Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

TJUGONADRA KAPITLET

Guds tempel


Det skriftställe, som framför alla andra hade bildat hörnstenen i adventförkunnelsen, var denna förklaring: » Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen. » Dan. 8: 14. Alla som trodde på Herrens nära förestående ankomst, voro väl förtrogna med detta ställe. Tusenden upprepade denna profetia som ett trons fältrop. Alla kände att på däri förutsagda händelser berodde deras ljusaste förväntningar och deras käraste förhoppning. Det hade blivit fastslaget, att dessa profetiska dagar måste sluta på hösten år 1844.. I likhet med den övriga kristenheten antogo de adventtroende vid denna tidpunkt, att jorden eller någon del därav vore helgedomen. Med helgedomens rening förstodo de jordens rening genom eld på den yttersta dagen, och denna rening skulle äga rum vid Kristi återkomst. Detta ledde till den slutsatsen, att Frälsaren skulle komma igen 1844.

Tiden hade emellertid gått tillända, utan att Herrens tillkommelse inträffade. De troende visste att Guds ord icke kunde slå fel. De måste ha gjort en oriktig tillämpning av profetian. Men var låg felet? Många sökte utan besinning lösa den svåra frågan genom att förneka, att de 2300 dygnen slutade år 1844. För denna ståndpunkt kunde de dock ej anföra något annat skäl, än att Kristus inte kom den tid de hade väntat. De gjorde gällande att om de profe­tiska dagarna hade upphört 1844, så skulle Kristus ha kommit för att rena helgedomen (genom att rena jorden med eld), och att eftersom han inte kom, så kunde dagarna ej heller vara tillända.

Att dra en sådan slutsats var att förkasta den tidigare beräkningen av de profetiska tidsperioderna. Man hade funnit att de 2300 profetiska dygnen började, när Artaxer.xes' befallning att återställa och återuppbygga Jerusalem trädde i kraft, alltså på hösten 45 7 f. Kr., och när man räknade från denna utgångspunkt rådde fullkomlig överensstämmelse med avseende på tillämpningen av alla de händelser, som ängeln förutsade i förklaringen över denna tidsperiod i Dan. 9;25-27. Sextionio veckor eller de första 483 åren av dessa 2300 år skulle nå fram till Messias, den Smorde. Kristi dop och hans smörjelse med helig Ande år 27 e. Kr. uppfyllde noggrant denna detalj i profetian. I mitten av den sjuttionde veckan skulle Messias dödas. Tre och ett halvt år efter sitt dop blev Kristus korsfäst på våren år 31 e. Kr. De sjuttioveckorna, eller de 490 åren, voro särskilt bestämda för judafolket. Vid utgången av denna tidsperiod beseglade detta folk sitt förkastande av Kristus genom att igångsätta en svår förföljelse mot hans lärjungar, och apostlarna vände sig då till hedningarna. Detta skedde år 34 e. Kr. Då upphörde de 490 år, som utgöra den första delen av de 2300 åren, och nu återstodo alltså 1810 år. Från år 34 e. Kr. skulle dessa år nå fram till 1844. »Därefter», säger ängeln, »skall helgedomen komma till sin rätt igen.» Alla de föregående enskildheterna i profetian hade bevisligen gått i uppfyllelse på den bestämda tiden.

Enligt denna uträkning var allting klart och överensstämmande — med undantag av att man ej kunde finna, att någon händelse som motsvarade helgedomens rening ägt rum år 1844.

Men Gud ledde sitt folk i den stora adventrörelsen. Hans makt och härlighet hade åtföljt verket, och han ämnade ej tillåta, att det skulle sluta i mörker och besvikelse eller bli utsatt för smädelse som en falsk och svärmisk rörelse. Han skulle ej låta sitt ord bli inhöljt i tvivel och ovisshet. Fastän många togo avstånd från sin tidigare uträkning av de profetiska tidsperioderna och förnekade rörelsen som grundade sig därpå, fanns det andra som ej kunde förkasta trosåskådningar och erfarenheter, som hade stöd i Skriften och i Guds Andes vittnesbörd. De menade sig ha följt sunda principer vid utläggningen av profetiorna, och de ansågo det som sin plikt att hålla fast vid de sanningar de funnit och fortsätta sin forskning i Bibeln som förut. Under allvarlig bön undersökte de sin ståndpunkt på nytt och rannsakade Skriften för att finna ut, vari de hade misstagit sig. De kunde inte finna något fel med uträkningen av de profetiska tidsperioderna, och därför började de närmare undersöka ämnet om helgedomen.

