|
TOLFTE KAPITLET
Reformationen i
Frankrike
Furstarnas protest i Speier och
trosbekännelsen i Augsburg, som utmärkte reformationens triumf i Tyskland,
efterföljdes av flera år av kamp och mörker. Protestantismen tycktes dömd
till fullständig undergång, försvagad som den var av inbördes oenighet och
angripen av mäktiga fiender. Men i det ögonblick kejsaren tycktes hembära
segern, led han ett stort nederlag. Han såg hur bytet rycktes ur hans händer,
och han blev slutligen tvungen au garantera tolerans för de läror, som det
varit hans livsuppgift att utrota. Han hade vågat sitt rike, sina skatter, ja
även sitt liv för att tillintetgöra kätteriet. Nu såg han sina arméer nedgöras
i krig, sina skatter skingras och sina många riken hotas av uppror, medan den
tro som han förgäves sökte undertrycka, utbredde sig åt alla håll. Karl V
hade fört krig mot den Allsmäktige. Gud hade sagt: »Varde ljus! » men
kejsaren hade sökt kvarhålla mörkret. Hans planer hade misslyckats, och för
tidigt åldrad drog han sig tillbaka, uttröttad av den långa striden. Han
avsade sig kronan och gick i kloster. Det kom mörka dagar för
reformationen i Schweiz såväl som i Tyskland. Medan många kantoner antogo den
reformerta läran, fasthöllo många den katolska tron. De förföljde dem som
ville mottaga sanningen, och detta ledde slutligen till inbördeskrig. Zwingli
och många som förenat sig med honom i hans kamp för sanningen, föllo i det
blodiga slaget vid Kappel. Oecolampadius dog snart därefter, nedtyngd av dessa
fruktansvärda olyckor. Rom jublade och tycktes på många platser återvinna
vad som förlorats. Men Han, vilkens råd är från evighet, hade inte övergivit
sitt folk eller sin sak. Hans arm skulle bringa dem räddning. I andra länder
uppstodo .män som skulle föra reformationen framåt. I Frankrike började dagen gry
innan man ännu hört Luthers namn nämnas som reformator. En av de första som
uppfångade det uppgående ljusets strålar, var den åldrige Lefèvre, en man
med stor lärdom, professor vid universitetet i Paris. Han var en uppriktig och
nitisk katolik. Under hans forskningar i den antika litteraturen riktades hans
uppmärksamhet på Bibeln, och han införde studiet av Bibeln bland studenterna. År 1512, innan vare sig Luther
eller Zwingli börjat reformationsverket, skrev Lefèvre, »Det är Gud allena
som genom tron giver den sanna rättfärdigheten, som rättfärdiggör till
evigt liv. »1 Då han begrundade återlösningens hemligheter
utropade han: »O, vilken oändlig storhet i detta utbyte! ‑ oskulden fördömes
och brottslingen frikännes; välsignelsen förbannas och den förbannade välsignas;
livet dör och den döde erhåller livet; äran överhöljes med vanära och den
vanärade överhöljes med ära. »2 På samma gång som Lefèvre, lärde,
att all ära för frälsningen tillhör Gud, framhöll han, att det är människans
plikt att visa lydnad. »Om du tillhör Kristi kyrka», sade han, »tillhör du
Kristi kropp; och om du tillhör Kristi kropp, så är du full av gudomlighet; .
