Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

NITTONDE KAPITLET

En betydelsefull profetia


Åt William Miller och hans medarbetare gavs uppdraget att förkunna adventbudskapet för Amerika. Detta land blev centrum för den stora adventrörelsen.

Den man som Gud utvalde att påbörja förkunnelsen om Kristi andra ankomst var en hederlig och sanningskär jordbrukare, som hade börjat hysa tvivel med hänsyn till Skriftens gudomliga auktoritet, men likväl uppriktigt önskade finna sanningen. Liksom många andra reformatorer hade William Miller i sina tidiga år kämpat mot fattigdom och hade på så sätt lärt sig ihärdighet och självförsakelse.

Miller var i fysiskt avseende frisk och stark, och redan i barndomen visade han prov på ovanliga själsgåvor. Detta lade han mer och mer i dagen, allteftersom han väte till. Han hade ett livligt sinne, väl utvecklade själsgåvor och en brinnande kunskapstörst. Fast han ej hade fördelen av akademisk bildning, blev han likväl på grund av sin kärlek till studier och sin vana att sorgfälligt överväga och uppmärksamt iakttaga tingen en man med sunt omdöme och omfattande kunskaper. Han ägde en oförvitlig karaktär och ett gott anseende på grund av flit, rättsinnighet och godhet. Genom ihärdigt arbete förvärvade han en liten förmögenhet, fastän han ännu fortsatte med sina studier. Han beklädde på ett berömvärt sätt olika förtroendeposter på det kommunala och militära området. Vägen till rikedom och ära tycktes ligga öppen för honom.

Hans moder var en mycket from kvinna, och under sin barndom stod han under religiös påverkan. Då han blev äldre kom han emellertid att umgås med fritänkare, och de fingo ett så mycket större inflytande över honom, som de flesta voro goda samhällsmedborgare och för övrigt i moraliskt avseende högt stående personer med filantropiska intressen. Då de levde i ett kristet samhälle hade deras karaktärer i viss mån påverkats av omgivningen. De hade Bibeln att tacka för de framstående egenskaper genom vilka de tillvunno sig aktning och förtroende, och likväl använde de dessa gåvor så förvänt, att de med dem utövade ett inflytande mot Guds ord. Genom att umgås med sådana män kom Miller att påverkas av deras åsikter. I de gängse tolkningarna av Skriften förekommo motsägelser, som han tycktes ha svårt att komma till rätta med. Likväl hade hans nya tro, som kom honom att åsidosätta Bibeln, ej något bättre att ge honom i stället, varför han fortfarande var långt ifrån tillfredsställd. Han fasthöll dock dessa åsikter i tolv år. Då han var trettiofyra år verkade emellertid den helige Ande på hans hjärta, så att hans ögon öppnades för hans eget syndiga tillstånd. I sin tidigare tro fann han ingen förvissning om salighet bortom graven. Framtiden låg mörk och dyster framför honom.

Behov av frälsning.

Miller förblev i detta tillstånd under några månader. »Plötsligt», berättar han, »blev Frälsarens karaktär levande för min själ. Det gick upp för mig, att det möjligen kunde finnas ett väsen som var så fyllt av kärlek och medlidande, att det skulle kunna göra försoning för våra överträdelser och därigenom frälsa oss från att lida syndens straff. Ögonblickligen erfor jag hur älskvärt ett sådant väsen måste vara, och jag kunde kasta mig i dess armar och förlita mig på dess barmhärtighet. Men frågan uppstod: Hur kan det bevisas att ett sådant väsen existerar? Jag fann att jag utanför Bibeln ej kunde finna något bevis för en sådan Frälsares tillvaro eller på ett liv efter detta . . .

Jag såg att Bibeln framställde en sådan Frälsare som jag behövde, och jag kunde inte förstå hur en bok som var skriven av människor, kunde uppenbara grundsatser som passade så utmärkt väl för en fallen världs behov. Jag blev tvungen att medge, att Skriften måste vara en uppenbarelse från Gud. Då blev den mitt hjärtas glädje, och jag fann en vän i Jesus. Frälsaren blev mig 'dyrbarare än mång tusenden', och Skriften som tillförne varit dunkel och motbjudande, blev nu mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Min själ fann frid och lycka.»

Studier i Skriften.

»Bibeln blev nu mitt förnämsta studium, och jag kan i sanning säga, att jag läste den med stor glädje. Jag fann att jag inte hört hälften av det goda som fanns i den. Jag förundrade mig över att jag inte sett dess skönhet och härlighet tidigare, och jag kunde inte fatta att jag någonsin kunnat förkasta den. I Bibeln fann jag allt uppenbarat som min själ kunde åstunda och ett läkemedel för all själens sjukdom. Jag förlorade all smak för annan läsning och vände mitt hjärta till att söka vishet hos Gud. »1

Miller bekände nu öppet sin tro på den religion han föraktat. Men hans vänner som voro fritänkare voro inte sena att framlägga alla de argument, som han själv ofta anfört mot Skriftens gudomliga auktoritet, och han var ännu inte beredd att vederlägga dem, men han menade att om Bibeln vore en uppenbarelse från Gud, måste den vara i harmoni med sig själv. Eftersom den var given till undervisning för människan, måste den också vara avpassad efter hennes förstånd. Han beslöt därför granska Bibeln för sig själv och undersöka, om inte skenbara motsägelser kunde bringas i harmoni.