Jorden gir y helgedomen.

Snart insågo de att det ej finnes något stöd i Skriften för den gängse uppfattningen, att helgedomen skulle vara jorden. Däremot funno de i Bibeln en fullständig förklaring över helgedomen, dess väsen, dess offertjänst osv. I brevet till Hebréerna säger aposteln: »Nu hade visserligen också det förra förbundet sina gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom. Ty i tabernaklet inrättades ett främre rum, vari stodo ljusstaken och bordet med skådebröden; och detta rum kallas 'det heliga'. Men bakom den andra förlåten var ett annat rum i tabernaklet, ett som kallas 'det allra heligaste', med ett gyllene rökelsealtare ‑och förbundets ark, på alla sidor överdragen med guld. I denna förvarades ett gyllene ämbar med mannat, så ock Arons stav, som hade grönskat, och därtill förbundets tavlor. Därovanpå stodo härlighetskeruber, som överskyggde nådastolen. » Hebr. 9: 1 — 5 .

Den helgedom som aposteln talar om, är det tabernakel som Moses efter Guds befallning byggde till en jordisk boning för den Högste. » De skola göra mig en helgedom, för att jag må bo ibland dem», 2 Mos. 25 :8 — detta var den anvisning Moses fick, då han var på berget med Gud. Israel var på vandring genom öknen, och tabernaklet måste byggas så, att det kunde flyttas från plats till plats. Men det var likväl ett praktfullt byggnadsverk. Väggarna bestodo av upprättstående bräder, som voro överdragna med guld och hade fotstycken av silver. Taket bildades av flera täckelser och överdrag, av vilka det yttersta var av skinn, de innersta av fint tyg med keruber konstnärligt invävda. Förutom den yttre förgården, där brännofferaltaret hade sin plats, bestod själva tabernaklet av två avdelningar, som kallades det heliga och det allraheligaste och som voro skilda åt genom ett kostbart och smakfullt förhänge eller förlåt. Ett liknande förhänge tillslöt ingången till den första avdelningen.

I det heliga stod på södra sidan ljusstaken med sina sju lampor, som upplyste helgedomen både dag och natt. På norra sidan stod skådebrödsbordet; och framför det förhänge som skilde det heliga från det allraheligaste, fanns det gyllene rökofferaltaret, varifrån röken av välluktande rökelse dagligen uppsteg inför Gud tillsammans med folkets böner.

I det allraheligaste stod arken, en kista av dyrbart träslag, överdragen med guld. Det var förvaringsstället för de två stentavlor, på vilka Gud hade skrivit de tio budordens lag. Ovanpå arken, som lock till det heliga skrinet, var nådastolen, ett praktfullt arbete, varpå stodo två keruber av massivt guld, en på vardera ändan av nådastolen.. I denna avdelning uppenbarade sig Gud i sin härlighetssky mellan keruberna.

Efter att israeliterna hade bosatt sig i Kanaan, ersattes tabernaklet av Salomos tempel. Fastän det var en permanent byggnad och mycket större än tabernaklet, var den dock uppförd i samma proportionella förhållanden och inredd på liknande sätt. Om man undantar de år templet låg i ruiner på Daniels tid, existerade helgedomen i denna form, tills den förstördes av romarna år 7o e. Kr.

Detta är den enda jordiska helgedom Bibeln omtalar. Aposteln förklarar att den var det första förbundets helgedom. Men har inte också det nya förbundet sin helgedom?

Den himmelska helgedomen.