. . Ack! om människorna kunde fatta denna höga förmånsrätt! huru rena,
kyska och heliga skulle de icke då hålla sig och huru skulle de icke förakta
all världens ära, i jämförelse med denna inre, för köttsliga ögon fördolda
ära! » 3 Det fanns många bland Lefèvres
studenter, som begärligt lyssnade till hans ord och som förkunnade sanningen länge
efter att deras lärares stämma tystnat. En av dem var William Farel. Han var
son till fromma föräldrar och uppfostrad att blint tro kyrkans lära. Han
kunde med aposteln Paulus säga: »Jag har tillhört det strängaste partiet i vår
gudsdyrkan och levat såsom en farisé. » Apg. 26: S . Som hängiven katolik
brann han av iver att utrota alla som vågade resa sig upp mot kyrkan. I sällskap
med Med glädje mottog Farel
sanningen. Han blev omvänd såsom Paulus, undslapp träldomen under
traditionerna och blev försatt i Guds Sons härliga frihet. » I stället för
en mordlysten och ursinnig varg», sade han, »blev jag ett milt och älskligt
lamm med hjärtat helt och hållet lösryckt från påven och helgat åt Jesus
Kristus. »5 Medan Lefèvre, fortsatte att
sprida sanningens ljus bland studenterna, gick Farel ut för att vittna
offentligt om sanningen i Jesus Kristus. Han var nu lika nitisk för Kristi sak,
som han förut hade varit för påvens. En av kyrkans prelater, biskopen av
Meaux, slöt sig till dem kort efteråt. Andra lärare som hade högt anseende för
begåvning och lärdom, deltogo i förkunnandet av evangelium, och de vunno anhängare
bland alla klasser, från bönders och hantverkares ringa hem till konungens
palats. Hertiginnan Margareta av Valois, som var syster till den regerande
monarken i Frankrike, Frans I, antog den reformerta läran. Konungen själv och
hans moder tycktes till en tid vara den nya läran bevågna. Med ljusa förhoppningar
sågo reformatorerna fram mot den tid, då hela Frankrike skulle vinnas för
evangelium. Deras hopp skulle emellertid
aldrig uppfyllas. Prövningar och förföljelser väntade Kristi lärjungar. Men
i sin stora nåd dolde Gud detta för deras ögon. Först kom en tid av fred, så
att de kunde samla styrka för att möta stormen, och reformationen gjorde då
stora framsteg. Biskopen i Meaux arbetade nitiskt i sitt stift för att
undervisa både prästerskapet och folket. Okunniga och osedliga präster avlägsnades,
och så långt möjligt var ersattes de av fromma och lärda män. Biskopen åstundade
ivrigt att hans folk skulle få tillfälle att läsa Guds ord på sitt eget språk.
Denna hans önskan skulle snart uppfyllas. Lefèvre, åtog sig att översätta
Nya testamentet, och vid samma tid som Luthers tyska Bibel lämnade
tryckpressarna i Wittenberg, kom franska Nya testamentet ut i Meaux. Biskopen
sparade varken arbete eller kostnad för att sprida det i sina församlingar.
Inom kort voro bönderna i Meaux i besittning av den heliga Skrift. Liksom vandraren vilken försmäktar
av törst fylles av glädje vid åsynen av en källa med friskt vatten, så
mottogo dessa själar budskapet från himmelen. Bönderna ute på fältet och
hantverkarna i sina verkstäder vederkvicktes i sitt dagliga arbete av samtal om
Bibelns dyrbara sanningar. I stället för att ta sin tillflykt till vinstugor
om kvällarna, samlades de i varandras hem för att läsa Guds ord och förenas
i bön till Gud. En stor förändring visade sig snart i dessa samhällen. Ehuru
de tillhörde den ringare klassen och voro olärda människor, som måste arbeta
hårt med sina händer för sitt uppehälle, såg man dock den gudomliga nådens
förnyande kraft i deras liv. Ödmjuka, kärleksfulla och heliga framstodo de
som exempel på vad evangelium kan åstadkomma för dem som mottaga det i
uppriktiga hjärtan. Det ljus som tändes i Meaux utsände
sina strålar vida omkring. Varje dag ökades de omvändas skara. Konungen som föraktade
munkarnas inskränkta och blinda religositet, höll prästerskapets raseri
tillbaka ännu en tid, men de påvliga ledarna fingo slutligen överhanden. Nu tändes kättarbålen.
Biskopen i Meaux, som tvangs att välja mellan bålet eller återkallelse, valde
den lättare vägen, men trots att ledaren sviktade förblev hans hjord orubblig
i sin trohet mot Kristus. Många vittnade om sin tro mitt i lågorna. Genom det
mod och den ståndaktighet dessa ödmjuka Kristi efterföljare visade på bålet,
vittnade de för tusenden, som under fredligare tider aldrig skulle ha hört
deras vittnesbörd. Det var inte endast de ringa och
fattiga som under lidande och förakt framburo vittnesbördet om Kristus. I
slottens och palatsens förnäma salar funnos personer av kunglig börd, som värderade
sanningen mer än rikedom och börd, ja, mer än själva livet. En riddares
rustning dolde en ädlare och mera ståndaktig ande än en biskops kappa och hätta.