Han bemödade sig att lägga åsido alla förutfattade meningar och avstå från kommentarer, i stället jämförde han skriftställe med skriftställe med hjälp av marginalanmärkningar och en bibelkonkordans. Dessa granskningar genomförde han på ett regelbundet och systematiskt sätt. Han började med Första Mosebok och läste vers efter vers, och han lämnade inte något skriftställe förrän dess betydelse var så klar för honom, att det ej förorsakade honom det minsta bryderi. När han fann något som var dunkelt, brukade han jämföra det med alla andra skriftställen, som tycktes ha någon hänsyftning på det han betraktade. Han lät varje ord ha sin fulla tillämpning på det ämne skriftstället avhandlade. Om hans uppfattning då stämde överens med varje parallelltext, så var dess betydelse klar för honom. När han träffade på ett skriftställe som var svårförstått, fann han en förklaring därtill i andra delar av Skriften. Då han studerade Bibeln under innerlig bön till Gud om upplysning, blev det klart som förut varit dunkelt för honom, och han erfor sanningen av psalmistens ord: »När dina ord upplåtas, giva de ljus och skänka förstånd åt den enfaldige.» Ps. 119:113 .

Han studerade Daniels bok och Uppenbarelseboken med intensivt intresse och använde samma regler vid deras och vid övriga skrifters utläggning. Han fann till sin stora glädje, att de profetiska symbolerna kunde förstås och att profetiorna, så långt de redan gått i uppfyllelse, hade blivit bokstavligt uppfyllda. Han fann att de olika bilderna, liknelserna och symbolerna antingen fingo sin förklaring av sammanhanget eller att de uttryck, i vilka de framställdes, förklarades av andra skriftställen och borde då uppfattas bokstavligt. »Sålunda», säger han, »blev jag övertygad om att Bibeln var ett system av uppenbarade sanningar, som voro så klart och tydligt framställda, att 'den som vandrar den vägen fram skall icke gå vilse, om han ock hör till de fåkunniga'. Han såg klart länk efter länk i sanningens kedja, och hans ansträngningar blevo så belönade, medan han steg för steg följde de stora huvuddragen i profetian. Himmelens änglar ledde hans tankar och öppnade hans ögon, så att han kunde förstå Guds ord.

Kristi andra ankomst.

Miller fann att Kristi verkliga och bokstavliga ankomst var tydligt framställd i Bibeln. Paulus säger: »Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. Och först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes.» Och Frälsaren förklarar: »Man skall se Människosonen komma på himmelens skyar med stor makt och härlighet.» »Såsom ljung= elden, när den går ut från öster, svnes ända till väster, så skall Människosonens tillkommelse vara. » Han skall ledsagas av himmelens härskaror. »Människosonen skall komma i sin härlighet, och alla änglar med honom. » »Och han skall sända ut sina änglar med starkt basunljud och de skola församla hans utvalda. » z Tess. 4:16, 17; Matt. 24:30, 27, 31; Matt. 25:3i‑34.

Vid Herrens ankomst skola de rättfärdiga döda uppstå och de rättfärdiga som leva skola förvandlas. »Vi skola icke alla avsomna», säger Paulus vidare, »men alla skola vi bliva förvandlade, och det i ett nu, i ett ögonblick, vid den yttersta basunens ljud. Ty basunen skall ljuda, och de döda skola uppstå till oförgänglighet, och då skola vi bliva förvandlade. Ty detta förgängliga måsta ikläda sig oförgänglighet, och detta dödliga ikläda sig odödlighet. » I sitt brev till tessalonikerna säger han efter att ha beskrivit Herrens tillkommelse: »Först skola de i Kristus döda uppstå; sedan skola vi som då ännu leva och hava lämnats kvar bliva jämte dem bortryckta på skyar upp i luften, Herren till mötes; och så skola vi alltid få vara hos Herren.» z Kor. z 5: 5z ‑ 53; z Tess. q.: z G, 17.

Guds folk kan inte motta riket före Kristi personliga ankomst. Frälsaren sade: «När Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighetstron. Och inför honom skola församlas alla folk, och han skall skilja dem från varandra, såsom en herde skiljer fåren från getterna. Och fåren skall han ställa på sin högra sida, och getterna på den vänstra. Därefter skall Konungen säga till dem som stå på hans högra sida: 'Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike som är tillrett åt eder från världens begynnelse.'» Matt. 25:31-34.