Då de som sökte efter sanningen åter betraktade Hebreerbrevet, funno de att ovan citerade ord: »Nu hade visserligen också det förra förbundet sina gudstjänststadgar och sin jordiska helgedom», förutsade tillvaron av en annan, en nytestamentlig helgedom. Användandet av ordet »också» visar att aposteln förut talat om denna helgedom. De gingo tillbaka till början av det åttonde kapitlet och läste: »Men en huvudpunkt i vad v i vilja säga är detta: Vi hava en överstepräst som sitter på högra sidan av Majestätets tron i himmelen, för att göra tjänst i det allraheligaste, i det sannskyldiga tabernaklet, vilket Herren har upprättat, och icke någon människa.» Här är det nya förbundets helgedom framställd. Helgedomen i det gamla förbundet uppfördes av en människa, av Moses; men denna är upprättad av Herren och icke av någon människa. I den förra helgedomen förrättade jordiska präster sin tjänst; i ilen senare gör Kristus, vår store överstepräst, tjänst på Guds högra sida. Den ena helgedomen var på jorden, den andra är i himmelen.

Vidare: det tabernakel som Moses byggde, gjordes efter en förebild. Herren sade till honom: »Tabernaklet och alla dess tillbehör skolen I göra efter de mönsterbilder som jag visar dig. » Och åter ljöd befallningen: »Se till, att du gör detta efter de mönsterbilder som hava blivit dig visade på berget.» Hebreer­brevets författare säger att det första tabernaklet var »en sinne­bild, som avser den nuvarande tiden, och i enlighet härmed fram­bäras gåvor och offer»; han säger att dess heliga rum voro »av­bilder av de himmelska tingen», att prästerna som framburo offer efter lagen, gjorde tjänst genom »en avbild och en skugga av den himmelska», och att »Kristus har icke gått in i ett allraheli­gaste som är gjort med händer, och som allenast är en efterbild­ning av det sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen, för att nu träda fram inför Guds ansikte, oss till godo». 2 Mos. 25:9, 40; Hebr. 9:9, 23; 8:5; 9:24.

Mönsterbilden.

Helgedomen i himmelen, där Jesus utför sin tjänst för oss, är den stora mönsterbilden, varav den helgedom Moses uppförde var en avbild.

Den jordiska helgedomens oförlikneliga prakt var en framställning för det mänskliga ögat av härligheten i detta himmelska tempel, där Kristus, vår förespråkare, utför tjänst för oss inför Guds tron. Men det praktfullaste byggnadsverk, som människohänder någonsin utfört, kunde blott ge en svag bild av den storslagna och härliga plats, där konungars Konung bor. Likväl tjänade den jordiska helgedomen och dess tjänst till att undervisa människorna om viktiga sanningar angående den himmelska helgedomen och det verk, som där utföres till deras frälsning.

De heliga avdelningarna i den himmelska helgedomen represen­teras av de två avdelningarna i den jordiska. Då Johannes i en syn fick se Guds tempel i himmelen, såg han där sju eldbloss brinna framför tronen. Han såg en ängel, som »hade ett gyllene rökelsekar; och mycken rökelse blev given åt honom, för att han skulle lägga den till alla de heligas böner på det gyllene altare, som stod framför tronen». Upp. 4:5; 8:3. Här blev det profeten förunnat att se den första avdelningen i den himmelska helgedomen. Och han såg de »sju eldbloss» och det »gyllene altare», som i helgedomen här nere på jorden framställes genom den gyllene ljusstaken och rökelsealtaret. Vidare såg han att »Guds tempel i himmelen öppnades », så att han kunde se inom förhänget in i det allraheligaste. Här såg han »hans förbundsark» (Upp. 11:19), som i den jordiska helgedomen föreställdes av det heliga skrin, som Moses förfärdigade att förvara Guds lag i.

De som granskade detta ämne, funno således ovedersägliga bevis för att det fanns en helgedom i himmelen. Moses uppförde det jordiska tabernaklet efter en mönsterbild som visades honom. Aposteln förklarade att denna mönsterbild var den sannskyldiga helgedom som är i himmelen. Och Johannes vittnar att han såg den där.

