Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

TJUGONDE KAPITLET

Fölljden av att förkasta sanningen


Då William Miller och hans medarbetare förkunnade läran om Kristi andra ankomst, arbetade de uteslutande med det målet i sikte att väcka människorna till att bereda sig för domen. De sökte uppmuntra de kristna bekännarna att mottaga Kristi församlings sanna hopp och att inse, att de behövde en djupare kristlig erfarenhet. De bemödade sig också att väcka de oomvända till att förstå nödvändigheten av att ångra sina synder och utan dröjsmål vända sig till Gud. »De gjorde inga försök att omvända människor till en sekt eller ett samfund. Därför arbetade de för alla partier och sekter utan att befatta sig med deras organisation och förordningar. »

» I mitt arbete», sade Miller, »har jag aldrig avsett att väcka något särskilt intresse, som kunde skada de olika samfunden, eller bygga upp något särskilt samfund på ett annat samfunds bekostnad. Min tanke har varit att göra alla gott. Jag antog att alla kristna skulle glädja sig över att de kunde förvänta Kristus och att de som ej hyste samma åsikter som jag, ej skulle älska dem mindre som antogo denna lära, därför kunde jag inte inse att det skulle bli något behov av särskilda möten. Min hela avsikt och önskan var att omvända själar till Gud, att upplysa världen om den kommande domen, att leda mina medmänniskor till att bereda sina hjärtan, så att de kunde möta Gud i frid. De flesta av dem som blevo omvända under min verksamhet, förenade sig med de olika kyrkosamfunden. »1

Då Millers verksamhet bidrog till att bygga upp församlingarna, betraktade man den till en tid med välvilja. Men allteftersom predikanter och religiösa ledare satte sig emot läran om Kristi andra ankomst och beslöto att undertrycka all verksamhet i denna riktning, började de inte endast tala mot'den från predikstolen utan nekade även sina medlemmar förmånen att lyssna till budskapet om Kristi återkomst, ja, förbjödo dem även att i församlingens bönemöten tala om sitt hopp. Sålunda kommo de troende i en ställning som medförde bekymmer och även stora prövningar.

Kyrkosamfundens tillbakagång i andligt avseende.

Vid denna tid framträdde märkbart en stor förändring i de flesta kristna samfund i Förenta Staterna. Det hade under många år förmärkts en gradvis, men ständigt tilltagande världslikställighet i seder och bruk och en motsvarande tillbakagång med hänsyn till en verkligt andlig upplevelse; under nämnda år visade det sig emellertid att andligheten hastigt avtog på ett iögonfallande sätt nästan i alla församlingar i landet. Fastän ingen tycktes kunna påvisa orsaken, blev detta förhållande icke desto mindre uppmärksammat vida omkring och avhandlat både i pressen och på predikstolen.

En författare skrev i Religious Telescope följande: » Vi ha aldrig bevittnat en sådan allmän försämring på det religiösa området som för närvarande. Församlingen borde i sanning vakna upp och bemöda sig att utröna orsaken härtill, ty det är en svår hemsökelse för var och en som älskar Sion. När vi besinna hur få de äro som bli verkligt omvända till Gud, och hur sällan det sker, och lägga märke till den exempellösa obotfärdighet och förhärdelse som råder, så måste vi ovillkorligen utropa: Har Gud förgätit att vara nådig eller är nådens dörr stängd?»

Ett sådant tillstånd i den kristna församlingen uppstår ej utan orsak. Det andliga mörker som sänker sig över nationer, över församlingar och enskilda personer härrör ej därav att Gud egenmäktigt tillbakahåller sin gudomliga nåd utan kommer därav att människorna försumma eller förkasta det gudomliga ljuset. Ett slående bevis för denna sanning finner man i historien om judarna på Kristi tid. Deras förstånd hade blivit förmörkat och deras hjärtan hade blivit sinnliga och världsliga, därför att de hade hängivit sig åt världen och glömt Gud och hans ord. Följden blev att de svävade i okunnighet om Messias' ankomst, och i sin otro och stolthet förkastade de Frälsaren. Likväl avskar Gud inte ännu den judiska nationen från kunskapen om frälsningens välsignelser eller från möjligheten att få del av dem. Men de som förkastade sanningen, förlorade allt intresse för Guds gåva. De hade gjort »mörker till ljus och ljus till mörker», tills ljuset som var i dem blev mörker, och huru djupt var, då inte mörkret!

Det är förenligt med Satans planer att människorna skola behålla religionens yttre former, om blott en verklig, levande gudsfruktan fattas.

Resultatet av budskapet om Kristi återkomst.

Den första ängelns budskap i Upp. 14:de kap., som förkunnar att »stunden är kommen då han skall hålla dom» och som kallar människorna att frukta Gud och tillbedja honom, hade till syfte att skilja Guds folk från världens fördärvliga inflytande och att väcka dem till insikt om deras verkliga tillstånd, deras världslighet och avfall. I detta budskap sände Gud församlingen en varning, som skulle, om den blivit beaktad, ha avlägsnat det onda som skilde henne från Gud. Om man hade mottagit budskapet från himmelen, ödmjukat sitt hjärta inför Herren och i uppriktighet sökt bereda sig att möta honom, skulle Gud med sin Ande och kraft ha uppenbarat sig för församlingen. Enighet, tro och kärlek skulle åter ha kommit att härska liksom i apostlarnas dagar, då »i hela skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ» och apostlarna framburo vittnesbördet »med stor kraft», och »Herren ökade församlingen dag efter dag med dem som läto sig frälsas ». Apg. 4: 32, 31; 2:47 .

