|
ELFTE KAPITLET
Furstarnas
protest
Ett av de ädlaste vittnesbörd
som någonsin blivit avlagt till förmån för reformationen, var den protest
som Tysklands kristna furstar nedlade vid riksdagen i Speier år 1529. Det
mod, den tro och den fasthet som dessa Guds män besjälades av, förskaffade
kommande släkten tanke- och samvetsfrihet. Deras protest gav reformationens
anhängare namnet protestanter. De principer den innehöll utgöra »själva
grundelementet i protestantismen».1 En mörk och hotande dag hade
kommit för reformationen. I trots av Worms-ediktet, som förklarade Luther
fredlös och förbjöd hans lära, hade hitintills religiös fördragsamhet
varit rådande i riket. Guds försyn hade hållit de krafter i tygeln som
motarbetade sanningen. Karl V hade varit besluten att undertrycka
reformationen, men varje gång han lyfte sin hand för att slå till, blev han
tvungen att låta den maktlöst falla. Upprepade gånger såg det ut, som om
en snar undergång vore oundviklig för alla som vågade sätta sig upp mot
Romkyrkan. Men i det kritiska ögonblicket visade sig turkarnas här vid den
östliga gränsen eller ock hotade konungen av Frankrike. Till och med påven
själv, som avundades kejsaren hans tilltagande makt, förklarade honom krig.
Under nationernas stridigheter och oro hade reformationen sålunda fått tillfälle
att hämta styrka och utbreda sig. Riksdagen
i Speier.
Slutligen hade de katolska härskarna
fått sina fejder bilagda, så att de kunde göra gemensam sak mot
reformationen. Riksdagen i Speier i 1526 hade tillerkänt varje stat full frihet
i religionsfrågor, till dess ett allmänt kyrkomöte kunde avhållas. Men inte
förr yroro de faror överståndna som framtvungit detta medgivande, än
kejsaren sammankallade en ny riksdag (i Speier i 5 29), för att undertrycka kätteriet.
Man skulle söka förmå furstarna så vitt möjligt genom fredliga medel att
taga ståndpunkt mot reformationen, men om dessa medel sveko, var kejsaren
beredd att gripa till vapen. Katolikerna jublade. De samlades
i Speier i stort antal och visade öppet sin fiendskap mot reformatorerna och
alla som hyllade dem. Såsom Melanchthon uttryckte det: » Vi är världens
avskrap och föremål för dess avsky, men Kristus skall se ned till sitt arma
folk och beskydda det. »2 De evangeliska furstarna, som voro närvarande
vid riksdagen, förbjödos till och med att upplåta sina hus för evangelii
predikan. Men befolkningen i Speier törstade efter Guds ord, och trots förbudet
strömmade tusenden till de gudstjänster, som höllos i kurfurstens av Sachsen
kapell. Detta påskyndade krisen. Ett
kejserligt budskap meddelade riksdagen, att eftersom beslutet rörande
samvetsfriheten hade förorsakat stor oreda, så fordrade kejsaren att det
skulle upphävas. Denna godtyckliga
handling väckte harm och oro hos de evangeliska kristna. Religiös tolerans hade blivit
lagligen beviljad, och de evangeliska staterna hade beslutat att motsätta sig
detta ingrepp i deras rättigheter. Luther, som fortfarande var under bann som följd
av Worms-ediktet, fick ej tillåtelse att vara närvarande i Speier, men i stället
uppträdde hans medarbetare och de furstar som Gud låtit uppstå för att försvara
hans sak i denna allvarsstund. Den ädle Fredrik av Sachsen, Luthers tidigare
beskyddare, var nu död. Men hans broder och efterträdare hertig Johan hade med
glädje hälsat reformationen, och fastän han älskade fred, lade han stor
energi och oförskräckthet i dagen i alla angelägenheter som rörde tron. Prästerna fordrade, att de
stater som antagit reformationen, skulle obetingat underkasta sig
romersk-katolsk domsrätt. Reformatorerna däremot gjorde anspråk på den
frihet som tidigare blivit dem tillerkänd. De kunde ej samtycka därtill, att
Romkyrkan åter skulle få bestämmanderätten i de stater som med sådan glädje
tagit emot Guds ord. Till slut framlades ett
kompromissförslag, som gick ut på att i de stater, där reformationen icke
blivit införd, skulle Wormsediktet strängt tillämpas, men att de stater »varest
folket hade avvikit därifrån och där de ej kunde efterkomma det utan fara för
uppror, skulle man åtminstone icke införa någon ny reform, icke beröra någon
stridspunkt, icke motsätta sig mässans firande, och man skulle icke tillåta någon
katolik att antaga lutherdomen ».3 Detta förslag blev till de påvliga prästernas
och prelaternas stora tillfredsställelse antaget av riksdagen. Om denna bestämmelse genomfördes,
»kunde reformationen varken utbredas . . . där den ännu var okänd eller ställas
på en solid grundval . . . där den redan blivit införd». Ordets frihet
skulle förbjudas. Inga omvändelser skulle tillåtas. Och dessa inskränkningar
och förbud fordrade man att reformationens vänner genast skulle underkasta
sig. Det såg ut som om världens hopp skulle utsläckas. Äterupprättandet av
den romerska hierarkien . . . skulle ofelbart återinföra de gamla missbruken.»