I templet i himmelen, Guds boning, är hans tron befästad i rättfärdighet och rätt. I det allraheligaste finnes hans lag, den stora måttstocken för rättfärdighet, enligt vilken hela människosläktet dömes. Arken som rymmer lagens tavlor täckes av vådastolen, inför vilken Kristus åberopar sitt blod till syndares förmån. På detta sätt framställes föreningen av rättfärdighet och nåd i frälsningsplanen. Endast den Eviges visdom kunde uttänka en sådan förening, och Allmakten allena kunde genomföra den. Det är en förening som fyller hela himmelen med förundran och tillbedjan. Keruberna som i den jordiska helgedomen vördnadsfullt blickade ned på nådastolen, tjänade till att framställa det intresse, med vilket de himmelska härskarorna betrakta återlösningsverket. Detta är den nådens hemlighet, som änglar åstunda att skåda in i — att Gud kan vara rättfärdig, när han rättfärdiggör den botfärdige syndaren och återupprättar förbindelsen med det fallna släktet, och att .Kristus kunde stiga ned för att lyfta otaliga skaror ur fördärvets djup och ikläda dem sin egen rättfärdighets fläckfria klädnad, så att de kunde förenas med änglar som aldrig fallit, och dväljas i Guds närhet i all evighet.

Ej förrän Kristi medlaretjänst är avslutad, skall Gud »ge honom hans fader Davids tron», »och på hans rike skall ingen ände vara». Som präst har Kristus nu satt sig med sin Fader på hans tron. På tronen tillsammans med den Evige, den Självexisterande, sitter han som har tagit »våra smärtor . . . på sig» och burit »våra krankheter» och »som har varit frestad i allting, likasom vi, dock utan synd», för att han skulle kunna »hjälpa dem som frestas». »Om någon syndar, så hava vi en förespråkare hos Fadern, Jesus Kristus.» Luk. 1:32, 33; Upp. 3 :21; Jes. 53:4.; Hebr. 4:1 5; 2:18; 1 Joh. 2:1. Hans sårade händer, den genomstungna sidan och de genomborrade fötterna tala för den fallna människan, vars återlösning kostade så oändligt mycket.

Frågan: Vad är helgedomen? besvaras tydligt i Skriften. Ordet »helgedom», som det brukas i Bibeln, betecknar för det första det tabernakel Moses uppförde som en avbild av himmelska ting, och för det andra »det sannskyldiga tabernaklet» i himmelen, som den jordiska helgedomen hänvisade till. Vid Kristi död upphörde den förebildliga tjänsten. Det »sannskyldiga tabernaklet» i himmelen är det nya förbundets helgedom. Och eftersom förutsägelsen i Dan. 8: 14 får sin uppfyllelse i nuvarande hushållning, måste den helgedom som den avser vara nya förbundets helgedom. När de 2300 åren slutade år 1844 hade det under många århundraden ej funnits någon helgedom på jorden. Sålunda måste profetians ord: »Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen», otvivelaktigt åsyfta helgedomen i himmelen.

Helgedoxens rening.

Men den viktigaste frågan är ännu ej besvarad: Vad är helgedomens rening?1

Att en dylik handling tillhörde tjänsten i den jordiska helgedomen, framgår av de gammaltestamentliga skrifterna. Men kan det finnas någonting i himmelen, som behöver renas? Hebr. 9 kap. talar tydligt om såväl den jordiska som den himmelska helgedomens rening. »Så renas enligt lagen nästan allting med blod, och utan att blod utgjutes gives ingen förlåtelse. Alltså var det nödvändigt att avbilderna renades genom sådana medel; men de himmelska tingen själva måste renas genom bättre offer än .dessa» (Hebr. 9:22, nämligen genom Kristi dyrbara blod.

Såväl i den förebildliga som i den motbildliga tempeltjänsten måste reningen ske genom blod: i den förra blodet av djur, i den senare Kristi blod. Hebreerbrevets författare nämner skälet, varför denna rening måste ske med blod: utan blodsutgjutelse gives ingen förlåtelse. Syndens förlåtande eller bortskaffande är det verk som skall utföras. Men hur kunde det finnas synd i förening med helgedomen, vare sig på jorden eller i himmelen? Svaret på denna fråga finner man genom att kasta en blick på den sinnebildliga helgedomstjänsten, ty denna liksom helgedomen själv var ju »en skugga av den himmelska» (Hebr. 8:5).