Louis de Berquin, som var av ädel börd, fint bildad och oklanderlig i sina
seder, intresserade sig mycket för studier. I likhet med många andra leddes
han av Försynen till Bibeln, och han blev mycket förvånad över att
finna, att den innehöll inte » Roms läror utan Luthers ».6 Från denna
tid hängav han sig helt och hållet åt evangelii verk. Såsom »den lärdaste av
Frankrikes ädlingar» ansågs han av många på grund av sin vältalighet och
sitt snille, sitt orubbliga mod och djärva nit och sin ställning vid hovet —
han var nämligen mycket avhållen av konungen — vara förutbestämd
att bli sitt lands reformator. Ben sade: » Berquin skulle ha blivit en annan
Luther, om han i Frans I hade funnit en annan kurfurste.» »Han är värre än
Luther», skreko påvens anhängare. och helt säkert var han mera fruktad av
katolikerna i Frankrike. De kastade honom i fängelse som kättare, men han
frigavs av kungen. Striden fortsatte i många år. Frans som vacklade mellan Rom
och reformationen, visade ibland fördragsamhet med munkarna och höll ibland
deras häftiga nit i tyglar. Berquin blev tre gånger kastad i fängelse av de påvliga
myndigheterna endast för att bli frigiven av konungen, som beundrade hans
snille och hans ädla karaktär och därför vägrade låta honom falla offer för
prästerskapets hat. Berquin blev flera gånger
varnad för den fara som hotade honom i Frankrike, och blev uppmanad att följa
deras exempel, som räddat sig genom frivillig landsflykt. Den försagde och
vacklande Erasmus av Rotterdam som, med all sin lysande lärdom, saknade den
moraliska storhet som sätter sannringen högre än allt annat, skrev till
Berquin: »Anhåll om att bli skickad som ambassadör till främmande land, bege
dig på resa i Tyskland. Du känner Beda och hans gelikar, han är ett tusenhövdat
vidunder som sprutar gift åt alla håll. Dina fienders namn är legio. Vore
din sak än mera rättfärdig än Jesu Kristi, så skulle de inte vila, förrän
de bringat dig om livet. Var ej alltför säker på konungens beskydd. I alla
händelser f örknippa j mig med
teologiska falkulteten! »7 Men allteftersom farorna
hopades, växte Berquins mod sig starkare. I stället för att följa Erasmus försiktiga
och egennyttiga råd beslöt han vidtaga än djärvare åtgärder. De mest
aktiva och Kung Frans, som var böjd att låta
kämparna för de olika partierna lägga i dagen sin styrka och sitt skarpsinne
och som var glad över att få tillfälle att förödmjuka de övermodiga
munkarna, befallde katolikerna att försvara sin sak med Bibeln. De visste
mycket väl att de inte skulle kunna använda, detta vapen. Fängelse, tortyr
och bål voro de medel, som de kunde använda med större skicklighet. Nu voro
rollerna ombytta, och de insågo att de själva stodo i fara att falla i den
grop de grävt för Berquin. Bestörta sågo de sig omkring för att finna ett sätt
att undkomma. »Vid samma tid hade någon
stympat en bild av den heliga jungfrun som stod i ett gathörn.»8 Det blev stor
uppståndelse i staden. Stora folkskaror strömmade till platsen och uttryckte
sin sorg och harm. Även kungen blev starkt upprörd. »Detta är följden av
Berquins läror», skreko munkarna. »Allt håller på att omstörtas — religionen, lagarna, ja, själva tronen genom denna lutherska konspiration! » Berquin blev åter gripen.
Kungen reste från staden och munkarna fingo tillfälle att genomdriva sitt
beslut. Reformatorn blev förhörd och dömd till döden, och domen verkställdes
samma dag, för att kungen inte skulle få tillfälle att rädda honom ännu en
gång. Vid middagstiden fördes Berquin till avrättsplatsen. En ofantligt stor
skara människor samlades för att bevittna avrättningen, och det var många
som med förvåning och farhågor sago, att offret hade valts från en av de bästa
och modigaste av Frankrikes adliga familjer. Berquin lade inte märke till
den eländiga kärra på vilken han åkte, han såg ej sina förföljares
hotfulla ansikten, och ej heller tänkte han på den fruktansvärda död han
gick till mötes. lian som »var död, men som lever i evigheternas evigheter
och har nycklarna till döden och dödsriket», stod vid hans sida. Berquins
ansikte strålade av himmelsk klarhet och frid. Han hade smyckat sig i Då processionen rörde sig långsamt
fram genom trängseln på gatorna, märkte folket med förundran den ostörda
frid och segervissa glädje hans anletsdrag och hela hans uppträdande utstrålade.
»Han liknar en som sitter i ett tempel, försjunken i begrundan inför heliga
ting », sade de. På bålet försökte Berquin
tala några få ord till folket, men munkarna, som fruktade verkan av hans ord,
började ropa och soldaterna skramla med sina vapen, så att reformatorns röst
drunknade i larmet. Genom att »undertrycka en döendes heliga ord på
schavotten satte det kulturella Paris högsta litterära och kyrkliga
myndigheter år 15 29 ett föraktligt exempel för pöbeln år 1793 ». Underrättelsen om Berquins död
väckte stor sorg hos reformationens vänner i hela Frankrike. Men hans föredöme
blev inte utan verkan. »Vi är redo», sade sanningens vittnen, »att med glädje
möta döden med blicken fäst på det tillkommande livet.» Under förföljelsen i Meaux
fingo de reformerta prästerna sina predikofullmakter indragna, varför de drogo
till andra fält. Lefèvre, reste till Tyskland. Farel återvände till sin
hemstad bland alperna i östra Frankrike för att sprida sanningens ljus i sin
hembygd. Redan hade ryktet nått dit om vad som tilldragit sig i Meaux, och den
sanning han så oförskräckt och nitiskt förkunnade fann många åhörare.