Av de återgivna bibelrummen ha vi sett, att då Människosonen kommer, skola de rättfärdiga döda uppstå oförgängliga och de levande heliga förvandlas. Genom denna fullkomliga förvandling äro de beredda att mottaga riket, ty Paulus säger: »Kött och blod kunna icke få Guds rike till arvedel, ej heller får förgängligheten oförgängligheten till arvedel. » z Kor. z 5: 5o. Människan är i sitt nuvarande tillstånd dödlig och förgänglig, men Guds rike är oförgängligt och skall bestå för evigt. Därför kan människan i sitt nuvarande tillstånd ej ingå i Guds rike. Men när Jesus kommer, förlänar han sina trogna odödlighet, och då kallar han dem att besitta riket, till vilket de hitintills endast varit axvingar.

Profetian om tiden.

Den profetia som tydligast tycktes uppenbara tiden för Kristi återkomst var orden i Dan. 8:14: »Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen. » Då Miller följde den regeln, att Skriften är sin egen uttolkare, insåg han att när en dag brukades som profetisk symbol, betecknade den ett år. (4 Mos. 14:34; Hes. 4:6.) Han insåg att de två tusen trehundra profetiska dygnen eller verkliga åren sträckte sig långt bortom den judiska erans hushållning och att de därför inte kunde åsyfta det gamla förbundets helgedom. Miller hyste den gängse uppfattningen, att jorden är helgedomen under den kristna tidsåldern, därför menade han att helgedomens rening, sons omtalas i Dan. 8:14, innebar att jorden skulle renas genom eld vid Kristi andra tillkommelse.

Han kom alltså till den slutsatsen, att om man kunde finna den rätta utgångspunkten för de två tusen tre hundra dygnen, så kunde man även lätt finna tiden för Kristi andra ankomst. Sålunda skulle denna tidsperiods slut vara tidens fullbordan, den tid, då den nuvarande tingens ordning »med dess stolthet och makt, dess prakt och fåfänga, dess gudlöshet och förtryck skulle upphöra», då förbannelsen skulle »borttagas från jorden, då döden skulle tillintetgöras, belöningen givas åt Guds tjänare profeterna och de heliga och åt alla som frukta hans namn, och då de som fördärva jorden skola förgås».

Med nytt och fördjupat allvar fortsatte Miller att‑ forska i profetiorna, och han ägnade såväl dagar som nätter åt studiet av de ting, som nu tycktes honom av så oerhört stor vikt och av ett allt annat uppslukande intresse. I Dan. 8: de kapitel fann han ej någon ledtråd till den tidpunkt, från vilken de två tusen tre hundra dygnen skulle räknas. Ängeln Gabriel, som fått befallning att förklara synen för Daniel, uttydde dock endast en del därav vid det i 8: de kapitlet omtalade tillfället, emedan profeten föll i vanmakt, då den fruktansvärda förföljelse, som skulle komma över Guds folk, skildrades för honom. Då han inte kunde utstå mera, lämnade ängeln honom för den gången. »Jag, Daniel, blev maktlös och låg sjuk en tid . . . jag var häpen över synen, men ingen förstod den.» Dan. 8:27.2

Gud hade emellertid givit sin budbärare denna befallning: »Gabriel, uttyd synen för denne.» Detta uppdrag måste utföras, därför kom ängeln åter till Daniel efter en tid och sade: »Daniel, jag har nu begivit mig hit för att lära dig förstånd . . . Så giv nu akt på ordet, och akta på synen. »

De två tusen tre hundra dygnen.

Det var blott en betydelsefull punkt i synen, omtalad i 8: de kap., som ängeln ej hade förklarat, nämligen den som angick tiden ‑ eller de 2300 dygnen. När han nu återupptar sin förklaring, talar han därför huvudsakligen om det som angår tiden:

»Sjuttio veckor äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad . . . Så vet nu. och förstå: Från den tid då ordet om att Jerusalem åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord, en furste, kommer, skola sju veckor förgå; och under sextiotvå veckor skall det byggas upp med sina gator och sina vallgravar, om ock i tider av trångmål. Men efter de sextiotvå veckorna skall en som är smord förgöras, utan att någon efterföljer honom. Och han skall med många sluta ett starkt förbund för en vecka, och för en halv vecka skola genom honom slaktoffer och spisoffer vara avskaffade: och på styggelsens vinge skall förödaren komma.» Dan. 9:23-27.

Ängeln hade blivit sänd till Daniel för detta särskilda ändamål att .förklara för honom, vad han ej förstod av synen i kap. 8, nämligen det som avsåg tiden: »Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen.» Efter att ängeln uppmanat Daniel att akta på synen, fällo hans första ord så: »Sjuttio år äro bestämda över ditt folk och över din heliga stad.»

