Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

SJUTTONDE KAPITLET

Tecken på morgonens inbrott


En av de högtidligaste och på samma gång härligaste sanningar, som avslöjas i Bibeln, är den att Kristus skall komma tillbaka. Han skall komma för att avsluta det stora återlösningsverket. Under sin långa pilgrimsfärd här i »dödsskuggans land» äger Guds folk ett på gudomliga löften vilande dyrbart och fröjdefullt hopp: han som är »uppståndelsen och livet» skall uppenbaras och samla de landsflyktiga hem.

Läran om Kristi återkomst utgör själva grundtonen i den heliga Skrift. Från den dag våra första föräldrar med sorg lämnade Eden, ha trons barn väntat på den utlovades ankomst, när han skall krossa fördärvarens makt och återföra dem till det förlorade paradiset. Heliga män i forntiden sågo framåt till Messias' tillkommelse i härlighet såsom uppfyllelsen av deras hopp. Enok, den sjunde i ordningen från dem som bodde i Eden, han som i tre hundra år vandrade med Gud här på jorden, tilläts att fjärran ifrån se Befriaren komma. »Se», sade han, »Herren kommer med sina mångtusen heliga, för att hålla dom över alla. » Med orubblig förtröstan utropade Job i lidandets mörka stund: »Dock, jag vet att min förlossare lever, och att han skall till slut stå fram över stoftet.» Jud. v. 14, 15; Job 19:25 – 27.

Kristi andra ankomst.

Kristi återkomst för att inleda rättfärdighetens herradöme har av inspirerade heliga författare skildrats i de mest upphöjda och livfulla uttalanden. Bibelns diktare och profeter ha beskrivit denna händelse med ord som glöda av himmelsk eld.

Då Frälsaren stod i begrepp att skiljas från sina lärjungar, tröstade han dem i deras sorg med den försäkran, att han skulle komma igen. »Edra hjärtan vare icke oroliga. . . I min Faders hus äro många boningar . . . jag går bort för att bereda eder rum. Och om jag än går bort för att bereda eder rum, så skall jag dock komma igen och taga eder till mig.» »När Människosonen kommer i sin härlighet, och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och inför honom skola församlas alla folk.» Joh. I4: I – 3; Matt. z 5 : 3 I, 32.

Änglarna som dröjde på Oljeberget vid Kristi himmelsfärd, upprepade för lärjungarna löftet om hans återkomst: »Denne Jesus, som har blivit upptagen från eder till himmelen, han skall komma igen på samma sätt som I haven sett honom fara upp till himmelen. » Inspirerad av Guds Ande vittnar aposteln Paulus: »Herren skall själv stiga ned från himmelen, och ett maktbud skall ljuda, en överängels röst och en Guds basun. » Profeten på Patmos säger: »Se, han kommer med skyarna, och allas ögon skola se honom.» Apg. I:I I; I Tess. 4:I 6; Upp. 1:7.

Jesu tillkommelse omstrålas av de härliga ting som anknyta sig till den tid, »då allt skall bliva upprättat igen, varom Gud har talat genom sina forntida heliga profeters mun». Då skall det ondas långvariga herravälde upphöra. »Väldet över världen har blivit vår Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i evigheters evigheter.» Apg. 3 : z I; Upp. II : I5 .

Herrens återkomst har genom alla tider varit hans sanna efterföljares hopp. Frälsarens avskedslöfte på Oljeberget, att han skulle komma igen, upplyste framtiden för hans lärjungar och fyllde deras hjärtan med en glädje och ett hopp, som ingen sorg kunde kväva och inga prövningar fördunkla. Under lidande och förföljelse var .»den store Gudens och vår Frälsares, Kristi Jesu, härlighets uppenbarelse» deras »saliga hopp». I Tess. 4: I6 – I8.

På Patmos ödsliga klippö hör den älskade lärjungen detta löfte: » Ja, jag kommer snart», och hans längtansfulla svar uttrycker församlingens bön under hela dess pilgrimsfärd: »Amen. Kom, Herre Jesus!» Upp. 22:20.

