Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

TJUGOFÖRSTA KAPITLET

Midnattsropet och missräkningen


De som i tro hade väntat Herrens uppenbarelse, blevo för en tid försänkta i mörker och ovisshet, när den tid gick tillända, då man först hade väntat hans återkomst våren 1844. Under det att världen betraktade dem som människor, vilka lidit ett fullständigt nederlag och nu måste erkänna, att de låtit sig förledas av ett bedrägeri, var Guds ord ännu en källa till tröst för dem. Många fortforo att rannsaka Skrifterna. De granskade ånyo bevisen för sin tro och forskade sorgfälligt i profetiorna för att erhålla mera ljus. De vittnesbörd i Bibeln, som de grundade sin tro på, tycktes dem klara och överbevisande. Tecken som man ej gärna kunde missuppfatta, visade att Kristi återkomst var nära. Guds särskilda välsignelse, som visade sig både genom syndares omvändelse och genom väckelse till andligt liv bland de kristna, hade intygat att budskapet var från Gud. Och fastän de adventtroende ej kunde förklara varför de blevo gäckade i sitt hopp, voro de likväl förvissade om att Gud lett dem i deras genomgångna erfarenhet.

Invävda i de profetior, som de tillämpat på tiden för Kristi tillkommelse, funnos vittnesbörd som passade förträffligt på deras tillstånd av ovisshet och förväntan. Detta uppmuntrade dem att tåligt vänta i den förvissningen, att det som var dunkelt för deras förstånd skulle i sinom tid bli klart.

Bland dessa profetior var den i Hab. 2: i ‑4. Sedan deras förhoppningar blivit grusade, syntes dem detta bibelrum mycket betydelsefullt: >>Ännu måste synen vänta på sin tid, men den längtar efter fullbordan och skall icke slå fel. Om den dröjer, så förbida den, ty den kommer förvisso, den skall ej utebliva . . . men den rättfärdige skall leva genom sin tro.»

De som väntat sin Herres återkomst gladde sig i tron på att han, som känner änden från begynnelsen, hade skådat ned genom tiderna och i det han förutsåg deras missräkning, hade givit dem ord av uppmuntran och hopp. Om de inte hade funnit sådana vittnesbörd i Bibeln, som gåvo dem visshet om att de voro på rätt väg, skulle deras tro ha sviktat i prövningens stund.

Liknelsen om de tiojungfrurna.

Liknelsen om de tio jungfrurna framställer bland annat den erfarenhet de genomgingo som väntade Kristi återkomst.

»Då skall det vara med himmelriket, såsom när tio jungfrur togo sina lampor och gingo ut för att möta brudgummen. . . Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade. Men vid midnattstid ljöd ett anskri: ' Se, brudgummen kommer! Gån ut att möta honom.'»

Man antog att Kristi ankomst, som förkunnades genom första ängelns budskap, föreställdes genom brudgummens ankomst, och den stora väckelse som uppstod under budskapets förkunnelse, svarar mot att jungfrurna »gingo ut för att möta brudgummen». Brudgummens dröjsmål betecknar, att Kristus ej kom på den utsatta tiden och att missräkning och ett skenbart uppskov följde. Under denna tid av ovisshet började intresset snart försvagas hos dem som voro ytliga och halvhjärtade och deras nit slappnade. Men de vilkas tro var grundad på personlig kunskap i Bibeln, hade en klippa under sina fötter, som missräkningens vågor ej kunde bortskölja.

»Då nu brudgummen dröjde, blevo de alla sömniga och somnade. Men vid midnattstiden ljöd ett anskri: 'Se brudgummen kommer! Gån ut att möta honom.' Då stodo alla jungfrurna upp och redde till sina lampor.» På sommaren 1844, mitt emellan den tid, vid vilken man först antog att de 2300 dagarna skulle ta slut och hösten samma år, till vilken tid man sedan fann att de sträckte sig, hördes ett anskri med själva Skriftens ord: »Se, brudgummen kommer! »

Det som ledde till denna rörelse var upptäckten, att Artaxerxes' påbud om att återuppbygga Jerusalem, vilket utgjorde utgångspunkten för de 2300 dagarna, trädde i kraft på hösten 457 f. Kr. och inte i början av året, som man först trodde. Om man räknar från hösten 45 7 f. Kr., så räcka de 2300 åren till hösten 1 844.

Lärdomar hämtade från förebilderna.

Genom argument, som man hämtade från Gamla testamentets förebilder, bevisade man även att det var på hösten den händelse skulle äga rum, som betecknas med »helgedomens rening».

