna motbildliga försoningsdag förstå vår Översteprästs verk och känna de plikter vi ha att utföra.

Människorna kunna ej ostraffat förkasta de varningar som Gud i sin nåd sänder dem. Ett budskap från himmelen sändes till världen på Noas tid, och människornas frälsning var beroende av deras förhållande till detta budskap. Emedan de förkastade varningen, vek Guds Ande bort från det syndiga släktet, och de omkommo genom floden. På Abrahams tid upphörde nådens röst att tala till de brottsliga invånarna i Sodom, och alla med undantag av Lot, hans hustru och två döttrar blevo förtärda av elden, som föll ned från himmelen. Så var det också på Kristi tid. Guds Son förklarade för de otrogna judarna i det släktet: »Edert hus skall lämnas eder öde.» Matt. 23:3 8. Med hänsyftning på de yttersta dagarna säger samma mäktiga röst om dem som »icke gåvo kärleken till sanningens rum, så att de kunde bliva frälsta»: »Därför sänder ock Gud över dem villfarelsens makt, så att de sätta tro till lögnen, för att de skola bliva dömda, alla dessa som icke hava satt tro till sanningen, utan funnit behag i orättfärdigheten. » 2 Tess. 2:10—12. Eftersom de förkasta Guds ords lärdomar, tar han sin Ande bort från dem och prisgiver dem åt de villfarelser de älska.

En prövningens tid.

Uteblivande av den förväntade händelsen 1844 medförde en tid av stora prövningar för dem som fortfarande höllo fast vid adventtron. Deras enda tröst, vad förståelsen av deras ställning angick, var det ljus som riktade deras tankar på helgedomen i himmelen. Några förkastade tron på sina tidigare beräkningar av de profetiska tidsperioderna och förnekade den helige Andes mäktiga inflytande, som hade åtföljt adventrröelsen. Men en annan klass höll bestämt före, att Herren lett dem i deras tidigare erfarenhet. Och i det de under vaka och bön väntade få veta Guds vilja, sågo de att deras store överstepräst hade inträtt i den sista delen av sin tjänstgöring, och genom att följa honom i tron lärde de även förstå församlingens avslutande verk. De fingo ett klarare begrepp om den första och den andra ängelns budskap och blevo sålunda beredda att taga emot den tredje ängelns högtidliga varning i Upp. 14 kap. och förkunna den för världen.

Back ] Up ] Next ]