Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

TIONDE KAPITLET

Ljuset tändes i Schweiz


I valet av de redskap som skulle reformera kyrkan se vi samma gudomliga plan, som följds då den grundades. Den himmelske Läraren förbigick världens stora män, de rika och ansedda, som voro vana vid att prisas och hyllas som folkens ledare. De som stodo i spetsen för reformationen voro män av ringa härkomst, män som voro mera fria från bördsstolthet, från skenhelighet och prästlist än de flesta av sin samtid. Det är Guds plan att med ringa redskap utföra stora ting. Ty då få inte människor äran utan Gud, som verkar i dem »Lede vilja och gärning för att hans goda vilja skall ske».

Några veckor efter Luthers födelse i en bergsmans hydda i Sachsen såg Ulrik Zwingli dagens ljus i en herdes koja bland alperna. Den miljö i vilken han växte upp och den uppfostran han fick voro ägnade att bereda honom för hans framtida livskall. Omgiven av en storslagen, skön och sublim natur fick hans själ redan tidigt mäktiga intryck av Gud:: storhet, allmakt och majestät. Berättelsen om hjältemodiga handlingar, som blivit utförda bland bergen i hans hemland, väckte :dans unga hjärtas hänförelse. Och vid sin fromma farmoders sida 1yssnade han till de få dyrbara bibliska berättelser, som hon samlat från kyrkans sägner och legender. Med iver och intresse lyssnade han till berättelser om patriarkers och profeters stora handlingar, om herdar som vaktade sina fårhjordar på Palestinas bergssluttningar, där änglar talade med dem, om barnet i Betlehem och hjälten på Golgata.

Liksom Hans Luther önskade även Zwinglis fader, att hans son skulle få god skolutbildning, och gossen fick därför tidigt lämna sitt barndomshem. Hans; själsgåvor utvecklades hastigt, och man visste snart inte var rean skulle finna lärare, som voro kompetenta nog att undervisa honom. Vid tretton års ålder kom han till Bern, där den förnämsta. skolan i hela Schweiz då fanns. Han utsattes nu emellertid för en fara som hotade att omintetgöra hans ljusa framtidsutsikter. Bes`utsamma ansträngningar gjordes av munkarna att locka honom ,i n i ett kloster.

Dominikanermunkarna i Bern insågo, att de skulle skaffa sig både ära och ekonomisk vinning,, om de kunde vinna denne begåvade yngling för sin orden. l‑lan skulle med sin ungdom, sin naturliga begåvning som talar; och författare och genom sitt poetiska och musikaliska geni ha större inflytande över folket än deras pompösa och teatraliska ceremonier. Menigheten skulle såmedelst dragas till gudstjänsterna och ordens inkomster ökas. Genom Försynens skickelse fick fadern kännedom om munkarnas avsikter. Han förstod att sonens framtida verksamhet stod på spel och befallde honom att utan dröjsmål återvända hem.

Befallningen åtlyddes, men ynglingen kunde inte längre vara tillfredsställd i sin barndoms dal, Han upptog på nytt sina studier och reste efter en tid till Basel. Diet var här Zwingli först hörde det glada budskapet om Guds fria nåd Wittenbach, en lärare i antika språk, hade under sina studier :1 grekiska och hebreiska kommit att läsa de heliga skrifterna. Genom hans undervisning trängde nu strålarna från det gudomliga ljuset in i hans lärjungars hjärtan. Han förklarade att det fanns en saning, som var av äldre ursprung och av oändligt större värde äga de teorier som skolastiker och filosofer lärde. Denna urgamla sanning var, att Kristi död är syndares enda lösen. För ZwingIi voro dessa ord som de första ljusstrålarna vilka båda den nyalgens inbrott.

Trohet mot den heliga Skrift.

Zwingli kallades snart från Basel för att börja sitt livs. verk. Hans första arbetsfält blev ett pastorat bland alperna, inte långt från hans födelsebygd. Då han blivit vigd till präst, »ägnade han sig med hela sitt hjärta åt rannsakande av den gudomliga sanningen, ty han visste mycket väl», säger en annan reformator, »hur mycket den bör veta, åt vilken Kristi hjord är anförtrodd». Ju mera han rannsakade Skriften, desto klarare såg han olikheten mellan dess sanningar och Roms villfarelser. Han böjde sig för Bibeln och för Guds ord, den enda tillräckliga och ofelbara trosregeln. Han insåg att den bör vara sin egen uttolkare, och han vågade inte tolka Skriften så, att den gav stöd för en förut antagen teori eller lärosats, utan ansåg det vara sin plikt att framhålla dess uttryckliga och tydliga lära. Han sökte erhålla all den hjälp som fanns att tillgå för att få ett fullständigt och rätt begrepp om Skriftens mening, och han bad om den helige Andes ledning som skulle, förklarade han, uppenbara Ordets mening för alla som med uppriktighet och bön sökte förstå den.

