Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

FJORTONDE  KAPITLET

Sanningen segrar i Storbritannien


Medan Luther öppnade en tillsluten bibel för det tyska folket, blev Tyndale driven av Guds Ande att utföra ett liknande verk i England. Wycliffes bibel översattes från den latinska texten som innehöll många fel. Den blev aldrig tryckt, och handskrivna kopior voro så dyra, att endast några få rika eller adliga personer kunde förskaffa sig den. Och då Bibeln dessutom var en av kyrkan strängt förbjuden bok, fick den en jämförelsevis ringa spridning. År 1516, alltså ett år innan Luthers teser tillkommo, hade Erasmus utgivit sin grekiska och latinska upplaga av Nya testamentet. Nu blev Guds ord för första gången tryckt på grundspråket. I detta verk blevo många fel som förekommit i tidigare upplagor rättade, och meningen var klarare uttryckt. Det ledde många inom de bildade klasserna till en bättre kännedom om sanningen och gav reformationsverket ny fart. Men folket i gemen var ännu i stor utsträckning utan Guds ord. Det var Tyndale som skulle fullborda Wycliffes verk genom att skaffa sina landsmän Bibeln.

Tyndale som var en flitig forskare och en ivrig sanningssökare, hade mottagit evangelium genom att läsa Erasmus' grekiska Nya testamente. Utan fruktan framhöll han sin övertygelse och hävdade att all lära skall prövas med Skriften. Till det katolska påståendet att kyrkan hade givit Bibeln och att kyrkan allena kunde tolka den, svarade Tyndale; »Veten I vem som lärde örnarna att finna sitt byte? Nåväl, samme Gud lär sina hungriga barn att finna sin Fader i hans ord. Så långt ifrån att ha givit oss Skriften, haven I dolt den för oss. Det ären I som brännen dem som förkunna den, och om I kunden, skullen I bränna själva Skriften. »

Tyndales predikan väckte stort intresse, och många antogo sanningen. Men prästerna voro på sin vakt, och knappast hade han lämnat platsen, förrän de genom sina hotelser och förvrängningar sökte omintetgöra hans verk, vilket alltför ofta lyckades dem. »Vad är att göra? » utbrast han. »Medan jag sår på ett ställe, ödelägger fienden den åker jag just har lämnat. jag kan icke vara överallt. Om blott de kristna hade den heliga Skrift på sitt eget språk, så kunde de själva stå dessa solister emot. Utan Bibeln är det omöjligt att stadfästa lekmännen i sanningen.»

En ny föresats tog nu hans tankar i anspråk. »Det var på israeliternas språk psalmerna sjöngos i Herrens tempel», sade han, »och skall icke evangelium tala det engelska språket bland oss? . . . Skall kyrkan ha mindre ljus vid middagstiden än vid morgongryningen? . . . De kristna måste läsa Nya testamentet på. sitt modersmål.» Kyrkans doktorer och lärare voro inbördes oeniga. Endast med tillhjälp av Bibeln kunna människorna finna sanningen. »Den ene tycker om en doktor, den andre en annan... Men envar av dessa författare motsäger den andre. Hur skola vi då kunna skilja det rätta från det orätta? . . . Hur? . . . Visserligen genom Guds ord.1

Nya testamentet på engelska.

Den tanke Tyndale börjat nära att ge folket Nya testamentet på deras eget språk skulle snart bli förverkligad, och han grep genast an med sin uppgift. Fördriven från sitt hem genom förföljelse, reste han till London, där han en tid ostört kunde fortsätta sitt arbete. Men katolikernas våldsamhet tvang honom att fly. Hela England syntes vara stängt för honom, och han beslöt att söka tillflykt i Tyskland. Där påbörjade han tryckningen av Nya testamentet på engelska. Två gånger blev arbetet avbrutet, men när man förbjöd honom att trycka i en stad, reste han till en annan. Slutligen kom han till Worms, där Luther några få år förut hade försvarat evangelium inför riksdagen. I denna gamla stad hade reformationen många vänner, och här kunde Tyndale fortsätta sitt arbete utan vidare avbrott. Tre tusen exemplar av Nya testamentet hade snart utkommit, och en ny upplaga blev tryckt samma år.