Det ord som är översatt med »bestämda», betyder egentligen »avskurna»: Sjuttio veckor, som beteckna 490 år, förklarar ängeln vara »avskurna», emedan de särskilt tillhörde judarna. Men från vad äro de »avskurna»? Eftersom de 2300 dygnen äro den enda tidsperiod, som omtalas i det 8: de kapitlet, måste det vara från denna, som de sjuttio veckorna äro avskurna. De sjuttio veckorna måste därför vara en del av de 2300 dygnen, och de två perioderna måste alltså börja samtidigt. Ängeln förklarade att de sjuttio veckorna började, då befallningen utgick att återställa och återuppbygga Jerusalem. Om man kunde finna den tidpunkt, då detta ord utgick, så hade man även funnit utgångspunkten för den långa tidsperioden, de två tusen tre hundra dygnen.

I Esras sjunde kapitel (v. i 2‑26) återfinnes den befallning, som slutligen gavs i sin fullständiga form av persiske konungen Artaxerxes år 45 7 f. Kr. Man läser emellertid i Esras boks 6 kap., att Herrens hus i Jerusalem blev byggt efter Kores' och Darejaves' och Artasastas (Artaxerxes), Persiens konungs befallning. Dessa tre konungar började, stadfäste och fulländade befallningen och bringade den därigenom till den fullständighet, som profetian fordrade för att den skulle utmärka begynnelsen av de 2300 åren. Befallningen blev fullständig år. 45 7 f. Kr., och om man räknade den från detta år, såg man att varje särskild del av profetian angående de sjuttio veckorna hade blivit uppfylld.

»Från den tid då ordet om att Jerusalem åter skulle byggas upp utgick, till dess en smord, en furste, kommer, skola sju veckor förgå; och under sextiotvå veckor skall det åter byggas upp» alltså under sextiotvå veckor eller 483 år. Artaxerxes' påbud utgick på hösten 45 7 f. Kr. Från detta år räknat nå de 48 3 åren till år 27 e. Kr. Då uppfylldes denna profetia. Namnet »Messias» betyder den Smorde. På hösten år 27 blev Jesus döpt av Johannes döparen och samtidigt smord med den helige Ande. Aposteln Petrus säger, att »Gud hade smort honom med helig ande och kraft». Apg. 10:38. Och Frälsaren vittnade om sig själv: »Herrens ande är över mig, ty han har smort mig. Han har sänt mig till att förkunna glädjens budskap för de fattiga.» Luk. 4:i 8. Efter sitt dop gick han »till Galileen och predikade Guds evangelium och sade: Tiden är fullbordad, och Guds rike är nära».

»Han skall med många sluta ett starkt förbund för en vecka. » Den vecka som här omtalas är den sista av de sjuttio, och det är de sista sju åren, som voro särskilt bestämda för judarna. Under denna tid, från år 27 till 34 e. Kr., var det särskilt för judarna Kristus förkunnade evangelium, först personligen och sedan genom sina lärjungar. Då apostlarna gingo ut med det glada budskapet, sade Frälsaren till dem: »Ställen icke eder färd till hedningarna, och gån icke in i någon samaritisk stad, utan gån hellre till de förlorade fåren av Israels hus.»

»För en halv vecka skola genom honom slaktoffer och spisoffer vara avskaffade. » År 31 e. Kr., tre och ett halvt år efter sitt dop, blev vår Herre korsfäst. Med det stora offret på Golgata slutade det offersystem, som under 4.000 år pekat framåt till Guds Lamm. Förebilden hade mött motbilden, och alla ceremoniallagens fordringar måste upphöra där.

De sjuttio veckorna, eller de 490 åren, särskilt avsedda för judarna, slutade år 34 e. Kr., som vi redan sett. Vid denna tid beseglade nationen sitt förkastande av evangelium genom det judiska rådets beslut om Stefanus' martyrdöd och förföljelsen mot Kristi efterföljare. Efter denna tid blev frälsningens budskap inte längre förkunnat endast för judarna, det utvalda folket, utan predikades för världen. Lärjungarna som genom förföljelsen tvingades att fly från Jerusalem »gingo omkring och förkunnade evangelii ord». »Filippus kom så ned till huvudstaden i Samarien och predikade Kristus för folket där. » Apg. 8:4, 5 . Petrus förkunnade, ledd av Gud, evangelium för hövitsmannen i Cesarea, den gudfruktige Kornelius. Och den nitiske Paulus, som blivit vunnen för Kristi evangelium; fick uppdraget att bära det glada budskapet »långt bort till hedningarna». Apg. 22:2 I.