Emellertid uppeggade man snart myndigheterna att tysta ned honom, och så blev
han förvisad från staden. Fastän han inte längre kunde arbeta öppet,
genomströvade han byarna i alpernas dalgångar och undervisade i hemmen och på
avsides liggande ängar och i skogsdungar. Han fann skydd i skogarna och i
bergens grottor, som hade varit hans tillhåll under pojkåren. Liksom under apostlarnas dagar
hade förföljelsen snarare länt till evangelii framgång. Fil. E12. Utdrivna
ur Paris och Meaux »gingo de förskingrade omkring och förkunnade evangelii
ord». Gud fortsatte att uppväcka män,
som skulle främja hans verk. I en av Paris skolor fanns en stilla, tänkande
yngling, som redan visat att han ägde stor själsstyrka och skarpsinnighet. Han
utmärkte sig inte mindre genom ett tadelfritt liv än genom stor intelligens
och religiös hängivelse. Hans snille och flit gjorde honom till skolans
stolthet, och man var fast övertygad om att Johann Calvin — så hette
ynglingen — skulle bli en av kyrkans skickligaste och mest aktade försvarare.
Men en stråle av gudomligt ljus genomträngde även de murar av skolastiskt
vetande och religiös vidskepelse, som omslöt Calvins själ. Han ryste då han
hörde den nya läran nämnas och var fast övertygad om att kättarna förtjänade
att brännas å bål. Tankar hade emellertid vaknat i
hans själ som han efter behag ej kunde avvisa. Medvetandet om att han var en
syndare tyngde hans sinne, han fann sig stå inför en helig och rättfärdig
domare utan medlare. Helgonens förböner, goda gärningar och kyrkliga.
ceremonier voro allesammans utan verkan då det gällde att finna försoning för
synden. Framför sig såg han endast den eviga förtvivlans mörker. Förgäves
bemödade sig kyrkans lärde att lindra hans smärta. Man grep förgäves till
bikt och. botövningar, de kunde inte försona hans själ med Gud. Medan Calvin ännu genomgick
denna fruktlösa kamp, hände sig en dag att han besökte ett av stadens torg, där.
man höll på, med att bränna en kättare. Han blev mycket förvånad över det
uttryck av frid, som vilade över martyrens ansikte. Mitt under den fruktansvärda
tortyr denna död medförde och under den än mer fruktansvärda förbannelse
kyrkan utslungade, visade martyren en tro och ett mod som förvånade den unge
studenten, di han jämförde dem med den förtvivlan och det mörker han själv
befann sig i, fast han levde i den strängaste lydnad för kyrkans bud. Då han
visste att kättarna grundade sin tro på Bibeln, beslöt han granska den för
att om möjligt upptäcka hemligheten till deras glädje. I Bibeln fann han Kristus. »0
Fader!» utropade han, »Kristi offer har blidkat din vrede. Hans blod har avtvått
mina synder, hans kors har burit min förbannelse, hans död har utverkat försoning
för mig. Vi ha uppfunnit många onyttiga dårskaper, men du har satt ditt ord
framför oss som en fackla, och du har rört vid mitt hjärta, på det att jag må
fatta avsky för all annan förtjänst än Jesu förtjänst. »10 Helt stilla började Calvin sitt
verk, och hans ord voro som den uppfriskande daggen, som vederkvicker jorden.
Han hade lämnat Paris och befann sig nu i en provinsstad under hertiginnan
Margaretas beskydd. Hon älskade nämligen evangelium och beskyddade dess lärjungar.
