|
ADERTONDE
KAPITLET
En stor religiös väckelseEn stor religiös väckelse i förbindelse
med budskapet om Kristi ankomst framställes i profetian om den första ängelns
budskap i Uppenbarelsebokens 14:de kapitel. Profeten såg en ängel »flyga fram
uppe i himlarymden; han hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för
dem som bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och folk».
»Med hög röst» förkunnade han: »Frukten Gud, och given honom ära; ty
stunden är kommen då han skall hålla dom. Ja, tillbedjen honom som har skapat
himmel och jord och hav och vattenkällor. » Det förhållandet, att en ängel
säges förkunna denna varning, är betydelsefullt. Det har. behagat en allvis
Gud att genom en himmelsk budbärares renhet, härlighet och makt framhålla den
upphöjda karaktären av det verk, som skulle utföras genom detta budskaps förkunnelse,
likaså den kraft och härlighet som skulle åtfölja detsamma. Att ängeln
flyger »fram uppe i himlarymden» och »med hög röst» förkunnar budskapet
och dessutom förkunnar det för »alla dem som bo på jorden» — »för
alla folkslag, stammar, tungomål och folk» — vittnar om den hastighet,
varmed budskapet utbredes över hela världen. Budskapet självt upplyser oss
om tiden då detta verk skall utföras. Det förklaras vara en del av det »eviga
evangeliet» och det tillkännager att domen har börjat. Frälsningens budskap
har förkunnats i alla tidsåldrar, men den del av evangelium, som detta budskap
innehåller, kunde inte predikas förrän i de sista dagarna, ty först då
skulle det bli en verklighet, att »stunden gir kommen, då han skall hålla dom».
Profetiorna framställa en följd av händelser som leda ned till domens tid.
Detta är i synnerhet fallet med Daniels bok. Men den del av Daniels profetia
som syftar på de sista dagarna, bjöd Herren honom att försegla och gömma
till »ändens tid». Före denna tid kunde budskapet om domen, som var grundat
på dessa profetiors uppfyllelse; ej predikas, men vid ändens tid, säger
profeten, »komma många att rannsaka den, och insikten skall så växa till». Aposteln Paulus varnade församlingen
för att vänta Kristi återkomst på hans tid. Han sade att Herrens dag inte
skulle komma, förrän avfallet skett och »Laglöshetens människa, fördärvets
man» hade trätt fram. Vi kunna således inte vänta Herrens återkomst, förrän
efter det stora avfallet som tillhör den långa tidsperiod, under vilken »Laglöshetens
människa» skulle regera. »Laglöshetens människa», som även kallas »laglöshetens
hemlighet», »fördärvets man», avser påvedömet, som enligt profetians
vittnesbörd skulle härska i i 2_6o år. Denna tidsperiod slutade år 1798.
Kristi andra ankomst skulle alltså inte inträffa före den tiden. Denna
varning riktar Paulus därefter till församlingen under hela den kristna tidsåldern
ända ned till år 1798. Det är efter den tiden budskapet om Kristi återkomst
skulle förkunnas. Ett sådant budskap har aldrig förkunnats
före år 179 8. Vi ha redan sett att Paulus ej förkunnade ,det. Han förlade
Kristi återkomst till en då långt avlägsen framtid. Ej heller reformatorerna
förkunnade det. Martin Luther antog att domen skulle äga rum omkring 300 år
efter hans tid. Men efter 1798 har förseglingen blivit borttagen från Daniels
bok, man har fått större kunskap i profetiorna, och många ha förkunnat det
allvarliga budskapet om domens närhet. Adventrörelsen.