Från fängelset, från bålet, från schavotten, där de heliga martyrerna vittnat för sanningen, ljuda genom seklerna ord om tro och hopp. De förväntade att »Herren skulle komma på himmelens skyar i sin Faders härlighet» för att giva riket åt de rättfärdiga. Valdenserna närde samma tro. Wycliffe såg fram till Förlossarens uppenbarelse såsom församlingens hopp.1

Tecken på Kristi återkomst.

Men profetian förutsäger inte endast avsikten med och sättet för Kristi ankomst: den framställer också tecken som skola visa människorna, när den är för handen. Jesus säger: »Det skall ske tecken i sol, måne och stjärnor. » Då »skall solen förmörkas och månen upphöra att giva sitt sken och stjärnorna skola falla ifrån himmelen, och makterna i himmelen skola bäva. Och då skall man få se 'Människosonen komma i skyarna' med stor makt och härlighet. »

Johannes skildrar de första tecknen som skola föregå Kristi återkomst: »Då blev det en stor jordbävning, och solen blev svart såsom en sorgdräkt, och månen blev hel och hållen som blod.» Luk. 21:25 ; Mark. 13 :24–26; Upp. 6:12.

Som en uppfyllelse av denna profetia inträffade år 1755 den mest fruktansvärda jordbävning som dittills blivit upptecknad. Ehuru den i allmänhet går under benämningen jordbävningen i Lissabon, sträckte den sig över större delen av Europa, Afrika och Amerika. Den märktes på Grönland, på Västindiska öarna, på Madeira, i Norge och Sverige, Storbritannien och Irland. Den sträckte sig över ett område av inte mindre än nio miljoner kvadratkilometer. I .Afrika var jordstöten nästan lika stark som i Europa. En stor del av Algeriet blev ödelagd, och inte långt från Marocko blev en liten stad med åtta å nio tusen invånare uppslukad. En ofantlig flodvåg vältrade in över den spanska och afrikanska kusten, översvämmande byar och anställde stor förödelse.

I Spanien och Portugal var dock jordskalvet häftigast. I Cadiz skall flodvågen ha nått en höjd av aderton meter. B.erg, »några av de största i Portugal, skakades våldsamt ända från sina grundvalar och splittrades på ett egendomligt sätt, så att väldiga stenmassor kastades ned i dalarna. Det säges att eldsflammor slogo ut ur dessa berg». .

I Lissabon »hördes ett underjordiskt dån, och i nästa ögonblick lade en våldsam jordstöt större delen av staden i ruiner. I loppet av omkring sex minuter omkommo sextio tusen människor. Havet drog sig först tillbaka, så att sandbankarna blottades, därpå vältrade det in mot stranden och steg femton meter eller mer över sin vanliga nivå.» En ny kaj, som med ofantliga kostnader blivit byggd helt och hållet av marmor, sjönk, och en stor skara människor, som hade tagit sin tillflykt dit undan de fallande husen, försvann med den i djupet, och icke ett enda av liken flöt någonsin upp igen.»2

»Jordstöten hade ögonblickligen till följd sammanstörtningen av alla kyrkor och kloster, nästan alla de större offentliga byggnaderna och mer än en fjärdedel av husen. Omkring två timmar efter stöten utbröt eld i olika kvarter och rasade nästan i tre dagar med sådan häftighet, att staden blev alldeles ödelagd. Jordbävningen inträffade en helgdag, då kyrkorna och klostren voro fulla av människor, av vilka mycket få undkommo. »3 Man har beräknat, att nittio tusen människor omkommo på denna ödesdigra dag.

Den mörka dagen.