Calvin var ännu en ung man med saktmodigt och anspråkslöst uppträdande. Han
började sitt verk med att besöka människorna i deras hem. Omgiven av
familjens medlemmar läste han Bibeln för dem och förklarade dess frälsande
sanningar. De som lyssnade till honom
spredo det glada budskapet i sin omgivning, och snart kunde läraren lämna
staden för att gå till omkringliggande småstäder och byar. Han fick tillträde
både till slott och tröja, och under det han fortsatte arbetet, lade han
grunden till församlingar som skulle frambringa modiga vittnen för sanningen. Efter några månader återvände
Calvin till Paris, där det var en ovanlig rörelse bland de lärda och
studenterna. Studier i de antika språken hade lett människor till Bibeln, och
även många vilkas hjärtan voro oberörda av dess sanningar, diskuterade dem
dock ivrigt. Medan universitetets lärosalar genljödo av högljudda teologiska
diskussioner, gick Calvin från hus till hus och läste Bibeln för människorna
och talade till dem om Kristus och honom såsom korsfäst. I sin nåd styrde Gud det så
att Paris ånyo skulle mottaga evangelii inbjudan. Av politiska skäl hade
kungen ännu inte ställt sig på Roms sida mot reformationen. Prinsessan
Margareta klängde sig ännu fast vid hoppet att protestantismen skulle segra i
Frankrike. Hon beslöt att den reformerta läran skulle förkunnas i Paris.
Under kungens frånvaro förordnade hon att en protestantisk pastor skulle
predika i stadens kyrkor. Då detta förbjöds av de påvliga myndigheterna, öppnade
prinsessan det kungliga palatset för Ordets förkunnelse. Sedan man inrättat
en sal till Guds rena ord predikades två år
i huvudstaden. Visserligen mottogo många evangelium, men det blev likväl. förkastat
av det stora flertalet. Frans hade visat sig fördragsam endast därför att det
tjänat hans egna syften, och det lyckades snart de katolska prästerna att återvinna
sitt inflytande över honom. Åter stängdes kyrkorna och bålen restes. Calvin var ännu kvar i Paris
och fortsatte att sprida ljuset, medan han under studier, stilla betraktelser
och bön förberedde sig för sin framtida verksamhet. Men slutligen började
man misstänka honom, och myndigheterna beslöto att
föra honom till bålet. Då han känt sig trygg i sin ensamhet, hade han
ej en tanke på fara. Hans vänner kommo en dag inrusande till honom på hans
rum och omtalade, att polisen kom hack i häl efter dem för att arrestera
honom. Skyndsamt begav sig Calvin i väg till stadens utkanter, där han fann
tillflykt hos en arbetare som var vän till reformationen. Här förklädde han
sig i sin värds kläder, och med en hacka på axeln anträdde han sin färd söderut.
Han fann åter skydd i prinsessan Margaretas besittningar. Här stannade Calvin några månader
under mäktiga vänners beskydd. Så snart stormen lagt sig något, sökte han
ett nytt arbetsfält i Portiers, där det fanns ett universitet och där den nya
läran redan blivit gynnsamt mottagen. Människor av alla samhällsklasser
lyssnade till evangelium. Offentliga predikningar förekommo ej, men i sin vän
borgmästarens hem, i sin egen bostad och någon gång i en allmän park öppnade
Calvin livets ord för dem som längtade därefter. Då åhörarskaran växte
ansåg man det tryggare att samlas utanför staden. Som samlingsplats valde man
en grotta i ett djupt och trångt bergpass, där träd och överhängande
klippor ytterligare gjorde platsen till en väl dold tillflyktsort. Små grupper
lämnade staden på olika vägar för att bege sig till samlingsplatsen. På
denna undangömda plats lästes och förklarades Guds ord. Här firades Herrens
nattvard för första gången av protestanter i Frankrike. Från denna lilla församling
utsändes många av evangelii trogna förkunnare. Ännu en gång återvände
Calvin till Paris. Han kunde ännu inte uppge hoppet, att Frankrike som nation
skulle antaga reformationen. Men han fann nästan varje dörr stängd, och till
slut beslöt han att lämna landet och resa till Tyskland. De franska reformatorerna, som
voro ivriga att se sitt land hålla jämna steg med Tyskland, beslöto att rikta
ett djärvt slag mot Roms vidskepelse, vilket skulle väcka hela nationen till
besinning. I överensstämmelse härmed uppslog man i hela Frankrike en natt
plakat som angrepo mässan. Denna nitiska men oförnuftiga handling lände ej
reformationen till gagn utan bringade i stället olycka inte endast över
reformationens ledare utan även över dess vänner i hela Frankrike. Den gav
katolikerna det tillfälle de länge önskat sig, nämligen en förevändning
att begära att alla kättare skulle utrotas såsom farliga uppviglare, som
hotade tronen och rikets välfärd. Av en okänd hand — om det
var en oförsiktig väns eller en listig flendes fick man aldrig veta — fästes
ett plakat på dörren till konungens privata rum. Monarken greps av fasa.