»Den heliga Skrift», sade Zwingli, »kommer från Gud, icke från människor. Den Gud, som upplyser dig, skall uppenbara för dig, att Ordet kommer från Honom. Ordet från Gud . . . kan ej slå fel. Det är klart, det förklarar sig självt, det uppenbarar sig självt, det upplyser själen med all frälsning och nåd, tröstar henne j Gud, förödmjukar henne, så att hon till och med förlorar sig själv och omfattar Gud.» Zwingli kände själv till sanningen som ligger i dessa ord. Han skrev senare om sin erfarenhet vid denna tid. » Då jag började ägna mig helt och hållet åt den heliga Skrift, uppväckte filosofien och teologien (den skolastiska) inom mig nya invändningar. Då jag äntligen sade till nig själv: 'Jag måste lämna allt det här åsido och endast i Guds eget, enkla ord uppsöka hans tanke.' Då började jag att bedja Gud om hans ljus, och de heliga Skrifterna blevo sedan mycket tydligare för mig. »1

Den lära Zwingli predikade erhöll han ej från Luther. Den var Kristi lära. »Om Luther predikar Kristus», sade den schweiziske reformatorn, »så göra vi båda ett och detsamma. Han har vunnit flera själar åt Kristus än jag. Lika gott! Jag vill icke bära något annat namn än Kristi, vars stridsman jag är och som är min ende Herre. Luther och jag har aldrig skrivit en enda rad till varandra, och varför? Jo, för att visa världen, huru Guds Ande är överens med sig själv, då vi, ehuru långt åtskilda och utan ömsesidig förbindelse, likväl med så stor likstämmighet förkunna Kristi lära. »2

I klostret.

År 15 16 kallades Zwingli till predikant vid klostret i Einsiedeln. Nu fick han tillfälle att närmare lära känna Roms fördärvade tillstånd samt utöva ett inflytande som reformator, vilket skulle sträcka sig långt bortom hans hemlands alper. Bland de förnämsta attraktionerna i Einsiedeln var en‑Maria‑bild, som man påstod hade makt att göra underverk. Över klostrets port stod denna inskrift: »Här kan erhållas fullständig syndaförlåtelse.» Hela året vallfärdade pilgrimer till den heliga jungfruns relikskrin, men vid dess invignings stora årsfest kommo stora skaror från alla delar av Schweiz, ja, även från Tyskland och Frankrike. Zwingli som blev mycket bedrövad vid denna syn, tog tillfället i akt att förkunna frihet genom evangelium för dessa vidskepelsens slavar.

»Tro inte», sade han, »att Gud är mera i detta tempel än på andra ställen inom sin skapelse. Varhelst ni vistas är Gud eder nära och hör er lika väl som här. Kan ni genom gagnlösa verk, långa vallfärder, genom skänker och bilder, genom Jungfru Marias och helgonens anropande vänta Guds nåd? Vad gagna de många orden och bönerna? Vad hjälpa sköna kåpor, väl rakade huvuden, långa, v" veckade dräkter och guldbelastade mulåsnor? Gud ser till hjärtat, och vårt hjärta är under allt detta fjärran från honom.» > Kristus », utropade han, »Kristus, som en gång offrat sig på korset, är den i all evighet tillfyllestgörande hostian och syndaoffret för alla trognas synder. » 3

För många av åhörarna voro dessa åsikter ovälkomna. Det var en bitter missräkning för dem att höra, att deras långa, tröttsamma resa varit förgäves. De kunde inte fatta syndaförlåtelsen i Kristus, som erbjöds dem utan penningar och för intet. De voro nöjda med den gamla frälsningsväg, som Rom stakat ut åt dem. De ryggade tillbaka för de bekymmer som voro förenade med att söka något bättre. Det var lättare att anförtro sin frälsning åt prästerna och påven än att själv söka hjärtats renhet.

Men det var andra som med glädje mottogo budskapet om återlösningen genom Jesus Kristus. De kyrkobruk som Rom ålagt dem hade ej bringat dem frid i själen, och i tro mottogo de Jesu Kristi blod som det enda försoningsmedlet. Dessa återvände till sina hem för att bringa andra det dyrbara ljus de själva mottagit. Sanningen spred sig sålunda från by till by, från stad till stad, och antalet pilgrimer som vallfärdade till den heliga jungfruns skrin blev betydligt mindre. Färre offer framburos, och som följd därav förminskades den lön Zwingli erhöll genom offren. Men detta beredde honom endast glådje, då han såg fanatismens ‑ och vidskepelsens makt brytas.