Så långt hade varje enskild del av profetian blivit noggrant uppfylld, och det har tydligt bevisats, att de sjuttio veckorna började år 45 7 f. Kr. och att de slutade år 34 e. Kr. Med denna tid som utgångspunkt kan man lätt räkna ut, när de 2300 åren slutade. Då de sjuttio veckorna ‑ 490 dagar ‑ hade blivit avskurna från de 23oo dagarna, så återstodo 181 o dagar. Efter slutet av de 490 dagarna funnos alltså ännu 18 1o dagar eller år. Från år 34 e. Kr. nå dessa 1810 år ned till 1844. De 2300 dagarna i Dan 8:14 slutade följaktligen år 1844. Vid slutet av denna långa profetiska tidrymd skulle helgedomen renas, enligt ängelns vittnesbörd. Sålunda var tiden för helgedomens rening ‑ som man allmänt trodde skulle inträffa vid Kristi tillkommelse ‑ bestämt utpekad.

Miller och hans medarbetare kommo först till det resultatet, att de 2300 dagarna skulle sluta på våren 1844, varemot profetian pekar till hösten samma år. En missuppfattning angående denna punkt föranledde svikna förhoppningar och förvirring hos dem som fastställt den första tidpunkten som tiden för Herrens återkomst, men detta försvagade ej i minsta mån bevisen för att de 2300 åren upphörde år 1844 och att den stora händelse, som kallas helgedomens rening, då skulle äga rum.

När Miller började forska i Skriften på det sätt han gjorde, fann han att den var en uppenbarelse från Gud. Han hade då ej den minsta aning om att han skulle komma till den slutsats han nu kommit. Han kunde knappast tro resultatet av sin egen undersökning, men de bevis han funnit i Skriften voro alltför klara och kraftiga för att kunna åsidosättas.

Miller börjar sin predikoverksambet.

Med förnyad styrka framstod nu för hans själ plikten att undervisa andra om det han trodde vara så tydligt framställt i Guds ord. »Då jag höll på med mina dagliga göromål», berättar han, »ljöd ständigt en röst för mina öron: 'Gå och vittna för världen om den fara den svävar i.' Denna text kom ständigt i mina tankar: 'Om jag säger till den ogudaktige: Du ogudaktige, du måste dö, och du då icke säger något till att varna den ogudaktige för hans väg, så skall väl den ogudaktige dö genom sin missgärning, men hans blod skall jag utkräva av din hand. Men om du varnar den ogudaktige för hans väg, på det att han må vända om ifrån den, och han likväl icke vänder om, då skall visserligen han dö genom sin missgärning, men du själv har räddat din själ.' Hes. 3 3 : 8, g. Jag var övertygad att om de ogudaktiga kunde bli effektivt varnade, skulle många omvända sig, och om de ej blevo varnade, skulle Herren utkräva deras blod av min hand.»

Miller började nu framställa sina åsikter privat, då han hade tillfälle därtill, och han bad till Gud att någon Ordets förkunnare måtte lära känna kraften av dessa sanningar och ägna sig åt att utbreda dem. Men han kunde inte förkväva den övertygelsen, att det var hans plikt att personligen förkunna varningsbudskapet. Dessa ord ljödo ständigt för hans själ: "Gå och förkunna det för världen, ty jag skall utkräva deras blod av din hand." Han dröjde dock i nio år, under vilka denna börda fortfarande vilade tungt på hans själ, tills han år 18 3 i för första gången offentligt framlade grunderna för sin tro.

Liksom Elisa kallades från oxarna på åkern för att mottaga den invigda manteln, som tillhörde det profetiska ämbetet, lika­så William Miller blev kallad att lämna sin plog och göra Guds hemligheter kunniga för folket. Med bävan började han detta verk. Han förde sina åhörare steg för steg ned genom de profetiska perioderna till Kristi andra ankomst. Vid varje försök vann han mera mod och styrka, allteftersom han märkte det djupa och vidsträckta intresse hans ord väckte.

Det var blott på sina trosbröders enträgna uppmaning, vars ord ljödo för honom som en Guds kallelse, som Miller kunde förmås att framställa sina åsikter offentligt. Han var nu femtio år gammal och ej van att tala offentligt, och känslan av sin egen olämplighet för detta verk tyngde honom. Men ända från början blev hans arbete på ett anmärkningsvärt sätt välsignat med själars frälsning. Efter hans första predikan följde en andlig väckelse, genom vilken 13 familjer — med undantag av två personer — blevo omvända. Han blev genast inbjuden att predika på andra platser, och nästan överallt hade hans arbete till följd, att en vederkvickelsens ande från Gud uppenbarades till syndares frälsning och till det andliga livets fördjupande hos de troende. Fritänkare och tvivlare påverkades att tro på Bibeln och antaga den kristna religionen. De som följde hans verksamhet, vittnade om honom »att han påverkade en klass av människor som ingen annan kunde nå ».3  Hans predikan hade till mål att väcka folkets intresse för de viktiga ting som tillhöra religionen och att hämma den tidens tilltagande världslighet och sinnlighet.