Vidskepelser som man i århundraden vördat, angrepos i detta dokument utan
skonsamhet. Och den oerhörda djärvheten att uppslå dessa tydliga och överraskande
framställningar i konungens palats väckte hans vrede. I sin förvåning stod
han ett ögonblick bävande och mållös. Sedan gav han sin vrede luft i dessa förskräckliga
ord: »Grip och infånga alla utan åtskillnad, alla som äro misstänkta för
lutherism. Jag skall utrota dem alla. »11 Genast vidtog man åtgärder för
att arrestera varje lutheran i Paris. En fattig hantverkare, som var anhängare
av den reformerta läran och som brukat sammankalla de troende till deras
hemliga Prästerna, som beslutsamt
fortsatte att underblåsa folkets raseri i all dess häftighet, utspredo de förskräckligaste
beskyllningar mot protestanterna. Man anklagade dem för att de ämnade anställa
ett blodbad på katolikerna och omstörta regeringen samt mörda konungen, men
man kunde inte framlägga det ringaste bevis till stöd för dessa påståenden.
Men dessa beskyllningar voro likväl som en profetia och skulle en gång få sin
Uppfyllelse under helt andra förhållanden och på grund av alldeles motsatta
orsaker. De grymheter som katolikerna utövade mot oskyldiga protestanter skulle
få sin stränga vedergällning. Arhundraden senare skulle Frankrikes konung, de
härskande klasserna och folket drabbas av en sådan dom, som den de nu påstodo
hotade kungen, regeringen och undersåtarna, men den skulle då verkställas av
gudsförnekare och av katolikerna själva. Det var inte upprättande av
protestantismen utan dess undertryckande, som skulle draga fruktansvärda
olyckor över Frankrike nära tre århundraden senare. Misstroende, fruktan och terror
blevo nu förhärskande hos alla samhällsklasser. Under den allmänna bestörtning
som rådde, såg man vilket djupt intryck den lutherska läran gjort på människor,
som utmärkte sig för hög bildning och som ägde anseende och hög moral. Höga
och viktiga befattningar blevo plötsligt lediga. Konsthantverkare, boktryckare,
vetenskapsmän och professorer och även hovmän försvunno. Hundratals flydde
från Paris och gingo i frivillig landsflykt, och flera gåvo härigenom tillkänna
för första gången att de hyllade den reformerta läran. Katolikerna sågo sig
omkring med förvåning över att det funnits så många kättare bland dem.
Deras raseri vände sig nu mot de människor av ringare stånd som de hade i
sitt våld. Fängelserna voro överfyllda, och själva luften tycktes förmörkad
av röken från de brinnande bålen, på vilka evangelii bekännare brändes. Frankrike skulle nu genom en högtidlig
och offentlig ceremoni söka fullständigt utrota protestantismen. Prästerna
fordrade att det förakt, som de menade man visat mässan, skulle sonas med blod
och att konungen skulle å folkets vägnar offentligt ge sitt samtycke till
detta fruktansvärda verk. Den fasansfulla ceremonien
skulle försiggå den 21 januari år 1535. Hela nationens vidskepliga fruktan
och blinda hat hade uppeggats. På Paris gator trängdes förutom stadens egna
invånare stora människoskaror från landsorten. Dagen skulle börja med en
stor och imponerande procession. »Alla husen längs tågets väg voro behängda
med sorgdraperier och på vissa avstånd voro altare uppsatta.» Framför varje
dörr brann en fackla till »sakramentets ära». Före daggryningen ordnade sig
processionen vid konungens palats. »I spetsen buros de olika församlingarnas
kors och fanor, och därpå kommo stadens borgare, två och två i led, bärande
tända facklor.» De fyra munkordnarna följde därefter, iklädda sin speciella
ordensdräkt. Sedan hade en stor samling berömda reliker fått sin plats i tåget.
