Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

ADERTONDE KAPITLET

En stor religiös väckelse


En stor religiös väckelse i förbindelse med budskapet om Kristi ankomst framställes i profetian om den första ängelns budskap i Uppenbarelsebokens 14:de kapitel. Profeten såg en ängel »flyga fram uppe i himlarymden; han hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem som bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och folk». »Med hög röst» förkunnade han: »Frukten Gud, och given honom ära; ty stunden är kommen då han skall hålla dom. Ja, tillbedjen honom som har skapat him­mel och jord och hav och vattenkällor. »

Det förhållandet, att en ängel säges förkunna denna varning, är betydelsefullt. Det har. behagat en allvis Gud att genom en himmelsk budbärares renhet, härlighet och makt framhålla den upphöjda karaktären av det verk, som skulle utföras genom detta budskaps förkunnelse, likaså den kraft och härlighet som skulle åtfölja detsamma. Att ängeln flyger »fram uppe i himlarymden» och »med hög röst» förkunnar budskapet och dessutom förkun­nar det för »alla dem som bo på jorden» — »för alla folkslag, stammar, tungomål och folk» — vittnar om den hastighet, varmed budskapet utbredes över hela världen.

Budskapet självt upplyser oss om tiden då detta verk skall ut­föras. Det förklaras vara en del av det »eviga evangeliet» och det tillkännager att domen har börjat. Frälsningens budskap har förkunnats i alla tidsåldrar, men den del av evangelium, som detta budskap innehåller, kunde inte predikas förrän i de sista dagarna, ty först då skulle det bli en verklighet, att »stunden gir kommen, då han skall hålla dom». Profetiorna framställa en följd av händelser som leda ned till domens tid. Detta är i synnerhet fallet med Daniels bok. Men den del av Daniels profetia som syftar på de sista dagarna, bjöd Herren honom att försegla och gömma till »ändens tid». Före denna tid kunde budskapet om domen, som var grundat på dessa profetiors uppfyllelse; ej predikas, men vid ändens tid, säger profeten, »komma många att rannsaka den, och insikten skall så växa till».

Aposteln Paulus varnade församlingen för att vänta Kristi återkomst på hans tid. Han sade att Herrens dag inte skulle komma, förrän avfallet skett och »Laglöshetens människa, fördärvets man» hade trätt fram. Vi kunna således inte vänta Herrens återkomst, förrän efter det stora avfallet som tillhör den långa tidsperiod, under vilken »Laglöshetens människa» skulle regera. »Laglöshetens människa», som även kallas »laglöshetens hemlighet», »fördärvets man», avser påvedömet, som enligt profetians vittnesbörd skulle härska i  1260 år. Denna tidsperiod slutade år 1798. Kristi andra ankomst skulle alltså inte inträffa före den tiden. Denna varning riktar Paulus därefter till församlingen under hela den kristna tidsåldern ända ned till år 1798. Det är efter den tiden budskapet om Kristi återkomst skulle förkunnas.

Ett sådant budskap har aldrig förkunnats före år 179 8. Vi ha redan sett att Paulus ej förkunnade ,det. Han förlade Kristi återkomst till en då långt avlägsen framtid. Ej heller reformatorerna förkunnade det. Martin Luther antog att domen skulle äga rum omkring 300 år efter hans tid. Men efter 1798 har förseglingen blivit borttagen från Daniels bok, man har fått större kunskap i profetiorna, och många ha förkunnat det allvarliga budskapet om domens närhet.

Adventrörelsen.

Adventrörelsen uppstod, i likhet med reformationen i sextonde århundradet, i olika kristna länder på samma tid och frambringade samma frukter. I Europa och Amerika blevo trons och bönens män påverkade att forska i profetiorna. De följde den heliga Skrifts profetiska tidskedjor ned till den sista länken och erhöllo sålunda klara bevis för att alltings slut närmade sig. I olika länder funnos isolerade grupper av kristna, som endast genom att forska i Skriften blevo övertygade om att Frälsarens ankomst var nära.