I nästan varje stad fannos tjugotals och i några städer hundratals personer, som blivit omvända genom hans predikan. På många platser öppnade nästan alla protestantiska samfund sina kyrkor för honom, och det var i allmänhet de olika församlingarnas pastorer som inbjödo honom. Han hade bestämt föresatt sig att inte verka på någon ny plats, till vilken han ej blivit inbjuden. Snart fann han, att han inte ens kunde efterkomma hälften av de inbjudningar han fick.

Många som inte delade hans åsikter om den bestämda tiden för Kristi återkomst, blevo dock övertygade om att Kristi ankomst var viss och nära förestående och att de behövde bereda sig. I några av de stora städerna gjorde hans förkunnelse starkt intryck. Rusdrycksförsäljare upphörde med sin trafik och inredde sina butiker till församlingslokaler. Spelhålor stängdes, tvivlare, deister, universalister blevo omvända och de mest lastbara personer blevo omvända. Många av dessa hade inte bevistat någon gudstjänst på många år. Bönemöten blevo av de olika kyrkosamfunden anordnade på åtskilliga platser nästan vaxfe timme på dygnet. Affärsmän samlades mitt på dagen till bön och tacksägelse. Detta var inte uttryck för svärmisk upphetsning utan ett högtidligt allvar, som vilade över folket nästan överallt. Millers verksamhet, liksom de äldre reformatorernas, tjänade mer till att övertyga förståndet och väcka samvetet än att blott uppröra känslorna.

Det stora stjärnfallet år 1833 ett tecken.

År 1833, två år efter att Miller börjat offentligt framhålla bevisen för Kristi snara återkomst, fick man bevittna ett av de tecken Kristus hade sagt skulle förebåda hans återkomst. Jesus sade: »Stjärnorna skola falla från himmelen.» Matt. 24:29 Aposteln Johannes säger i Upp. 6: z 3: »Himmelens stjärnor (öllo ned på jorden, såsom när ett fikonträd fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark vind, »

Denna profetia fick en slående och intrycksfull uppfyllelse i det stora stjärnfall, som inträffade den 13 nov. 1833. Detta var det mest omfattande och praktfulla stjärnfall, som historien omtalar. »Hela himlavalvet över Förenta Staterna var timtals som ett lågande eldhav. Ett sådant himmelskt fenomen har aldrig bevittnats i detta land sedan dess kolonisering. Många betraktade skådespelet med intensiv beundran, andra åter med stor fruktan och oro.» »Minnet av den sublima och storslagna prakt som åtföljde detta skådespel, dröjer ännu kvar i mångas sinnen . . . Regndroppar kunna inte falla mycket tätare än dessa meteorer gjorde. Mot öster, väster, norr och söder såg man samma fenomen. Med ett ord, hela himmelen tycktes vara i rörelse. Det beskrives i professor Sillimans journal som ett skådespel, som iakttogs över hela Nordamerika . . . Från klockan två på morgonen till ljusa dagen, då himmelen var fullständigt klar och molnfri, fortforo de, bländande och gnistrande ljusens skådespel över hela himlarymden. »4

«I sanning, ord kunna ej beskriva den prakt som detta storslagna skådespel framställde . . . Den som inte sett det kan knappast göra sig en verklig föreställning om dess härlighet. Det föreföll som om hela stjärnhimmeln samlat sig på en plats nästan mitt över våra huvuden och som om stjärnorna på en gång sköt(> åstad med blixtens hastighet åt alla håll av horisonten, och likväl togo de inte slut‑‑stjärnor i tusental följde hastigt på varandra, som om de blivit skapade för detta tillfälle. »5 »Det är omöjligt att tänka sig en mera fullständig bild av ett fikonträd som fäller sina omogna frukter, då det skakas av en stark vind. »6

Sålunda såg man det sista av de tecken på hans återkomst, som Jesus bad sina lärjungar lägga märke till, då han sade: »Likaså, när I sen allt detta, då kunnen I ock veta att han är nära och står för dörren.» Den stora händelse Johannes såg inträffa strax efter dessa teckens fullbordan var, att »himmelen vek undan, såsom när en bokrulle rullas ihop; och alla berg och öar flyttades bort ifrån sin plats» och att de ogudaktiga med fasa sökte fly undan Människosonens åsyn.

Många som sågo stjärnfallet betraktade det som ett förebud på den kommande domen ‑ »en högtidlig förebild, ett säkert varsel och ett nådefullt tecken på den stora och fruktansvärda dagen». Sålunda riktades människornas uppmärksamhet på profetians uppfyllelse, och många förmåddes härigenom att ge akt på budskapet om Kristi andra ankomst. Lärda och framstående män förenade sig med Miller i att predika och offentliggöra hans synpunkter. Från år 1840 till 1844 utbredde sig verket med hast.

Motstånd.