Adventrörelsen
uppstod, i likhet med reformationen i sextonde århundradet, i olika kristna länder
på samma tid och frambringade samma frukter. I Europa och Amerika blevo trons
och bönens män påverkade att forska i profetiorna. De följde den heliga
Skrifts profetiska tidskedjor ned till den sista länken och erhöllo sålunda
klara bevis för att alltings slut närmade sig. I olika länder funnos
isolerade grupper av kristna, som endast genom att forska i Skriften blevo övertygade
om att Frälsarens ankomst var nära.År 18,zi började Joseph Wolff,
»världsmissionären», predika om Kristi återkomst. Under tjugofyra år, från
år 1821 till 1845, färdades han vida omkring. I Afrika besökte han Egypten
och Etiopien. I Asien reste han genom Palestina, Syrien, Persien, Bukariet och
Indien. Han besökte de mest barbariska länder utan beskydd av någon europeisk
makt, och han måste utstå många besvärligheter, där han färdades fram
utsatt för otaliga faror. Ofta fick han frysa och svälta och ibland var han nära
att omkomma av törst. Han föll i rövarhänder, blev pryglad, såld som slav
och tre gånger dömd till döden. En gång berövades han allt han ägde. Till
fots måste han då gå hundratals kilometer över bergen, medan snön piskade
honom i ansiktet och hans nakna fötter blevo stela av att gå på den frusna
marken. Då man varnade honom att gå
obeväpnad bland vilda, fientliga stammar, svarade han, att han nog var försedd
med vapen, nämligen »bön, nit för Kristus och förtröstan på hans hjälp».
»Jag är också», sade han, »försedd med kärlek till Gud och till nästan i
mitt hjärta och med Bibeln i min hand. » Var han än färdades förde haan med
sig Bibeln på hebreiska och engelska språken.1 Om en av sina
senare resor säger han: »Jag . . . höll Bibeln öppen i min hand. Jag kände
att min makt låg i denna bok och att dess makt skulle uppehålla mig.»2 Sålunda fortsatte han sitt
arbete till dess budskapet om domen hade blivit förkunnat över en stor del av
jordens bebodda trakter. Bland judar, turkar, perser, hinduer och många andra
folkslag och raser spred han Guds ord på dessa folks egna språk. Överallt
predikade han om Messias' återkomst och regering. På sina resor i Ost‑ och
Västturkestan fann han i en avlägsen trakt ett isolerat folk som hyllade läran
om Kristi snara återkomst. Han berättar om araberna i Jemen, att de hade en
bok som de kallade » Seera», vilken berörde Kristi återkomst och hans
regering » I Jemen tillbringade jag sex
dagar hos rekabiterna. De dricka .ej vin, plantera inga vingårdar och så ingen
säd. De bo i tält och ‑hörsamma Jonadabs, Rekabs sons, ord. Hos dem
fann jag några :av Israels barn av Dans stam . . . som förväntade tillika med
Rekabs barn, att Messias snart skulle komma på himmelens skyar. »4 En annan missionär fann några
i Tartarstan, som hade en liknande tro. En av tartarernas präster frågade
missionären, när Kristus skulle komma för andra gången. Då missionären
svarade :att han inte visste det, blev prästen mycket förvånad över en sådan
okunnighet hos en som tagit som sin uppgift att undervisa andra om Bibelns lära.
Själv förklarade han att han på grund av profetian trodde, att Kristus skulle
komma år 1844 eller ungefär vid den tiden. Redan så tidigt som år i 826 började
man i England predika budskapet om Kristi snara tillkommelse. Rörelsen antog
likväl inte här så bestämd form som i Amerika. I allmänhet fastställde man
inte någon bestämd tid för Kristi återkomst, men det härliga budskapet om
hans snara uppenbarelse förkunnades vida omkring. Och detta var inte fallet
endast bland dissenters. Mourant Brock, ,en engelsk författare, säger att
omkring 700 predikanter i den engelska statskyrkan förkunnade denna del av »evangelium
om riket». Budskapet som hänvisade till år 1844 som tiden för Herrens
ankomst, förkunnades även i Storbritannien. Skrifter som avhandlade detta ämne
och erhöllos från Förenta Staterna, blevo vitt spridda. Böcker och tidningar
därifrån blevo omtryckta i England. Robert Winter, född engelsman, hade i
Amerika omfattat tron på Kristi återkomst. Han återvände år 1842 till sitt
hemland för att förkunna Herrens tillkommelse. Många deltogo med honom i
detta verk, och budskapet om domen predikades i olika delar av England. I Sydamerika, där det katolska
prästerskapet genom list höll .den okunniga befolkningen bunden i vidskepelse,
började Lacunza, en spansk jesuit, rannsaka Skriften och mottog sålunda
sanningen om Kristi snara återkomst. Han kände sig uppfordrad att förkunna
varningsbudskapet, men önskade undgå Roms näpst, varför han sammanfattade
sina åsikter i en bok, som han utgav under pseudonymen Rabbin Ben‑Israel.