Och ett tillfälle kunde lätt yppa sig att » fullständiggöra ödeläggelsen
av ett verk som redan våldsamt skakades» av fanatism och split.4 Det evangeliska partiet samlades
till rådplägning, och den ene såg på den andre i rådvill förskräckelse.
Från man till man gick den frågan: »Vad skola vi göra?» Intressen av
utomordentlig betydelse stodo på spel. »Skola reformationens huvudmän ge
efter och antaga bestämmelsen? Hur lätt kunde ej reformatorerna i denna oerhörda
kris ha låtit förleda sig att slå in på en orätt väg. Hur många
bestickande förevändningar och skenbart rimliga grunder kunde de ej ha funnit
för underkastelse! Lyckligtvis övervägde de den
princip som låg bakom den »Låt oss förkasta detta
dekret», sade furstarna. » I samvetssaker har majoriteten ingen makt.»
Ombuden yttrade: »Det är dekretet av 1526 vi ha att tacka för den fred som
riket åtnjuter; dess upphävande skulle fylla Tyskland med oroligheter och
splittring. Riksdagen har ingen befogenhet utöver detta att upprätthålla
religionsfriheten, till dess ett kyrkomöte blir avhållet. »6 Det är statens
plikt att beskydda samvetsfriheten, och härtill begränsar sig dess myndighet i
religionsfrågor. Envar timlig regering, som försöker reglera eller inskärpa
religiösa bruk medelst borgerlig myndighet, uppoffrar själva den princip som
de evangeliska så nobelt kämpat för. Kung Ferdinand, som företrädde kejsaren vid riksdagen, insåg att dekretet skulle ge anledning till allvarlig splittring, om ej furstarna kunde förmås att antaga och stödja det. Han försökte på övertalningens väg väl vetande, att tvångsåtgärder mot sådana män endast skulle göra dem ännu mera beslutsamma. Han »bad furstarna antaga dekretet i det han försäkrade dem, att de därigenom i hög grad skulle behaga kejsaren». Men dessa trofasta män erkände en myndighet som stod över jordiska härskare, och svarade lugnt: »Vi vilja lyda kejsaren i allt som kan bidraga till att upprätthålla freden och Guds ära.»7 I riksdagens åhöro meddelade
konungen till sist kurfursten och Relågionssfrihetsförklaringen. Eftersom Ferdinand hade vägrat
att ta hänsyn till deras samvetes överbevisning, beslöto furstarna att lämna
hans frånvaro utan avseende och oförtövat framlägga sin protest inför
riksdagen. En högtidlig förklaring blev därför avfattad och framlagd för
riksdagen: »Vi protestera . . . inför
Gud, som är vår ende skapare, beskyddare, återlösare och frälsare och som
en gång skall vara vår domare så väl som inför alla människor och alla
skapade varelser och förklara, att vi för vårt eget och vårt folks
vidkommande varken bifalla eller på något som helst sätt ansluta oss till föreslagna
dekret i något som är stridande mot Gud och hans heliga ord, mot vårt goda
samvete och våra själars frälsning.» »Vad! -- skulle vi
stadfästa detta edikt? Skulle vi påstå att när den allsmäktige Guden
erbjuder en människa sin kunskap, kan hon likväl icke mottaga Guds kunskap?»
»Det finns ingen tillförlitlig lära utom den som stämmer överens med Guds
ord . . .Herren förbjuder oss att förkunna någon annan lära . . . Den heliga
Skrift bör förklara sig själv - de tydliga skriftställena de dunklare
. . . Denna heliga bok är, i allt
som är nödvändigt för en kristen, lätt att förstå och ägnad att skingra
mörkret. Vi äro beslutna att genom Guds nåd upprätthålla den rena förkunnelsen
av hans eget ord, så som det förefinnes i de bibliska böckerna i Gamla och
Nya testamentet, utan att lägga något till som kan vara stridande däremot.