Helgedomsjänsten.

Tjänsten i den jordiska helgedomen sönderfaller i två delar: prästerna förrättade en daglig tjänst i det heliga, medan översteprästen en gång om året utförde en särskild försoningshandling i det allraheligaste för att rena helgedomen. Dag efter dag förde den botfärdige syndaren sitt offer fram till tabernaklets dörr, där han lade sin hand på offerdjurets huvud och bekände sina synder, varigenom han figurligen överförde dem från sig själv till det oskyldiga offret. Sedan slaktades djuret. »Utan blodsutgjutelse gives ingen förlåtelse», säger aposteln. »Allt kötts själ (liv) är i blodet.» 3 Mos. I 7: I I . Guds överträdda lag krävde överträdarens liv. Blodet av offerdjuret, som nu bar överträdarens skuld, representerade syndarens förverkade liv. Prästen bar detta blod in i det heliga och stänkte det framför förlåten, bakom vilken arken stod, innehållande den lag syndaren överträtt. Genom denna ceremoni blev synden medels blodet figurligen överförd till helgedomen. I vissa fall blev ej blodet infört i det heliga, men då skulle prästerna äta köttet, såsom Moses bjöd Arons söner, när han sade: Gud »har givit eder det, för att I skolen borttaga menighetens missgärning». 3 Mos. 10:17 Båda dessa ceremonier symboliserade syndens överförande från den botfärdige till helgedomen.

Denna offertjänst fortsatte dag efter dag året igenom. På detta sätt blevo Israels synder överförda till helgedomen, och ett särskilt verk blev nödvändigt för att bortskaffa dem. Gud hade förordnat att en försoning skulle åvägabringas för var och en av de heliga avdelningarna. »Så skall han bringa försoning för helgedomen och rena den från Israels barns orenheter och överträdelser, vad de än må hava syndat. Och på samma sätt skall han göra med uppenbarelsetältet, som har sin plats hos dem mitt ibland deras orenheter. » Man skulle ock bringa försoning för altaret för att »rena och helga det från Israels barns orenheter». 3 Mos. 16: 16, 19.

En gång om året, på den stora försoningsdagen, gick översteprästen in det allraheligaste för att rena helgedomen. Det verk han utförde fulländade den årliga tabernakeltjänsten. På försoningsdagen blevo två bockar framförda till tabernaklets ingång. Det kastades lottom dem — » en lott för Herren och en lott för Asasel ». Den bock, för vilken lotten för Herren föll, slaktades till ett syndoffer för folket, och prästen bar dess blod innanför förlåten och stänkte det på nådastolen och framför nådastolen. Blodet skulle även stänkas på rökelsealtaret, som stod framför förlåten.

»Och Aron skall lägga båda sina händer på den levande bockens huvud, och bekänna över honom Israels barns missgärningar och alla deras överträdelser, vad de än må hava syndat; han skall lägga dem på bockens huvud och genom en man, som hålles redo därtill, släppa honom ut i öknen. Så skall bocken bära alla deras missgärningar på sig ut i vildmarken; man skall släppa bocken ute i öknen. > 3 Mos. x 6:8, 21,22. Denna bock kom aldrig mer in i Israels läger. Och den man som förde bort honom, måste två sig och sina kläder, innan han återvände till lägret.

Avsikten med denna ceremoni var att ge israeliterna det djupaste intryck av Guds helighet och av hans avsky för synd och tillika visa dem, att de inte kunde komma i beröring med synden utan att bli besmittade. Det fordrades av envar, att han skulle ödmjuka sin själ, medan detta försoningsverk pågick. Alla göromål blevo lagda åsido, och hela Israel skulle tillbringa dagen i allvarlig förödmjukelse inför Gud under bön, fasta och djup hjärterannsakan.

Undervirning om försoningen.