Ett fjärdedels århundrade senare inträffade det nästa tecken som profetian omtalar — solens och månens förmörkelse. Vad som gjorde detta tecken så slående, var den omständigheten att tidpunkten för dess framträdande blivit så noggrant utpekad. I sitt samtal med lärjungarna på Oljeberget förutsäger Frälsaren den stora vedermöda som skulle komma över församlingen — de 126o åren av förtryck och förföljelse under påveväldet. Han nämner även att vedermödan skulle förkortas. Därefter omtalar han vissa händelser som skulle föregå hans ankomst och anger tiden, då den första av dessa skulle äga rum. Han säger: »Men på den tiden, efter den vedermödan, skall solen förmörkas och månen upphöra att giva sitt sken.» Mark. i 3 :24. De profetiska i 260 dagarna, eller åren, utlöpte år 1798. Ett fjärdedels århundrade före den tiden hade förföljelsen nästan upphört. Enligt Kristi ord skulle solen förmörkas efter denna förföljelse. Den 19 maj 1780 gick denna profetia i uppfyllelse.

Ett ögonvittne som bodde i staten Massachusetts beskriver tilldragelsen sålunda:

»Solen gick upp klar på morgonen men blev snart fördunklad. Skyarna började mörkna och antogo snart ett olycksbådande utseende. De utsände blixtar och dunder, och litet regn föll. Inemot klockan nio blevo molnen lättare och fingo ett mässings‑ eller kopparfärgat utseende, och marken, klipporna, träden, husen, vatten och människor blevo liksom förvandlade av detta sällsamma, hemska ljus. Några få minuter senare bredde sig en tung, mörk sky över hela himlavalvet undantagandes en smal rand vid horisonten. Det var så mörkt som det brukar vara klockan nio en sommarafton. . .

Människornas sinnen fylldes så småningom med fruktan och oro. Kvinnor stodo i dörren till sina hem och sågo ut över det dystra landskapet. Männen kommo hem från sina arbeten ute på marken, snickaren lade bort sina verktyg, smeden lämnade sin smedja och köpmannen sin disk. Skolorna slutade och bävande skyndade barnen hem. Resande stannade vid närmaste lantgård. 'Vad skulle nu ske?' var den fråga som låg i allas hjärtan och mun. Man hade känslan av att en orkan var färdig att sopa fram över landet eller att alltings slut hade kommit.

Ljus tändes, och elden lyste på härden som en mörk afton om hösten... Fjäderfäna satte sig tillrätta som för natten, kreaturen kommo råmande hem, grodorna kväkte, fåglarna kvittrade sina aftonsånger, flädermössen flögo omkring. Ylen människorna visste att det ännu inte var natt . . .

Det djupa mörkret på dagen efterföljdes ett par timmar före kvällen av en delvis klar himmel, och solen visade sig, ehuru än fördunklad av tunga, mörka dimmor. »Efter solnedgången drogo sig molnen åter samman, och det blev mycket snart mörkt.» »Mörkret om natten var ej mindre ovanligt och skräckinjagande än det varit om dagen. I trots av att det var nästan fullmåne, kunde man inte upptäcka ett föremål utan med hjälp av arti­ficiellt ljus, vilket skimrade när man såg det från närliggande hus eller andra platser på något avstånd, liksom genom ett slags egyptiskt mörker, som strålarna knappast kunde genomtränga. »4 Ett ögonvittne säger: »Jag kunde den gången inte undgå den tanken, att om varje lysande kropp i världsrymden blivit inhöljd i ogenomträngliga skuggor eller utplånade ur tillvaron, så kunde mörkret inte varit mera fullständigt. » 5 Fastän månen vid niotiden på kvällen gick upp (det är att märka att det var fullmåne), »förmådde den ej i minsta mån fördriva det gravlika mörkret». Vid midnatten försvann mörkret, och när månen blev synlig, såg den i början ut som blod.

Den 1g maj 178o betecknas i historien som »Den mörka dagen». Sedan Moses' tid vet man ej i historien om något mörker som varit så intensivt, så vidsträckt och så långvarigt. De skildringar som ögonvittnen lämnat av denna händelse, äro endast ett eko av Herrens ord; nedtecknade av profeten Joel två och ett halvt årtusende, innan de gingo i fullbordan: »Solen skall vändas i mörker och månen i blod, förrän Herrens dag kommer, den stora och fruktansvärda.» Joel 2:31.