Tyndale blev förrådd i sina fienders händer, och en gång måste han sitta i fängelse flera månader. Till sist fick han bära vittnesbörd om sin tro genom martyrdöden. Men de vapen han tillredde ha satt andra stridsmän i stånd att kämpa genom alla århundraden ner till vår tid.

Latimer framhöll från predikstolen att Bibeln borde läsas på folkets språk. Barnes och Frith, Tyndales trogna vänner, trädde fram för att försvara sanningen. Bröderna Ridley och Cranmer följde efter. Dessa ledare i den engelska reformationen voro män med lärdom, och de flesta av dem hade varit högt aktade för sin iver och fromhet i den katolska kyrkan. Deras insikt i Babylons hemligheter gav deras vittnesbörd en större tyngd.

Den upphöjda grundsats som hävdades av dessa reformatorer samma som förfäktades av valdenserna, av Wyclife, av Johan Hus, av Luther, av Zwingli och deras förbundna ‑‑ var den heliga Skrifts ofelbara auktoritet såsom regeln för tro och vandel. De bestredo påvars, konciliers, kyrkofäders och konungars rätt att härska över samvetet i religiösa angelägenheter. Bibeln var deras auktoritet, och med den prövade de alla lärosatser och alla anspråk. Tron på Gud och på hans ord höll dessa helgade män uppe, när de offrade sitt liv på bålet. »Var frimodig», ropade Latimer till sin medbroder, när lågorna höllo på att bringa deras stämmor till tystnad, »vi skola i dag genom Guds nåd tända ett sådant ljus i England, som jag hoppas aldrig skall kunna utsläckas. »2

I Skottlund.

I Skottland blev den säd som Kolumba och hans medarbetare utsått, aldrig helt och hållet förstörd. Under århundraden efter att församlingarna i England hade böjt sig för Rom, bevarade de kristna i Skottland sin frihet. I det tolfte århundradet blev emellertid påveväldet infört även där, och i intet land härskade det mera oinskränkt. Ingenstädes var mörkret större. Likväl fanns där ljusstrålar som trängde igenom mörkret och bebådade en gryende dag. Lollarderna som kommo från England med Bibeln, och Wycliffes lära gjorde mycket för att bevara kunskapen om evangelium. Varje århundrade hade sina vittnen och sina martyrer.

Med den begynnande reformationen kom Luthers skrifter och därefter Tyndales engelska Nya testamente. Obemärkta av prästerskapet genomvandrade dessa sändebud i stillhet berg och dalar, tändande nytt ljus i sanningens facklor, som nästan höllo på att slockna i Skottland, och nedbrytande det verk som Romkyrkan hade utfört genom århundradens förtryck.

Då var det som martyrernas blod gav rörelsen ny fart. De katolska ledarna, som plötsligt vaknade till insikt om den fara som hotade deras sak, förde några av Skottlands ädlaste och mest aktade söner till bålet. Men därigenom reste de endast en predikstol, varifrån dessa döende vittnens ord ljödo utöver landet och födde i folkets hjärtan ett odödligt beslut att kasta av sig Romkyrkans ok.

Hamilton och Wishart, furstliga till karaktär som till börd, gåvo sina liv på bålet tillika med en hel rad av deras mera obemärkta lärjungar.

John Knox hade vänt sig bort från kyrkans mysticism och traditioner för att leva av Guds ords sanningar. Och Wisharts förkunnelse hade styrkt honom i hans beslut att lämna, katolska kyrkan och sluta sig till de förföljda reformatorerna.

Hans trosfränder sökte förmå honom att upptaga predikokallet, men tanken på det ansvar som var förenat därmed kom honom att bäva, och det var först efter att ha tillbringat flera dagar i ensamhet och i smärtfylld kamp med sig själv som han gav sitt samtycke. Men då han en gång hade påtagit sig uppgiften, fullföljde han den med orubblig beslutsamhet och okuvligt mod, så länge han levde. Denne trofaste reformator fruktade ej för någon människa. Martyrernas bål som flammade omkring honom tjänade blott till att föröka hans nit.