Han framställde sig själv som omvänd jude. Lacunza levde i adertonde århundradet,
men hans bok, som fann väg till London, blev inte översatt till engelska språket
förrän omkring år 1825. Denna boks utgivande bidrog till att öka det
intresse, som redan blivit väckt i England för Kristi tillkommelse. I Tyskland blev denna lära förkunnad
i det adertonde århundradet av Bengel, en luthersk präst, berömd som
bibelforskare. Bengels skrifter ha blivit
spridda överallt i kristenheten. Hans uppfattning om profetian blev tämligen
allmänt antagen i hans hemland Würtemberg och även i andra delar av Tyskland.
Rörelsen fortsatte efter hans död, och budskapet om Kristi återkomst förkunnades
i Tyskland på samma tid som det ådrog sig uppmärksamhet i andra länder. En
del av dessa adventtroende reste kort därefter till Ryssland, där de grundade
kolonier, och tron på. Kristi snara återkomst lever ännu i de tyska församlingarna
i detta land. Ljuset lyste även i Frankrike
och Schweiz. I Geneve, där Farel och Calvin hade förkunnat reformationens
sanningar, predikade Gaussen budskapet om Kristi tillkommelse. Även i Skandinavien blev
budskapet om Kristi återkomst förkunnat, och det väckte här stort intresse
vida omkring. Många väcktes ur sin likgiltiga trygghet. De bekände och övergåvo
sina synder och sökte förlåtelse i Jesu namn. Statskyrkans präster satte sig
emellertid emot denna rörelse, och genom deras inflytande blevo många av dem
som förkunnade budskapet satta i fängelse. På många platser i Sverige, där
de som predikade om Herrens snara återkomst sålunda bringades till tystnad,
behagade det Gud att utsända budskapet på ett mirakulöst sätt genom små
barn. Då dessa voro för unga för att strafflagen skulle kunna tilllämpas på
dem, tillätos de predika oförhindrat. Denna rörelse grep omkring sig huvudsakligen inom de lägre stånden, och det var i deras ringa boningar som folk samlades för att höra varningen. Dessa barnpredikanter kommo också från den fattigare befolkningen. Somliga voro endast sex, sju eller åtta år gamla. I sitt liv visåde
de att de älskade Frälsaren, och de sökte leva i överensstämmelse med Guds
lags förordningar, men för övrigt kunde man i allmänhet ej märka större förstånd
och förmåga än man vanligen finner hos barn vid den åldern. Man såg tydligt
då de talade till folket, att de stodo under ett inflytande, vilket gav dem något
som stod över deras egen naturliga förmåga. Deras röst och uppförande förändrades,
och med allvar och kraft förkunnade de varningsbudskapet om domens närhet, i
det de använde Skriftens ord: »Frukten Gud, och given honom ära; ty stunden
är kommen, då han skall hålla dom.» De bestraffade folkets synder, varvid de
inte endast fördömde osedlighet och laster utan även världslighet och
avfall. De uppmanade sina åhörare att genast undfly den tillkommande domen. Folket lyssnade under bävan.
Guds överbevisande Ande talade till deras hjärtan. Många blevo påverkade att
rannsaka Skriften med nytt och större intresse. Personer som levde i
dryckenskap eller osedlighet blevo omvända, andra upphörde med sin oärlighet
i handel och vandel. Väckelsen gav sådana märkbara resultat, att även
statskyrkans präster voro tvungna att erkänna, att Guds hand var med i denna rörelse. Överallt där man lyssnade till
det högtidliga, varnande budskapet, påverkades både världsmänniskor och trägna
kyrkobesökare att söka räddning undan den tillkommande vreden. Liksom
,Johannes döparen, som beredde väg för Herren, satte dessa predikanter yxan
till roten på trädet och uppmanade alla att bära sådan frukt som tillhör bättringen.
Många sökte Herren under ånger och förödmjukelse. I stället för att söka
jordiska ting riktade de nu sina tankar till himmelen. Guds Ande vilade över
dem och med undergivna och ödmjuka hjärtan förenade de sina röster med dem
som utsände varningsbudskapet: »Frukten Gud, och given honom ära; ty stunden
är kommen, då han skall hålla dom. » 1 Adams,
W. H. D., »In Perils Oft», sid. 192. 2 Ibid., sid.
201. 3 Journal of the
Rev. Joseph Wolff, sid. ;77. 4 Ibid., sid.
389. |