Därnäst red en glänsande och skimrande skara förnäma prelater i sina
purpurfärgade och scharlakansröda med juveler besatta dräkter. »Under en präktig tronhimmel
bars hostian . . . som fyra furstar av kunglig börd uppburo . . . Efter hostian
kom kungen till fots . . . Frans I bar denna dag varken krona eller kunglig
mantel. » Med »huvudet obetäckt, med nedslagna ögon och med en tänd fackla
i handen» uppträdde Frankrikes konung »som botgörare». 13 Vid varje altare
knäböjde han ödmjukt, inte för att söka bot för de laster som befläckade
hans själ eller de oskyldigas blod som lådde vid hans händer, utan på grund
av den dödssynd hans folk begått, då de vågade förkasta mässan. Efter
honom följde drottningen och statens högsta ämbetsmän, som också gingo två
och två med facklor i sina händer. Fruktansvärt var det mörker
som sänkte sig över den franska nationen, som förkastat sanningens ljus. »Den
nåd som bringar frälsning» hade uppenbarats, men Frankrike hade, efter att
det sett dess kraft och härlighet och dess gudomliga skönhet draga tusentals människor
till sig och efter att städer och byar blivit upplysta av dess klarhet, vänt
sig bort och valt mörkret i stället för ljuset. De hade avvisat den himmelska
gåvan, när den erbjöds dem. De hade kallat ont gott och gott ont, de hade
fallit offer för sitt eget hårdnackade självbedrägeri. Fastän de möjligen
ansågo sig göra Gud en tjänst med att förfölja hans folk, blevo de därigenom
ej utan skuld. De hade uppsåtligen förkastat ljuset, som skulle ha räddat dem
från bedrägeri och från att bli befläckade med blodskuld. I den stora domkyrkan, där nära
tre hundra år senare ett folk som glömt den levande Guden uppsatte »Förnuftets
gudinna» på en tron, avlades nu en högtidlig ed att utrota allt kätteri. »På
vissa mellanrum längs processionens återväg hade man upprest bål, där vissa
protestanter skulle brännas, och det hade ordnats så, att bålen skulle tändas
då konungen närmade sig, och att processionen skulle göra halt för att
bevittna avrättningen. »14 Det bleve för plågsamt att berätta
enskildheterna av den tortyr dessa Kristi vittnen fingo utstå. Ingen av
martyrerna visade tecken till vankelmod. Då man uppmanade dem att återkalla
svarade en: »Jag tror blott det som profeterna och apostlarna fordom predikade
och vad de heliga ha trott. Min tro på Gud är så stark, att den skall motstå
all helvetets makt. »15 Det fridens evangelium som
Frankrike förkastade, skulle tyvärr bli alltför grundligt uppryckt med rötterna,
och följderna Reformationen hade givit världen
en öppen bibel och därigenom åskådliggjort Guds lag och inskärpt dess
fordringar i människornas samveten. Den oändliga kärleken hade uppenbarat för
människorna himmelens lagar och principer. Gud hade sagt: » I skolen hålla
dem och göra efter dem, ty det skall till räknas eder såsom vishet och förstånd
av andra folk. När de få höra alla dessa stadgar, skola de säga: I sanning,
ett vist och förståndigt folk är detta stora folk.'» 5 Mos. q.:6. Då
Frankrike förkastade himmelens gåva, sådde de anarkiens och fördärvets säd
som slutligen skulle frambringa revolution och skräckvälde. Långt innan den förföljelse
uppstod som föranleddes av de omskrivna plakaten, hade den oförskräckte och
nitiske Farel tvingats att fly från sitt fädernesland. Han drog sig undan till
Schweiz, och genom att bistå Zwingli i hans arbete bidrog han till att
reformationens verk befästes här. Sina senare år tillbringade han i Schweiz,
men likväl utövade han fortfarande ett stort inflytande på reformationen i
Frankrike. Farel började sitt verk i
Schweiz som en anspråkslös skollärare. Han drog sig undan till en avlägset
belägen socken och ägnade sig åt att undervisa barn. Vid sidan av de vanliga
skolämnena införde han försiktigt Bibelns sanningar i undervisningen och
hoppades sålunda genom barnen påverka föräldrarna. Det fanns några som
omfattade evangelii lära, men prästerna trädde emellan Farel hade länge önskat resa
sanningens baner i Geneve. Om denna stad kunde vinnas skulle den. bli centrum för
reformationen i Frankrike, Schweiz och Italien. Med detta mål i sikte fortsatte
han sitt arbete, tills många av byarna och städerna i grannskapet hade blivit
vunna. Sedan drog han in i Geneve med en enda följeslagare. Men han fick tillåtelse
att predika endast två ganger. Till nästa försök valde man
ett ringare redskap. Man utsände en ung man, vars uppträdande var så anspråkslöst,
att han blev ganska kallt bemött t. o. m. av dem som föregåvo sig vara
reformationens vänner. Vad kunde en sådan uträtta där Farel blivit avvisad?
Hur kunde en som hade så föga mod och liten erfarenhet hålla stånd mot den
storm, som tvingat de starkaste och tappraste att draga sig tillbaka? »Icke
genom någon människas styrka eller kraft skall det ske, utan genom min Ande, säger
Herren Sebaot. » Sak. 4:6. »Det som för världen var dåraktigt, det utvalde
Gud, för att han skulle låta de visa komma på skam. Ty Guds dårskap är
visare än människor, och Guds svaghet är starkare än människor.» z Kor.