De förebilder som syfta på Kristi tillkommelse, måste uppfyllas på den tid som är utpekad i den förebildliga offertjänsten. Under det mosaiska systemet inträffade helgedomens rening eller den stora försoningsdagen på den tionde dagen i den sjunde judiska månaden. Då kom översteprästen, efter att han gjort försoning för hela Israels hus och sålunda bortskaffat dess synder från helgedomen, ut från det allra heligaste och välsignade folket. Så trodde man ock, att Kristus, vår store Överstepräst, skulle uppenbaras för att rena jorden genom att utrota synd och syndare och för att förläna sitt väntande folk odödlighet. Den tionde dagen i sjunde månaden, den stora försoningsdagen, tiden för helgedomens rening, som år 1844 inföll den 22 oktober, betraktades därför såsom dagen för Herrens återkomst. Detta överensstämde även med de redan anförda bevisen för att de 2300 dagarna skulle gå till ända hösten 1844, och slutsatsen tycktes vara oemotsäglig.

I liknelsen i Matt. 25: te kap. omtalas en fördröjningstid, då alla jungfrurna sovo, och varefter brudgummen kom. Detta stämde också överens med de just framställda bevisen både från profetiorna och från förebilderna. Dessa bevis hade en övertygande kraft, och »midnattsanskriet» förkunnades av många tusen troende.

Likt tidvattnet svepte denna rörelse över landet. Den utbredde sig från stad till stad, från by till by och till avlägsna orter i landet, till dess Guds väntande folk blev fullkomligt väckt ur sin slummer. Allt svärmeri försvann för detta budskap liksom nattfrosten för den uppgående solen. De troendes tvivel och ovisshet försvunno, hopp och mod upplivade åter deras hjärtan. Detta verk var fritt från de ytterligheter som alltid visa sig, då Guds Ande och hans ord ej få utöva sitt kontrollerande inflytande på den mänskliga hänförelsen. Det kan jämföras med de tider av förödmjukelse och återvändande till Herren, som i det forna Israel följde på de varningsbudskap hans tjänare förkunnade. Det hade samma kännetecken som under alla tider utmärkt Guds verk. Det var inte främst hänryckt glädje som gjorde sig gällande utan snarare hjärterannsakan, syndabekännelse och försakelse av världen: Det var en hjärtesak för ångestfyllda själar att bereda sig att möta Kristus. De kämpade uthålligt med Gud i bön och överlämnade sig oförbehållsamt åt honom.

En rörelse fri från fanatism.

Av alla stora religiösa väckelser alltsedan apostlarnas dagar har ingen varit mindre påverkad av mänsklig ofullkomlighet och sataniska snaror än den som uppstod hösten I844.

Då anskriet ljöd: »Se, brudgummen kommer!» stodo de som väntade upp och »tillredde sina lampor». De rannsakade Guds ord med större intresse än någonsin tillförne. Änglar sändes från himmelen för att väcka dem som blivit modfällda och gjorde dem redo att mottaga budskapet. Detta verk var ej grundat på mänsklig vishet och lärdom utan på Guds kraft.

Det fanns under denna tid en tro som medförde bönesvar, en tro som. räknade med belöningens och vedergällningens dag. Liksom skurar av regn över den törstande jorden sänkte sig nådens ande över dem som allvarligt sökte Herren. De som väntade att stå ansikte mot ansikte med sin Frälsare kände en högtidlig och outsäglig glädje. Den helige Andes uppmjukande och betvingande kraft smälte hjärtat, i det välsignelser från ovan i rikt mått utgötos över de trofasta och uppriktiga.

De som mottagit budskapet nalkades med djupt och ansvarsfyllt allvar den tid, då de hoppades få möta Herren. Varje morgon kände de, att deras första plikt var att erhålla vittnesbörd om att de täcktes Gud. Deras hjärtan voro innerligt förenade, och de bådo mycket för och med varandra.. De möttes ofta på avsides liggande platser för att samtala med Gud, och från ängar och lundar stego deras röster i bön upp till himmelen. Förvissningen om Frälsarens välbehag var mer nödvändig för dem än dagligt bröd, och om ett moln förmörkade deras sinnen, gåvo de sig ingen ro, förrän det var avlägsnat. När de i sina hjärtan förnummo vittnesbördet om Frälsarens förlåtande nåd, längtade de att se honom som de så högt älskade. Men de voro bestämda att än en gång bli besvikna i sina förhoppningar. Tiden då de väntade sin Frälsare gick förbi, och han kom inte. Med orubblig tillit hade de sett framåt mot hans återkomst, och nu kände de sig som Maria, då hon kom till Frälsarens tomma grav och gråtande utropade: »De hava tagit bort min Herre, och jag vet icke var de hava lagt honom. » Joh. 20: 13 ,