År 18,zi började Joseph Wolff, »världsmissionären», predika om Kristi återkomst. Under tjugofyra år, från år 1821 till 1845, färdades han vida omkring. I Afrika besökte han Egypten och Etiopien. I Asien reste han genom Palestina, Syrien, Persien, Bukariet och Indien. Han besökte de mest barbariska länder utan beskydd av någon europeisk makt, och han måste utstå många besvärligheter, där han färdades fram utsatt för otaliga faror. Ofta fick han frysa och svälta och ibland var han nära att omkomma av törst. Han föll i rövarhänder, blev pryglad, såld som slav och tre gånger dömd till döden. En gång berövades han allt han ägde. Till fots måste han då gå hundratals kilometer över bergen, medan snön piskade honom i ansiktet och hans nakna fötter blevo stela av att gå på den frusna marken.

Då man varnade honom att gå obeväpnad bland vilda, fientliga stammar, svarade han, att han nog var försedd med vapen, nämligen »bön, nit för Kristus och förtröstan på hans hjälp». »Jag är också», sade han, »försedd med kärlek till Gud och till nästan i mitt hjärta och med Bibeln i min hand. » Var han än färdades förde haan med sig Bibeln på hebreiska och engelska språken.1 Om en av sina senare resor säger han: »Jag . . . höll Bibeln öppen i min hand. Jag kände att min makt låg i denna bok och att dess makt skulle uppehålla mig.»2

Sålunda fortsatte han sitt arbete till dess budskapet om domen hade blivit förkunnat över en stor del av jordens bebodda trakter. Bland judar, turkar, perser, hinduer och många andra folkslag och raser spred han Guds ord på dessa folks egna språk. Överallt predikade han om Messias' återkomst och regering.

På sina resor i Ost- och Västturkestan fann han i en avlägsen trakt ett isolerat folk som hyllade läran om Kristi snara återkomst. Han berättar om araberna i Jemen, att de hade en bok som de kallade » Seera», vilken berörde Kristi återkomst och hans regering i härlighet, och de väntade att stora händelser skulle äga rum år 1840.3

» I Jemen tillbringade jag sex dagar hos rekabiterna. De dricka .ej vin, plantera inga vingårdar och så ingen säd. De bo i tält och ‑hörsamma Jonadabs, Rekabs sons, ord. Hos dem fann jag några :av Israels barn av Dans stam . . . som förväntade tillika med Rekabs barn, att Messias snart skulle komma på himmelens skyar. »4

En annan missionär fann några i Tartarstan, som hade en liknande tro. En av tartarernas präster frågade missionären, när Kristus skulle komma för andra gången. Då missionären svarade :att han inte visste det, blev prästen mycket förvånad över en sådan okunnighet hos en som tagit som sin uppgift att undervisa andra om Bibelns lära. Själv förklarade han att han på grund av profetian trodde, att Kristus skulle komma år 1844 eller ungefär vid den tiden.

Redan så tidigt som år i 826 började man i England predika budskapet om Kristi snara tillkommelse. Rörelsen antog likväl inte här så bestämd form som i Amerika. I allmänhet fastställde man inte någon bestämd tid för Kristi återkomst, men det härliga budskapet om hans snara uppenbarelse förkunnades vida omkring. Och detta var inte fallet endast bland dissenters. Mourant Brock, ,en engelsk författare, säger att omkring 700 predikanter i den engelska statskyrkan förkunnade denna del av »evangelium om riket». Budskapet som hänvisade till år 1844 som tiden för Herrens ankomst, förkunnades även i Storbritannien. Skrifter som avhandlade detta ämne och erhöllos från Förenta Staterna, blevo vitt spridda. Böcker och tidningar därifrån blevo omtryckta i England. Robert Winter, född engelsman, hade i Amerika omfattat tron på Kristi återkomst. Han återvände år 1842 till sitt hemland för att förkunna Herrens tillkommelse. Många deltogo med honom i detta verk, och budskapet om domen predikades i olika delar av England.

I Sydamerika, där det katolska prästerskapet genom list höll .den okunniga befolkningen bunden i vidskepelse, började Lacunza, en spansk jesuit, rannsaka Skriften och mottog sålunda sanningen om Kristi snara återkomst. Han kände sig uppfordrad att förkunna varningsbudskapet, men önskade undgå Roms näpst, varför han sammanfattade sina åsikter i en bok, som han utgav under pseudonymen Rabbin Ben‑Israel. Han framställde sig själv som omvänd jude. Lacunza levde i adertonde århundradet, men hans bok, som fann väg till London, blev inte översatt till engelska språket förrän omkring år 1825. Denna boks utgivande bidrog till att öka det intresse, som redan blivit väckt i England för Kristi tillkommelse.