William Miller utförde emellertid inte sitt verk utan bittert motstånd. Det gick för honom som för de tidigare reformatorerna. De sanningar han förkunnade blevo inte gynnsamt mottagna av de populära andliga ledarna. Då de inte kunde bevisa sina teorier med Skriftens ord, måste de ta sin tillflykt till människors ord och läror samt till traditionerna från kyrkofäderna. Men de som predikade sanningen om Kristi återkomst erkände blott Guds ords vittnesbörd. »Bibeln och Bibeln allena» var deras lösen. Bristen på bevis från Skriften ersatte deras motståndare med att förlöjliga och förhåna budskapets försvarare. Tid, medel och talanger sattes in för att göra dem skada, vilkas enda förbrytelse var, att de med glädje väntade sin Herres återkomst och beflitade sig att leva ett heligt liv och uppmanade andra att bereda sig för Herrens uppenbarelse.

Ärkefienden sökte inte endast motverka budskapet om Kristi återkomst utan även att förgöra budbäraren själv. Miller gjorde en praktisk tillämpning av Skriftens sanningar för sina åhörare. Han bestraffade deras synder och oroade deras självbelåtenhet, och hans enkla, eftertryckliga ord uppväckte därför deras fiendskap. Det motstånd bekännande kristna visade hans budskap, ingav mod hos lägre folkskikt att gå till ytterligheter i sin opposition. Fientligt sinnade personer lade planer att ta hans liv, när han vid ett tillfälle lämnade möteslokalen. Men heliga änglar voro mitt i fiendens skara, och en av dessa i mänsklig gestalt tog Herrens tjänare under armen och förde honom i trygghet bort från den upphetsade pöbeln. Millers verk var ännu inte fullbordat. Satans och hans utskickades avsikt blev därför omintetgjord.

Noas dagar och våra.

De varningar som Gud tid efter annan skickat världen genom sina tjänare ha alltid blivit mottagna med misstro och tvivel. Då Gud på grund av människornas ogudaktighet lät syndafloden komma över jorden, underrättade han dem först om sin avsikt, så att de skulle få tillfälle att omvända sig från sina onda vägar. Linder 120 år ljöd i deras öron kallelse till bättring, så att Guds vrede ej skulle behöva uppenbaras till deras ödeläggelse, men de uppfattade budskapet som tomt prat och ville inte tro det. De gingo tvärtom ännu längre i sin ondska och hånade Guds budbärare och förlöjligade hans förmaningar och beskyllde honom för inbilskhet. Hur vågade en enda man sätta sig upp mot alla stormännen på jorden? Om Noas budskap vore sant, varför insåg inte hela världen det och trodde det? Skulle en enda mans påstående sättas upp mot många tusen personers vishet? De ville inte tro budskapet, ej heller ville de söka ‑tillflykt i arken.

Bespottarna hänvisade till företeelserna i naturen, till årstidernas oföränderliga gång, till den blå himmelen, som ännu aldrig avgivit något regn, till de gröna ängarna, som vederkvicktes av nattens milda dagg, och de utropade: »Talar hån inte i liknelser? » Med förakt förklarade de denne rättfärdighetens förkunnare vara en underlig fantast, och de hängåvo sig ännu ivrigare åt sitt jagande efter förlustelser och följde sina onda vägar mera oförtrutet än någonsin. Men deras otro kunde inte avvända den händelse som blivit förutsagd. Gud hade länge överseende med deras ogudaktighet och gav dem tillräckligt lång nådatid till omvändelse, men på den bestämda tiden drabbade hans domar dem som hade förkastat hans nåd.

Kristus förklarar att en liknande otro skulle råda med hänsyn till hans tillkommelse. Liksom på Noas tid, då de »visste av intet», förrän floden kom och tog dem allasammans bort — så skall det ske vid Människosonens tillkommelse ». När de som kalla sig för Guds barn, förena sig med världen, leva på världens vis, delta med den i dess syndiga nöjen, när de liksom världen leva i lyx och överflöd, när bröllopsklockor ringa och alla se framåt mot många år av jordisk lycka, då skall det plötsligt — som blixten framljungar ur skyn — bli slut på deras falska syner och bedrägliga förhoppningar.

Liksom Gud sände sin tjänare att varna världen för den kommande syndafloden, så sände han också utvalda budbärare att kungöra den slutliga domens närhet, men liksom människorna på Noas tid föraktade och förlöjligade vad rättfärdighetens förkunnare predikade, så hånade många på Millers tid hans varningsbudskap, även bekännande kristna deltogo i detta hån.

Och varför voro läran och förkunnelsen om Kristi andra ankomst så ovälkomna för samfunden? På samma gång som Herrens ankomst innebär fasa och ödeläggelse för de ogudaktiga, medför den glädje och hopp till de rättfärdiga. Denna stora sanning har varit Guds trogna tjänares tröst under alla tider. Varför hade denna sanning, liksom dess Upphovsman, blivit »en stötesten och en förargelseklippa» för dem som bekände sig vara kristna?

Jag skall komma igen.