Sådana voro de välsignelser de fingo erfara som mottogo budskapet om Jesu snara återkomst. De kommo från olika kyrkosamfund motstridiga trosuppfattningar utjämnades, det obibliska hoppet om ett timligt tusenårsrike övergavs, felaktiga uppfattningar om Kristi andra tillkommelse lades tillrätta, högmod och världslighet avlägsnades, de som gjort något orätt gottgjorde allt, hjärtan förenades i den innerligaste gemenskap, kärlek och glädje härskade.

Men de flesta församlingar förkastade varningen. Deras predikanter, vilka som »väktare för Israels hus » borde ha varit de första att se tecknen på Jesu ankomst, lärde inte känna sanningen var­ken genom profeternas vittnesbörd eller genom tidens tecken.

Då de avvisade den första ängelns budskap, förkastade de det medel som Gud förordnat för deras återupprättelse. De avvisade nådens budbärare, som skulle ha fört dem från de onda vägar, vilka ledde bort från Gud; och i stället sökte de nu med iver vinna världens vänskap. Detta var orsaken till den skrämmande världslighet, det avfall och den andliga död som rådde i de kristna samfunden 1844.

Den andra ängelns budskap.

Den första ängeln i Upp. 14:de kap. följes av en annan ängel som ropar: »Fallet, fallet är det stora Babylon, som har givit alla folk att dricka av sin otukts vredesvin.» Benämningen »Babylon » kommer från ordet »Kabel » och betyder förbistring. Det användes i Skriften för att beteckna de olika formerna av falsk och fördärvad religion.

Den andra ängelns budskap i Upp. 14:de kap. förkunnades först under sommaren 1844, och det hade då en mer direkt tilllämpning på tillståndet i de kristna samfunden i Förenta Staterna, där budskapet om domen blivit mest förkunnat och mest allmänt förkastat, och där avfallet i församlingarna hastigast tilltagit. Men den andra ängelns budskap nådde inte sin fullständiga uppfyllelse år 1844. Församlingarna på den tiden hade gått tillbaka i moraliskt avseende som följd av att de förkastat ljuset om Kristi återkomst, men avfallet var inte fullständigt. Allteftersom de fortsatte att förkasta de särskilda sanningar som tillhöra vår tid, ha de gått mer och mer tillbaka. Likväl kan det ännu inte sägas, att Babylon är fallet, emedan det »har berusat alla folk med sin skörlevnads vredesvin». Det har ännu inte förmått göra det med alla folk. Världslikställighetens anda och likgiltighet för de sanningar som skola pröva människorna i vår tid, finnas och tilltaga i de protestantiska församlingarna i alla länder inom kristenheten, och dessa församlingar äro inneslutna under den andra ängelns fruktansvärda anklagelse. Men avfallets verk har ännu inte nått sin höjdpunkt.

Bibeln förklarar att innan Herren kommer, skall Satan verka »med lögnens alla kraftgärningar och tecken och under och med orättfärdighetens alla bedrägliga konster, och över dem som icke »gåvo kärleken till sanningen rum» sänder Gud »villfarelsens makt, så att de sätta ,tro till lögnen». 2 Tess. 2:9-11. Babylons fall skall inte bli fullständigt, förrän detta tillstånd uppnås och föreningen med världen helt genomföres överallt i kristenheten. Denna förändring försiggår gradvis, och den fullkomliga uppfyllelsen av Upp. 14:8 tillhör framtiden.

Trots det‑andliga mörker som råder och det avvikande från Guds vägar, som förekommer i de församlingar som utgöra Babylon, står det stora flertalet av Kristi sanna efterföljare fortfarande kvar i dem. Det finns många av dem som inte sett de särskilda sanningarna för vår tid. Många äro missnöjda med sitt nuvarande tillstånd och längta efter mera ljus. Förgäves söka de efter Jesu bild i de församlingar de tillhöra. Allteftersom dessa församlingar mer och mer avlägsna sig från sanningen och ingå intimare förbund med världen, blir olikheten mellan de två klasserna större och skall slutligen leda till skilsmässa. Den tid kommer då de som älska Gud över allting, ej kunna stå i förening med dem som » älska vällust mer än Gud» och ha »ett sken av Budfruktan, men ej vilja veta av dess kraft».

Upp. 18:de kap. hänvisar till den tid då kristenheten, som följd av att den förkastat det trefaldiga varningsbudskapet i Upp. I4:6‑12, fullständigt skall ha nått det tillstånd som förutsäges av den andre ängelns budskap. Guds folk som ännu befinner sig i Babylon, skall uppfordras att skilja sig från hennes gemenskap. Detta budskap är det sista som någonsin skall förkunnas för världen, och det skall utföra sitt verk. När »alla dessa som icke hava satt sin tro till sanningen utan funnit behag i orättfärdigheten», blivit överlämnade åt kraftig villfarelse och tro lögnen, då skall sanningens ljus lysa för alla vilkas hjärtan äro öppna för att mottaga det, och alla Guds barn som ännu äro kvar i Babylon, skola lyda hans kallelse: »Dragen ut ifrån henne, I mitt folk! »

1 Bliss, >>Memoirs of Wm Miller», sid. 3z8.


Back ] Up ] Next ]