1:27, 2 5 . Froment ‑ så hette den
unge mannen ‑ började sitt arbete som skollärare. De sanningar han lärde
barnen i skolan, återgåvo de hemma. Snart kommo föräldrarna för att höra
Bibeln förklaras, till dess skolsalen var fylld med uppmärksamma åhörare. Många
exemplar av Nya testamentet och traktater utdelades och lästes av många som
inte vågade komma öppet och lyssna till de nya lärorna. Efter en tid var
denne lärare tvungen att fly, men de sanningar han förkunnat hade trängt in i
folkets hjärtan. Reformationen hade slagit rot och den fortsatte att växa och
utbreda sig. Ordets förkunnare återvände, och genom deras arbete infördes
slutligen den protestantiska gudstjänsten i Geneve. Staden hade redan förklarat sig
för reformationen, då Calvin efter vidsträckta vandringar och växlande öden
drog in genom dess portar. I detta besök såg Farel Guds
hand. Ehuru Geneve antagit den reformerta läran, måste likväl ett stort verk
utföras här. Det är inte som samhällen utan som individer människor omvända
sig till Gud. Den nya födelsens verk måste utföras i hjärtan och samveten
genom den helige Andes verk och inte genom rådsförsamlingars beslut. Fastän
invånarna i Geneve avkastat den katolska kyrkans ok, voro de inte synnerligen
benägna att överge de laster som varit rådande under dess välde. Det var
ingen .lätt uppgift att införa de rena evangeliska grundsatserna och bereda
detta folk att värdigt fylla den plats, som Guds försyn tycktes kalla dem
till. Farel var övertygad om att han i Calvin funnit den man, som han kunde samarbeta med i detta verk. I Guds namn uppfordrade han högtidligt den unge evangelisten att stanna och arbeta i Geneve. Förskräckt sökte Calvin dra sig tillbaka. Men Farels högtidliga uppfordran förekom honom vara en kallelse från himmelen, och han vågade inte vägra. Det tycktes honom, sade han, »som om Gud sträckte ned sin hand från himmelen samt fattade tag i honom och fäste honom oåterkalleligen vid den plats han varit så angelägen att lämna».17 Over hela kristenheten hotades
protestantismen av fruktansvärda fiender. Reformationens första segrar voro förbi,
och nu samlade Rom nya styrkor i hopp om att alldeles tillintetgöra den. Genom Guds välsignelse och det
verk som utfördes av dessa ädla män, som han uppväckt att vara Luthers
efterföljare, blev protestantismen bevarad. Den erhöll inte sin styrka i
furstars ynnest och deras vapen. I de minsta länder, i de ringaste och svagaste
nationer erhöll den sina starkaste fästen. Det var det I nära trettio år verkade
Calvin i Geneve för att grundlägga en församling som erkände och iakttog
Bibelns sedelära, och därnäst verkade han för reformationens utbredande i
hela Europa. Hans tillvägagångssätt som
ledare var inte klanderfritt, ej heller var hans lära fri från villfarelser.
Men han var ett redskap att främja de sanningar, som voro av särskild stor
betydelse för hans tid, och att i de reformerta församlingarna befordra ett
heligt och ödmjukt liv i stället för det högmod och det fördärv, som
frammanats av den katolska läran. Från Geneve utgingo lärare och
spredo skrifter som utbredde den reformerta läran. Till denna stad vände sig
de förföljda i alla länder för att erhålla undervisning, råd och
uppmuntran. Calvins stad blev en tillflyktsort för de förföljda
protestanterna i hela västra Europa. Hungriga, sårade, berövade sina hem och
sina kära kommo flyktingarna till Geneves portar, där man med varmt hjärta hälsade
dem välkomna och gåvo dem omvårdnad. Genom sin fromhet, sin lärdom och sin
skicklighet blevo de till välsignelse för den stad som berett dem ett hem. Många
som för en tid sökt tillflykt här, återvände till sina egna länder för
att där bekämpa Roms tyranni. 1 Wylie, bok 13,
kap. i. 2 D'Aubigné,
bok 12, kap. z, (Londonuppl.). 3 D'Aubigné,
bok t z, kap. z. 4 Wylie, bok 13,
kap. z. 5 D'Aubigné, bok 12, kap. 3 6 Wylie, bok 13, kap. 9. 7 Wylie, bok 13, kap. 9. 8 Wylie, bok 13, kap. 9. 9 D'Aubigné, »History of the
Reformation in the Time of Calvin », bok 2, kap. 16. 10 partyn, band III, kap. 13 11 D'Aubigné, »History of the
Reformation in the Time of Calvin », bok z, kap. 3o. 12 D'Aubigné, »History of the Reformation in the Time of Calvin», bok 4, kap. 10. 13 Wylie, bok 13, kap. 2 1. 14 Wylie, bok 13, kap. 2 1. 15 D'Aubigne, »History of the
Reformation in the Time of Calvin », bok 4, kap. i z. 16 Wylie, bok 13, kap. 21. |