Detta ord allena är sanning, det är den sanna regeln för all lära och för
all vandel och »Av denna grund förkasta vi
det ok, som man vill påtvinga oss. » »På samma gång förvänta vi, att hans
kejserliga majestät vill uppträda mot oss såsom en kristen furste, som älskar
Gud över allting, och vi förklara oss redo att bevisa honom såväl som eder nådiga
herrar, all den tillgivenhet och lydnad, som är vår rättvisa och lagenliga
plikt. »9 Detta gjorde ett djupt intryck på
riksdagen. De flesta uppfylldes med förvåning och ängslan över
protestanternas djärvhet. Framtiden tecknade sig stormig och osäker för deras
blickar. Split, kamp och blodsutgjutelse syntes förestå. M:en reformatorerna,
som visste att deras sak var rättvis, förlitade sig på Allmaktens arm och
voro »fulla av mod och fasthet». »De principer som innehållas i
denna berömda protest, . . . utgöra själva grundelementet i protestantismen.
Denna protest riktar sig mot tvenne vanliga missbruk i trosangelägenheter, nämligen
den borgerliga överhetens övergrepp och kyrkans godtyckliga auktoritet. I stället
för dessa missbruk sätter protestantismen samvetets makt över överhetens och
Guds ords auktoritet över den synliga kyrkans. Först avvisar den den
borgerliga makten i det som angår gudomliga ting och säger med profeter och
apostlar: 'elan måste lyda Gud mer än människor.' Framför Karl V:s krona upphöjer den Jesu Kristi
krona. Men den går längre: den fastslår principen att all mänsklig lära måste
underordnas Guds ord.'» Protestanterna hade än vidare hävdat rätten att
fritt uttala sin övertygelse rörande sanningen. De ville inte bara tro och
lyda Guds ord utan också framhålla vad det lär, och de förnekade att präster
eller överhet hade någon rätt att blanda sig i den saken. Protesten i Speier
var ett högtidligt vittnesbörd emot religiös ofördragsamhet; den hävdade
alla människors rätt att dyrka Gud i överensstämmelse med sitt eget samvetes
vittnesbörd. Förklaringen var gjord. Den var
inskriven i tusendens minne, och den var upptecknad i himmelens böcker, från
vilka ingen Hade reformationen sedan den
uppnått en viss framgång samtyckt till att foga sig efter omständigheterna för
att vinna världens ynnest, skulle den ha visat otrohet mot Gud, och mot sig själv
och skulle snart ha beseglat sin egen undergång. Dessa ädla protestanters
erfarenhet innehåller en lärdom för alla efterföljande tider. Satans taktik
i kampen mot Gud och hans ord har inte förändrats. Skriftens antagande som rättesnöre
för livet motsätter han sig ännu lika mycket, som han gjorde för fyra hundra
år sedan. Vår tid utmärker sig genom stor avvikelse från dess lärdomar och
bud, och det är av nöden, att vi återvända till den stora protestantiska
-principen: Bibeln, och Bibeln allena, som regel för tro och vandel. Ännu
verkar den onde med alla de medel han förfogar över för att tillintetgöra
religionsfriheten. Den antikristliga makt som protestanterna i Speier förkastade,
söker nu med förnyad styrka att återupprätta sin förlorade överhöghet.