Den förebildliga tabernakeltjänsten vill lära oss viktiga sanningar angående försoningen. I offret blev en ställföreträdare antagen i syndarens ställe. Synden kunde ej utplånas genom offerdjurets blod, men ett medel till dess överförande till helgedomen blev sålunda åvägabragt. Genom de blodiga offren erkände syndaren lagens auktoritet. Han bekände sig vara skyldig till överträdelse och gav uttryck åt sin önskan att erhålla förlåtelse genom tron på den kommande Återlösaren. Men han var ännu ej fullständigt löst från lagens fördömelse. På försoningsdagen gick översteprästen, efter att ha mottagit ett offer av församlingen, in i det allraheligaste med blodet av detta offer och stänkte det på nådastolen över lagen såsom en tillfyllestgörelse för lagens krav. I sin egenskap av medlare tog han därefter Israels synder på sig själv och bar dem ut ur helgedomen. I det han lade sina händer på syndabockens huvud, bekände han över honom alla dessa synder och överförde dem sålunda figurligen från sig själv till denna bock. Bocken bar dem därefter bort, och de betraktades såsom skilda från folket för alltid.

Sådan var den tjänst som förrättades i det tabernakel, som var »en avbild och en skugga av det himmelska». Det som skedde i den förebildliga tabernakeltjänsten, det sker i verkligheten i den himmelska helgedomen. Efter sin himmelsfärd började vår Frälsare sitt verk som var överstepräst. Aposteln säger: »Kristus har icke gått in i ett allraheligaste som är gjort med händer, och som allenast är en efterbildning av det sannskyldiga, utan han har gått in i själva himmelen, för att nu träda fram inför Guds ansikte, oss till godo.» Hebr. 9:24.2

Den tjänst prästerna under årens lopp förrättade i helgedomens första avdelning, »innanför förlåten», som utgjorde ingångsdörren och skilde det heliga från förgården, framställer den tjänst som Kristus började vid sin himmelsfärd. Prästens gärning i den dagliga tjänsten var att frambära inför Gud syndoffrets blod jämte den rökelse, som skulle uppsända sin vällukt med israeliternas böner. Och på liknande sätt frambar Kristus sitt blod inför Fadern till syndares förmån och förenade sin egen rättfärdighets dyrbara vällukt med de botfärdiga troendes böner. Sådan var tjänsten i den första avdelningen av den himmelska helgedomen.

Dit upp följde ock lärjungarna Kristus i tron, när han blev upptagen ur deras åsyn. Där vilade deras hopp — det hopp, varom aposteln säger, att det är som »ett säkert och fast själens ankare, som når innanför förlåten, dit Jesus, såsom vår förelöpare, har gått in för oss». Han gick »icke med bockars och kalvars blod, utan med sitt eget blod, en gång för alla in i det allraheligaste och vann en evig förlossning». Hebr. 6:1g, 9:I2.

Kristi översteprästerliga tjänst.

Under aderton århundraden har denna tjänst pågått i helgedomens första avdelning. Kristi blod som blivit framburet till förmån för botfärdiga syndare, har tillförsäkrat dem syndaförlåtelse och upptagande hos Fadern, medan deras synder (intill den bestämda tiden) blivit stående i himmelens böcker. Liksom det i den förebildliga tabernakeltjänsten skedde ett försoningsverk vid årets avslutning, så skall det också innan Kristi tjänst till människornas återlösning avslutats, försiggå ett försoningsverk, som bortskaffar synden från helgedomen. Det är denna tjänst som började, när de 2300 dygnen voro tillända. Vid den tiden gick vår Överstepräst in i det allraheligaste, såsom profeten Daniel hade förutsagt, för att utföra sista delen av sitt högtidliga verk ‑ för att rena helgedomen.