En känsla av fruktan att budskapet möjligen kunde vara sant hade för en tid hållit den otrogna världen i tyglar. Denna fruktan försvann inte genast efter att den bestämda tiden gått tillända. Till en början vågade de inte triumfera över de besvikna, men när inga tecken på Guds vrede blevo synbara, återhämtade de sig efter sin fruktan och började åter förebrå och förlöjliga de adventtroende. En stor del av dem som bekänt sig tro på Herrens snara återkomst, förnekade nu sin tro. Somliga som varit mycket vissa i sin förväntan, blevo på grund av sin stolthet så sårade, att de ville fly undan världen. Liksom Jona beklagade de sig över Gud och valde döden hellre än livet. De som grundat sin tro på andras meningar och ej på Guds ord voro nu lika snara att åter ändra sina åsikter. Bespottarna vunno de svaga och fega över på sin sida, och tillsammans förklarade de att de intet mer hade att frukta eller förvänta. Tiden hade gått förbi, Herren hade inte kommit och världen kunde förbli som den var i flera tusen år.

De allvarliga och uppriktiga adventtroende hade lämnat allt för Jesus och hade erfarit hans närvaro innerligare än någonsin. De hade, som de trodde, framfört den sista varningen till världen, och då de väntade att snart bli upptagna för att dväljas i sin Mästares närhet, hade de i stor utsträckning dragit sig undan dem som inte mottagit budskapet. Med intensiv längtan hade de bedit: »Kom snart, Herre Jesus!» Men han hade inte kommit. Och att nu åter ta upp den tunga börda livets omsorger och svårigheter pålägga och utstå världens hån och förakt var i sanning en fruktansvärd prövning för deras tro och tålamod.

Besvikelsen vid Kristi första ankomst.

De som förkunnade budskapet om Kristi andra ankomst hade i många avseenden en liknande erfarenhet som Kristi första lärjungar, då de vid hans första ankomst predikade »evangelium om riket». Liksom lärjungarna gingo ut och predikade: »Tiden är fullbordad och Guds rike är nära», predikade Miller och hans medarbetare, att den längsta och sista av de profetiska tidsperioderna som omtalas i Bibeln, nästan hade gått till ända, att domen var nära och att det eviga riket snart skulle upprättas. Lärjungarnas predikan angående tiden var grundad på de sjuttio årsveckorna i Dan. 8:de kap., Millers och hans medhjälpares förkunnelse gällde slutet av de 2300  dygnen i Dan. 8:14, av vilka de sjuttio veckorna äro en del. I båda fallen byggde förkunnelsen således på samma stora profetiska tidsperiod.

Och likväl var missräkningen år 1844 inte så stor som den som vid Kristi första ankomst drabbade lärjungarna. När Tesus höll

sitt triumferande intåg i Jerusalem, trodde hans lärjungar att han stod i begrepp att bestiga Davids tron och befria Israel från dess förtryckare. Med stora förhoppningar och glädjefylld längtan sökte de överträffa varandra i att visa Konungen ära. Många bredde ut sina kläder som en matta på hans väg eller också strödde de gröna palmkvistar framför honom. Hänryckta av glädje förenade de sig i detta glada rop: »Hosianna, Davids Son! » Då fariseerna blevo misslynta och förargade över detta utbrott av glädje och begärde att Jesus skulle tysta ned dem, svarade han: »Om dessa tiga, skola stenarna ropa! » Luk. 19:40.

Profetiorna måste uppfyllas. Lärjungarna verkställde Guds beslut, och likväl måste de utstå en bitter missräkning. Blott några få dagar förflöto, innan de fingo bevittna Frälsarens smärtsamma död och föra honom till graven. Deras förväntningar hade inte i ett enda avseende blivit förverkligade och deras hopp slocknade vid Jesu död. Inte förrän deras Herre triumferande uppstod ur graven, kunde de förstå att allt detta hade varit förutsagt av profeterna och att Kristus »måste dö och uppstå från de döda ». Apg. 17:3 .

Femhundra år tidigare hade Herren vittnat genom profeten Sakarja: »Fröjda dig storligen, du dotter Sion; höj jubelrop, du dotter Jerusalem. Se, din konung kommer till dig; rättfärdig och ‑segerrik är han. Han kommer fattig, ridande på en åsna, på en Isninnas fåle. » Om lärjungarna vetat att Jesus gick mot dom och ,död, kunde de ej ha uppfyllt denna profetia.