Samma orubbliga fasthållande vid Guds ord, som då kom till synes i
reformationens ödesstund, utgör den enda grundvalen för hoppet om en
reformation i vår tid. Riksdagen
i Augsburg. Reformationen skulle vinna än
större bemärkhet inför jordens mäktige. De evangeliska furstarna hade blivit
nekade företräde hos konung Ferdinand; men de skulle få ett tillfälle att
framlägga sin sak för kejsaren och församlade höga representanter för kyrka
och stat. För att avhjälpa den split som vållade oro i riket, sam De evangeliska furstarna hade
beslutat ha en systematiskt utarbetad redogörelse över sina åsikter, ledsagad
av bevis från Skriften, att framlägga för riksdagen. Arbetet blev uppdraget
åt Luther, Melanchthon och deras medarbetare. Denna bekännelse antogs av
protestanterna som uttryck för deras tro, och de samlades' för att underskriva
det viktiga dokumentet. Det var en högtidlig och prövande stund. När
furstarna gingo fram för att underskriva bekännelsen, grep Melanchthon in och
sade: »Det tillhör teologer och präster att framlägga sådana ting; låt oss
reservera den myndighet som jordens mäktiga ha för andra saker. » »Gud förbjude»,
svarade Johan av Sachsen, »att du skulle utestänga mig. Jag är besluten att göra
det som är rätt utan att bekymra mig om min krona. Jag önskar bekänna
Herren. Min kurfursthatt och min hermelinmantel äro inte så dyrbara för mig
som Jesu Kristi kors. » Efter att ha sagt detta skrev han sitt namn. En annan
av furstarna yttrade i det han tog pennan: »Om min Herre Jesu Kristi ära
fordrar det, så är jag redo . , . att uppoffra mitt gods och mitt liv. » »Jag
skulle hellre avstå från mina undersåtar och mina besittningar, hellre lämna
mina fäders land med stav i handen», sade han vidare, »än att antaga någon
annan lära än den som innehålles i denna bekännelse.»11 Sådan var den
tro och det mod som besjälade dessa Guds män. Den utsatta tiden kom att träda
inför kejsaren. Sittande på sin tron och omgiven av kurfurstar och furstar gav
Karl V de protestantiska reformatorerna audiens. Bekännelsen blev uppläst. Inför
denna vördnadsvärda församling blevo evangelii sanningar klart framställda
och påvekyrkans villfarelser avslöjade. Med rätta har denna dag blivit kallad
»reformationens största dag, en av de härligaste i kristendomens och mänsklighetens
historia». På Paulus' tid blev det
evangelium, för vars skull han blivit kastad i fängelse, på liknande sätt förkunnat
inför furstar och ädlingar i kejsarstaden. Så också vid detta tillfälle;
det som kejsaren hade förbjudit att framhålla
från predikstolen, förkunnades i palatset, och det som många hade ansett för
opassande även för tjänare att lyssna till, hördes med förundran av rikets
yppersta män. Konungar och stormän utgjorde församlingen, predikanterna voro
krönta furstar och predikan var Guds konungsliga sanning. »Sedan apostlarnas
tid», säger en författare, »har det aldrig utförts ett större verk eller
avlagts en mera storartad bekännelse. »12 En av de grundsatser som Luther
med mycken bestämdhet hävdade, var att man inte skulle ta sin tillflykt till
den världsliga makten för att stödja reformationen och inte gripa till vapen
för att försvara den. Han fröjdade sig över att rikets furstar bekände sig
till evangelium, men då de underhandlade om att sluta sig tillsammans i ett försvarsförbund,
förklarade han, att »evangelii lära skulle försvaras av Gud allena . . . .
Ju mindre människorna blandade sig i verket, desto tydligare skulle man skönja
Guds ingripande till dess försvar. Alla föreslagna politiska försiktighetsmått
kunde enligt hans uppfattning tillskrivas en ovärdig fruktan och en syndig
misströstan. »13 Då mäktiga fiender förenade
sig för att kullkasta den protestantiska tron och tusentals svärd syntes vara
färdiga att lyftas mot den, skrev Luther: »Satan rasar, ogudaktiga påvar stämpla
och vi hotas med krig. Förmana folket att kämpa modigt i tro och bön inför
Herrens tron, så att våra fiender, besegrade av Guds Ande, må tvingas till
fred. Vårt största behov och vår viktigaste gärning är bön. Låt folket förstå,
att de äro blottställda för svärdsegg och för Satans vrede, och låt dem
bedja. »14 Från bönens lönnkammare
utgick , den kraft som skakade världen i denna stora reformation. Där var det
som Herrens tjänare med helig tillit satte sina fötter på hans löftens
klippa. Under striden i Augsburg »tillbragte Luther dagligen åtminstone tre
timmar i bön, och dessa tog han från den tid som var bäst ägnad för studium». Gud hörde sina tjänares rop.
Han gav furstar och predikanter 1 D'Aubigné,
ibid., bok 13, kap. 6. 2 D'Aubigné,
ibid., bok 13, kap. S . 3 Loc. cit. 4 Loc. cit. 5 Wylie, ibid., bok 9, kap. 15. 6 D'Aubigné, ibid., bok 13,
kap. 3. 7 D'Aubigné, bok 13, kap. 5. 8 Ibid., bok 13, kap. G. 9 D'Aubigné, bok 13, kap. 6. 10 D'Aubigné,
ibid., bok 13, kap. 16. 11 D'Aubigné, ibid., bok 14,
kap. 6. 12 Loc. cit. 13 D'Aubigné, ibid., bok 10,
kap. 14. (Londonuppl.), 14 Loc. cit. |