Det var Herren Jesus själv som sade till sina lärjungar: »Om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag dock komma igen. » Joh. 14:3. Det var den medlidsamme Frälsaren som, förutseende sina efterföljares ensamhet och sorg, sände änglar att trösta dem med försäkran om, att han skulle komma tillbaka personligen, såsom han for upp till himmelen. Isär lärjungarna stodo och blickade ivrigt upp mot himmelen för att fånga en sista glimt av honom som de älskade, fängslades deras uppmärksamhet av orden: » I galileiske män, varför stån I och sen upp mot himmelen? Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen. » Apg. i: I I. Ängelns budskap tände nytt hopp i deras hjärtan, och de »vände sedan tillbaka till Jerusalem, uppfyllda av stor glädje. Och de voro sedan alltid i helgedomen och lovade Gud». Luk. 24: 5 2, 5 3 . De fröjdade sig inte däröver att Jesus hade tagits ifrån dem och de voro kvar för att kämpa mot frestelser och prövningar i världen, utan därför att ängeln försäkrat dem, att han skulle komma tillbaka.

Budskapet om Kristi andra ankomst borde nu, liksom då änglarna delgåvo herdarna glädjebudskapet om hans första ankomst, vara goda nyheter. De som i sanning älska Frälsaren, kunna ej annat än hälsa med glädje ett på Guds ord grundat budskap om att han, på vilken deras hopp om evigt liv vilar, skall komma tillbaka, ej för att bli föraktad, förhånad och förkastad utan för att i makt och härlighet förlossa sitt folk. De som ej önska, att Frälsaren skall komma tillbaka, älska honom ej. Ingenting kan tydligare bevisa, att församlingen avfallit från Gud än då detta himlasända budskap väcker förbittring och fiendskap.

De som mottagit budskapet, väntade med outsäglig längtan på sin Frälsares återkomst. Tiden var nära, då de hoppades få se honom, och de ginga denna stund till mötes med lugnt allvar. De vilade tryggt i innerlig förening med Gud, vilket var för dem en underpant på den frid, som de skulle njuta i den eviga sällheten.

Ingen som erfarit detta hopp och denna tillit kan glömma de dyrbara stunder, då de med innerlig åstundan förbidade sin Frälsare. Några veckor före den bestämda tiden lades världsliga intressen nästan helt åsido. De uppriktigt troende rannsakade sorgfälligt varje tanke och känsla i sina hjärtan, som om de legat på sin dödsbädd och om några timmar skulle tillsluta sina ögon för alla jordiska scener. Det var ingen som skaffade sig »himmelskläder», men alla kände behovet av ett inre vittnesbörd, att de voro beredda att möta Frälsaren. Deras vita kläder voro själens renhet ‑ en karaktär, renad från synd genom Kristi försonande blod.

0, att samma beredvillighet till hjärterannsakan, samma allvarliga och oryggliga tro ännu funnes hos dem som bekänna sig vara Guds barn! Om de fortsatt att så ödmjuka sina hjärtan inför Herren och enträget framburit sina böner inför nådens tron, då skulle (te ägt en långt rikare erfarenhet än de nu ha. Det är för litet bön, för litet av verklig syndakänsla och brist på levande tro som gör att många sakna den nåd, som vår Frälsare så rikligen förskaffat oss.

Gud hade för avsikt att pröva sitt folk. Hans hand dolde ett misstag i beräkningen av de profetiska tidsperioderna. De som förkunnade budskapet om Kristi återkomst upptäckte inte detta misstag, ej heller upptäcktes det av de lärdaste av deras motståndare. Dessa sade: »Eder beräkning av de profetiska tidsperioderna är rätt. En eller annan stor händelse skall inträffa, men inte den Miller förutsäger. Det är världens omvändelse och inte Kristi återkomst vi ha att invänta. »

Väntetiden förflöt ‑ våren 1844 ‑ och Kristus kom inte för att förlossa sitt folk. De som med uppriktig tro och kärlek sett framåt mot Frälsarens ankomst, blevo bittert svikna i sina förhoppningar. Men Herrens planer blevo verkställda. Han hade nämligen prövat dem som föregåvo sig vänta hans uppenbarelse. Det fanns många bland dem som inte voro påverkade av någon högre bevekelsegrund än fruktan. Deras trosbekännelse hade inte påverkat deras hjärta eller liv. Då den förväntade händelsen ej inträffade, förklarade dessa människor att deras förhoppningar

1 Bliss, S., > Memoirs of \Vm Miller», sid. 65 — 67.

2 Se Tillägg

3 Bliss, »Memoirs of Wm. Miller» sid. 138.

4 Devens, R. M. »American Progress» or »the Great Events of the Greatest Centurv», kap. 18, par. i ‑ 5.

5 Reed, F., »Christian Advocate and journal », Dec. 13, 18 3 3.

6 »The old Countryman » i Portland evening Advertiser, NOV. 26, 18 3 3.


Back ] Up ] Next ]