På samma' sätt uppfyllde Miller och hans medarbetare profetiorna och förkunnade ett budskap, varom Skriften förut hade vittnat, att det skulle förkunnas för världen. Men de skulle inte ha kunnat predika detta budskap, om de fullkomligt hade uppfattat de profetior som syfta på deras missräkning, och framställa ett annat budskap som skulle förkunnas för alla folk innan Herren kommer. Såväl den första som den andra ängelns budskap förkunnades på den rätta tiden, och det verk blev utfört som Gud hade för avsikt att utföra genom dem.

De stodo frita i tron.

Världen hade intagit en avvaktande ställning och väntade, att cm tiden förflöte och Kristus ej komme, så skulle hela denna lära om Kristi återkomst uppgivas. Men även om många under .den stora prövningen uppgåvo sin tro, funnos andra som voro ståndaktiga. Denna rörelses frukter, den ödmjukhetens anda, den .självprövning, den försakelse av världen och den reformation som åtföljde detta verk buro vittnesbörd om att det var av Gud. Man vågade ej förneka att den helige Andes kraft hade åtföljt förkunnelsen av budskapet om Kristi återkomst. lian kunde inte ‑upptäcka något fel i beräkningen av de profetiska tidsperioderna, och de skickligaste av motståndarna till adventtron hade ej kunnat kullkasta deras system, då det gällde profetiornas tolkning. De adventtroende kunde ej utan bevis från Bibeln samtycka till att .förkasta den uppfattning de erhållit genom allvarlig forskning i Bibeln och under mycken bön, medan själen var upplyst av Guds ande och hjärtat brann av denna Andes levande kraft ‑ en uppfattning, som utstått den skarpaste kritik och det bittraste motstånd av populära predikanter och världsvisa män och som hade stått fast såväl mot lärdomens och vältalighetens förenade krafter som mot de högtståendes och de ringas hån och löje.

Det är visserligen sant att de misstagit sig med hänsyn till den händelse som skulle äga rum, men inte ens detta kunde omintetgöra deras tro på Guds ord. När Jona gick genom Nineves gator och förkunnade, att staden skulle förstöras efter fyrtio dagar, fann Herren behag i nineviternas ånger och förlängde deras nådatid, och likväl bringade Jona ett budskap från Gud och Nineve prövades efter hans vilja. De som förkunnade budskapet om Kristi återkomst, trodde att Gud på ett liknande sätt lett dem till att förkunna budskapet om domen.

Gud övergav inte sitt folk. Hans Ande vilade över dem som ej överilat förnekade det ljus de mottagit eller budskapet om Kristi återkomst. I Hebréerbrevet förekomma ord av uppmuntran och varning för dem som bliva prövande, men dock tåligt förbida Herren: »Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön. I behöven nämligen ståndaktighet för att kunna göra Guds vilja och få vad utlovat är. Ty ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma och han skall icke dröja; och min rättfärdige skall leva av tro. Men om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom. Dock, vi höra icke till dem som draga sig undan, sig själva till fördärv; vi höra till dem som tro och så vinna sina själar.» Hebr. i o: 3 S ‑ 3 9.

De människor aposteln här talar till voro i fara att lida skeppsbrott i tron. De hade gjort Guds vilja, då de följde hans ord och Andens ledning, men de kunde inte förstå hans avsikt med deras genomgångna erfarenheter, ej heller kunde de se vägen klart framför sig, och de voro frestade att tvivla på att Gud verkligen lett dem. Vid denna tidpunkt voro dessa ord tillämpliga: »Min rättfärdige skall leva av tro. »

När midnattsropets klara ljus hade upplyst de adventtroendes stig och de hade sett att förseglingen hade borttagits från profetiorna och att de tecken, som vittnade om att Kristi ankomst var nära, blevo hastigt uppfyllda, hade de vandrat liksom i åskådning. Men nu när de voro nedtyngda av svikna förhoppningar, kunde de bli beståndande endast genom att tro på Gud och hans ord. Världen som hånade sade: »Ni har blivit bedragna, förneka er tro och säg att detta budskap var från Satan. » Men Guds ord förklarade: » Om någon drager sig undan, så finner min själ icke behag i honom.» Att nu kasta bort sin frimotighet och förneka den helige Andes kraft, som hade åtföljt budskapet, skulle vara att undandraga sig till förtappelse. De blevo uppmuntrade av Pauli ord: »Så kasten nu icke bort eder frimodighet, som ju har med sig stor lön. I behöven nämligen ståndaktighet . . . Ty ännu en helt liten tid, så kommer den som skall komma och han skall icke dröja.» Den enda ställning de nu kunde inta var att vårda det ljus de redan mottagit från Gud, fasthålla hans löfte och tåligt vänta, tills de fingo mera ljus.

Back ] Up ] Next ]