Liksom folkets synder fordom genom tron lades på syndoffret och genom dess blod figurligen överfördes till den jordiska helgedomen, så bli under nya förbundet de botfärdigas synder genom tron lagda på Kristus och i verklig mening överförda till den himmelska helgedomen. Och liksom den förebildliga reningen av den jordiska helgedomen skedde genom att bortskaffa de synder, som orena den, så skall den motbildliga reningen av den himmelska helgedomen ske genom att bortskaffa eller utplåna de synder, som där stå tecknade. Men innan detta sker, skall en undersökning av böckerna äga rum i ändamål att utröna, vilka som genom omvändelse från synd och tro på Kristus äro berättigade till att få del av försoningens välsignelser. Helgedomens rening innefattar därför ett undersökande eller rannsakande verk — en domshandling. Detta verk måste försiggå, innan Kristus kommer för att förlossa sitt folk, ty när han kommer, har han sin lön med sig »för att vedergälla var och en eftersom hans gärningar äro ». Upp. 22:12.

Sålunda insågo de som följde det profetiska ordets ljus, att i stället för att komma tillbaka till jorden vid slutet av de 2300 dagarna år 1844, inträdde Jesus då i det allraheligaste i den himmelska helgedomen för att utföra den avslutande handlingen i försoningens verk som en förberedelse för sin återkomst.

De funno också, att medan syndoffret pekade framåt till Kristus såsom offer och översteprästen representerade Kristus såsom medlare, så‑var syndabocken en sinnebild på Satan, syndens upphovsman, på vilken de sant botfärdigas synder till sist skola läggas. När översteprästen i kraft av syndoffrets blod bortskaffade synderna från helgedomen, lade han dem på syndabocken. När Kristus i kraft av sitt eget blod bortskaffar sitt folks synder från den himmelska helgedomen vid avslutningen av sin tjänst, skall han lägga dem på Satan, som kommer att bära det slutliga straffet, när domen skall fullbordas. Syndabockan fördes ut i öknen för att aldrig mer komma tillbaka till Israels församling. På samma sätt skall Satan för evigt bortvisas från Gud och hans folk, och när sunden och syndare slutligen utplånas från jorden, skall han utrotas och ej mer vara till.

1 Medan Dan. 8:i4 efter ordalvdelsen i vår svenska Bibel säger, att helgedomen vid utgången av de 2300 dagarna (åren) skall »komma till sin rätt igen», står det i den auktoriserade engelska bibelöversättningen, att helgedomen då skall »renas». Så är det också uttryckt i många andra erkända översättningar: den reviderade engelska, den reviderade amerikanska såväl som i franska översättningar etc. Detsamma är förhållandet med den mycket kända gamla septuagintaversionen, som är en grekisk översättning av Gamla testamentet. Andra översättningar återgiva uttrycket med »få sin rätt igen», »rättfärdiggöras» o. dyl. Alla dessa olika uttryckssätt tillsammantagna kunna bidraga till att giva oss en förståelse av hur mycket som i verkligheten är innefattat i det som då sker med den himmelska helgedomen, vilken kristenheten i så många hundra år hade förlorat ur sikte. Den skall åter komma att intaga sin berättigade plats i sanningssökande kristnas medvetande och tro — »komma till sin rätt igen». Det sista skedet i vår gudomlige översteprästs medlargärning där ovan skall då hava inträtt, syndens stora problem skall bli slutgiltigt ordnat och avvecklat och räkenskaperna avslutade: helgedomen skall »bliva renad» från synd och all — vidare befattning med synd, i det Frälsarens medlartjänst för syndare upphör. — övers. anm.

2 Det torde här vara berättigat att göra läsaren uppmärksam på den ej oväsentliga omständigheten, att i grundtexten står både »helgedomen», »en efterbildning» och »det sannskyldiga» i här citerade verser i flertal. I den auktoriserade engelska bibelöversättningen har man sökt återgiva detta med uttrycken »heliga rum» och »bilder». Innehållet i versen blir då det, att Kristus ej gick in i heliga avdelningar, som endast voro bilder eller avbildningar av de sannskyldiga, utan han gick in i själva himmelen, där han »gör tjänst» i de sannskyldiga »heliga avdelningarna» i »det sannskyldiga tabernaklet, vilket Herren har upprättat och icke någon människa» (Hebr. 8:2). — övers. anm.


Back ] Up ] Next ]