Kristus uppmanade sitt folk att giva akt på tidstecknen och glädja sig, när de fingo se dessa förelöpare för deras kommande Konung. »När detta börjar ske, då mån I resa upp edert huvud, ty då nalkas eder förlossning.» Han hänvisade till trädens svällande knoppar om våren, och sade: »När I fån se att de skjuta knopp, då veten I av eder själva, att sommaren redan är nära. Likaså, när I sen detta ske, då kunnen I ock veta att Guds rike är nära.» Luk. 21:28, 30, 31.

I betraktelse av denna stora dag uppfordrar den heliga Skrift i de mest högtidliga och intrycksfulla ordalag Herrens folk att vakna upp ur sin andliga försoffning och söka hans ansikte med ett botfärdigt hjärta: »Stöten i basun på Sion, och blåsen larmsignal på mitt heliga berg; må alla landets inbyggare darra! Ty Herrens dag kommer, ja, den är nära. »

För att bereda ett folk som kan bestå på Herrens dag, skulle ett stort reformationsverk utföras. Gud såg att många bland dem som. bekänna sig vara hans folk ej bygga med evigheten för ögonen, och i sin nåd beslöt han sända ett varningsbudskap för att väcka, dem ur deras dvala och förmå dem att bereda sig för Herrens tillkommelse.

Denna varning omtalas i Upp. 14:de kapitel. Här framställes ett trefaldigt budskap liksom förkunnat av himmelska väsen, och strax därefter uppenbaras Människosonen för att inbärga jordens skörd. Den första delen av varningsbudskapet förkunnar den förestående domen. Profeten såg en ängel »flyga fram uppe i himlarymden; han hade ett evigt evangelium, som han skulle förkunna för dem som bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och folk. Och han sade med hög röst: 'Frukten Gud, och given honom ära; ty stunden är kommen, då han skall hålla dom. Ja, tillbedjen honom som har skapat himmel och jord och hav och vattenkällor.'» Upp. 14:6, 7.

Detta budskap säges vara en del av »ett evigt evangelium». Uppdraget att förkunna evangelium har ej blivit anförtrott åt änglar utan åt människor. Heliga änglar ha varit med för att leda detta verk, de ha uppsikt över de stora rörelser som tjäna människornas frälsning, men evangelii egentliga förkunnelse utföres av mänskliga redskap.

Det var inte de lärda teologerna som förstodo denna sanning och deltogo i att förkunna den. Hade dessa män varit trogna väktare, som flitigt och med bedjande hjärtan rannsakat Skriften, så skulle de ha förstått hur långt natten var framskriden. Profetiorna skulle ha visat dem de händelser som snart skulle äga rum. Men de intogo ej en sådan ståndpunkt, och budskapet blev förkunnat av ringare män. Jesus sade: »Vandren medan I haven ljuset, på det att mörkret icke må få makt med eder. » Den som vänder sig bort från ljuset, som Gud givit, eller som underlåter att söka det, medan det är inom räckhåll, han lämnas i mörker. Men Frälsaren har sagt: »Den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan hava livets ljus.» Joh. 12:3 5; 8:12. Envar som uppriktigt söker göra Guds vilja och allvarligt följer det ljus som redan är givet, skall få större ljus. Till en sådan själ skall alltid någon stråle av himmelskt ljus bliva sänd för att vägleda honom till hela sanningen.

1 D. T. Tavlor: »The Reign of Christ on Earth, or, The Voise of the Church in 1'11 Ages» sid. I 29‑ I32.

2 Sir Charles Lyell: »Principles of Geology», s. 495 (uppl. N. Y. 1858). 3 Encyclopaedia Americana (uppl. 1831), art. »Lisbon».

4 Thomas: »Massachusetts Spy; or, American Oracle of Liberty», vol. X, nr 472 (25 maj 1785).

5 Brev från dr Samuel Tenney, från Exeter, New Hampshire, dec. 1785 i Massachusetts Historical Society Collections », 1792, serie i, vol. I, s. 97).


Back ] Up ] Next ]