I Tyskland blev denna lära förkunnad i det adertonde århundradet av Bengel, en luthersk präst, berömd som bibelforskare.

Bengels skrifter ha blivit spridda överallt i kristenheten. Hans uppfattning om profetian blev tämligen allmänt antagen i hans hemland Würtemberg och även i andra delar av Tyskland. Rörelsen fortsatte efter hans död, och budskapet om Kristi återkomst förkunnades i Tyskland på samma tid som det ådrog sig uppmärksamhet i andra länder. En del av dessa adventtroende reste kort därefter till Ryssland, där de grundade kolonier, och tron på. Kristi snara återkomst lever ännu i de tyska församlingarna i detta land.

Ljuset lyste även i Frankrike och Schweiz. I Geneve, där Farel och Calvin hade förkunnat reformationens sanningar, predikade Gaussen budskapet om Kristi tillkommelse.

Även i Skandinavien blev budskapet om Kristi återkomst förkunnat, och det väckte här stort intresse vida omkring. Många väcktes ur sin likgiltiga trygghet. De bekände och övergåvo sina synder och sökte förlåtelse i Jesu namn. Statskyrkans präster satte sig emellertid emot denna rörelse, och genom deras inflytande blevo många av dem som förkunnade budskapet satta i fängelse. På många platser i Sverige, där de som predikade om Herrens snara återkomst sålunda bringades till tystnad, behagade det Gud att utsända budskapet på ett mirakulöst sätt genom små barn. Då dessa voro för unga för att strafflagen skulle kunna tilllämpas på dem, tillätos de predika oförhindrat.

Denna rörelse grep omkring sig huvudsakligen inom de lägre stånden, och det var i deras ringa boningar som folk samlades för att höra varningen. Dessa barnpredikanter kommo också från den fattigare befolkningen. Somliga voro endast sex, sju eller

åtta år gamla. I sitt liv visåde de att de älskade Frälsaren, och de sökte leva i överensstämmelse med Guds lags förordningar, men för övrigt kunde man i allmänhet ej märka större förstånd och förmåga än man vanligen finner hos barn vid den åldern. Man såg tydligt då de talade till folket, att de stodo under ett inflytande, vilket gav dem något som stod över deras egen naturliga förmåga. Deras röst och uppförande förändrades, och med allvar och kraft förkunnade de varningsbudskapet om domens närhet, i det de använde Skriftens ord: »Frukten Gud, och given honom ära; ty stunden är kommen, då han skall hålla dom.» De bestraffade folkets synder, varvid de inte endast fördömde osedlighet och laster utan även världslighet och avfall. De uppmanade sina åhörare att genast undfly den tillkommande domen.

Folket lyssnade under bävan. Guds överbevisande Ande talade till deras hjärtan. Många blevo påverkade att rannsaka Skriften med nytt och större intresse. Personer som levde i dryckenskap eller osedlighet blevo omvända, andra upphörde med sin oärlighet i handel och vandel. Väckelsen gav sådana märkbara resultat, att även statskyrkans präster voro tvungna att erkänna, att Guds hand var med i denna rörelse.

Överallt där man lyssnade till det högtidliga, varnande budskapet, påverkades både världsmänniskor och trägna kyrkobesökare att söka räddning undan den tillkommande vreden. Liksom ,Johannes döparen, som beredde väg för Herren, satte dessa predikanter yxan till roten på trädet och uppmanade alla att bära sådan frukt som tillhör bättringen. Många sökte Herren under ånger och förödmjukelse. I stället för att söka jordiska ting riktade de nu sina tankar till himmelen. Guds Ande vilade över dem och med undergivna och ödmjuka hjärtan förenade de sina röster med dem som utsände varningsbudskapet: »Frukten Gud, och given honom ära; ty stunden är kommen, då han skall hålla dom. »

1 Adams, W. H. D., »In Perils Oft», sid. 192.

2 Ibid., sid. 201.

3 Journal of the Rev. Joseph Wolff, sid. ;77.

4 Ibid., sid. 389.


Back ] Next ]