Ställd ansikte mot ansikte med drottningen av Skottland, i vars närvaro mången protestantisk ledares iver blivit dämpad, avlade John Knox ett frimodigt vittnesbörd för sanningen. Han kunde inte köpas för smicker, och han darrade ej för hotelser. Drottningen beskyllde honom för kätteri. Han hade lärt folket en religion som staten förbjöd och hade därigenom överträtt Guds befallning, som ålägger undersåtar att lyda sina furstar. Knox svarade bestämt:

»Eftersom den sanna religionen fått varken sin ursprungliga kraft eller sin auktoritet från världsliga furstar, utan från den evige Guden allena, så äro ej undersåtarna. förpliktade att avpassa sin religion efter sina furstars smak. Ty det händer ofta att furstarna äro mera okunniga om Guds sanna religion än alla andra . . . Om alla Abrahams efterkommande hade, antagit Faraos religion, vars undersåtar de länge voro, säg mig, Ers majestät, vad slags religion skulle det då ha varit i världen? Eller om alla människor i apostlarnas dagar hade hyllat samma religion som de romerska kejsarna, vad för religion skulle det då vara här på jorden? . . . Sålunda kan Ers majestät inse, att undersåtarna ej äro bundna vid sina furstars religion, även om de äro befallda att visa dem lydnad. >

Drottning Maria invände: »Ni tolkar Skriften på ett sätt, och de (katolikerna) tolka den på ett annat sätt. Vem skall jag tro och vem skall vara domare?»

»I skolen tro på Gud, som talar tydligt i sitt ord», svarade reformatorn. »Och utöver vad Skriften lär skolen I varken tro ‑den ene eller den andre. Guds ord är tydligt i sig självt. Och om något ställe är dunkelt, så förklarar den helige Ande, som aldrig är i strid med sig själv, detsamma mera tydligt på ett annat ställe, så att det icke återstår något tvivel utan för dem som hårdnackat fasthålla vid sin okunnighet. » 3

Sådana voro de sanningar som den oförskräckte reformatorn med fara för sitt eget liv talade för furstliga öron. Med samma .okuvliga mod höll han fast vid sin föresats, bad och kämpade Herrens strider, till dess Skottland var befriat från påveväldet.

England antager protestantismen.

I England bidrog protestantismens införande som statsreligion till att hämma förföljelsen, men bringade den inte helt till sitt slut. Medan många av katolska kyrkans trossatser övergåvos, bibehöll man ej så få av dess bruk. Man förkastade läran om påvens överhöghet, men i hans ställe insatte man konungen som kyrkans överhuvud. I gudstjänsten avvek man ännu mycket från evangelii renhet och enkelhet. Man förstod ännu ej religionsfrihetens stora princip. Även om de protestantiska härskarna sällan tillgrepp sådana förfärliga grymheter som Romkyrkan gentemot kättare, så erkändes dock inte den enskildes rätt att dyrka Gud i överensstämmelse med sitt eget samvetes krav. Man fordrade att alla skulle anta den lära och iakttaga de former för gudstjänst, som! statskyrkan föreskrev. Dissenters blevo förföljda i större eller mindre utsträckning i flera hundra år.

Återigen liksom på apostlarnas tid måste förföljelsen bidraga till evangelii framgång. I ett motbjudande fängelse, fullt av förbrytare och lastbara människor, andades John Bunyan själva himmelens atmosfär, och där skrev han sin underbara allegori »Kristens resa från staden Fördärv till den himmelska staden». I över två hundra år har denna röst från fängelset i Bedford talat till människohjärtan med gripande kraft. Bunyans »Kristens resa» och hans »Överflödande nåd för den störste bland syndare» ha fört många in på livets väg.

1 D' Aubigne, ibid., bok i 8, kap. 4.

2 »Works of Hugh Latimei», I, sid. XIII.

3 Laing: » Works of John Knox» (UppI. 1895), band II, s. 281, 28.4.


Back ] Up ] Next ]