De kyrkliga myndigheterna voro inte blinda för det verk som Zwingli utförde, men för närvarande undveko de att blanda sig i saken. De hoppades ännu kunna vinna honom för sina syften och sökte påverka honom genom smicker. Emellertid vann sanningen inflytande över människornas hjärtan.

 Zwingli kallar till Zürich

 Zwinglis arbete i Einsiedeln hade gjort honom skickad för ett större verksamhetsfält, vilket snart skulle erbjudas honom. Efter att han varit i Einsiedeln i tre år, kallades han till predikoämbetet vid domkyrkan i Zürich Det var den mest betydande staden i schweiziska förbundet, och hans inflytande därifrån skulle sträcka sig vida omkring. Domkapitlet som kallade honom till Zurich, ville emellertid förebygga varje förändring, varför domkapitlets medlemmar förehöllo honom hans plikter i överensstämmelse härmed.

Efter att Zwingli uttryckt sin tacksamhet över den ära de bevisat honom genom att kalla honom till denna viktiga post, fortsatte han att förklara för dem den linje han ämnade följa. » Jesu Kristi liv», sade han, »har alltför länge varit förborgat för folket. Jag skall predika över hela Matteus' evangelium, kapitel efter kapitel, utan mänskliga tolkningar, blott ur den heliga Skrifts källor, i enlighet med det Andens ljus jag under sorgfällig jämförelse av Skriftens ställen och genom trägna och brinnande böner skall erhålla; allt Gudi och hans ende Son till ära och pris, samt själarna till välfärd och undervisning i den rätta tron. »4 Ehuru några av domkapitlet ej godkände hans plan och sökte övertala honom att uppge *den, höll Zwingli likväl fast vid sin föresats. Han betonade att han ej ämnade införa någon ny metod, utan tillämpa den gamla metoden som kyrkan använt i tider, då tron varit mera ren.

Intresset för de sanningar han förkunnade hade redan blivit väckt, och en stor mängd folk samlades för att lyssna till hans förkunnelse. Många som för länge sedan slutat att bevista gudstjänsterna funnos bland kyrkobesökarna. Han började sin tjänst med att öppna evangelii skattkammare för sina åhörare, läsa 'och förklara den inspirerande berättelsen om Jesu liv och lära och hans död på korset. Liksom i Einsiedeln framhöll han Guds ord som den enda ofelbara grundvalen för vår tro och Kristi död som det enda tillfyllestgörande offret. »Det är till Kristus jag vill föra eder», sade han, ‑ »till Kristus, frälsningens sanna källa.»,5 Folk av alla klasser, från statsmän och lärda till hantverkare och bönder, trängdes kring predikanten. Med djupt intresse lyssnade de till hans ord. Han framhöll inte endast budskapet om en fri frälsning, utan predikade även oförskräckt mot den synd och det fördärv som var rådande i denna tid. Många återvände från katedralen prisande Gud. »Denne man», sade de, »är en sanningens förkunnare. Han skall bli vår Mose som för oss ut ur detta Egyptens mörker. »6

Men fastän hans verksamhet till en början mottogs med stor hänförelse, fick han dock efter en tid röna motstånd. Munkarna beslöto att hindra hans verk och fördöma hans lära. Många hånade och bespottade honom öppet, andra grepo till förolämpningar och hotelser. Men Zwingli bar allt med tålamod. Han sade: »4m vi vilja vinna syndare för Jesus Kristus, måste vi tillsluta våra ögon för mycket som händer oss på vägen.»

I Schweiz låg avlatshandeln i fransiskanermunkarnas händer under uppsikt av Samson, en italiensk munk. Samson hade redan gjort sin kyrka stor tjänst, då han i Tyskland och Schweiz insamlat ofantligt stora penningsummor att fylla den påvliga skattkammaren med. Nu reste han omkring i Schweiz och drog stora skaror till sig. Han berövade de fattiga bönderna deras knappa förtjänst och utpressade stora gåvor av de förmögna klasserna. Om reformationen ännu ej helt kunde avskaffa denna handel, visade den dock sitt redan vunna inflytande genom att inskränka den. Zwingli var fortfarande kvar i Einsiedeln, då Samson, kort efter att ha kommit till Schweiz, anlände till en närliggande stad. Reformatorns uppmärksamhet riktades på hans mission, och han började genast motarbeta honom. De båda männen sammanträffade ej, men Zwingli hade en sådan framgång i avslöjandet av munkens falska framställningar, att denne måste lämna trakten .och resa åt annat håll.

I Zurich predikade Zwingli med iver mot avlatskrämarna, och då Samson närmade sig staden, gick en budbärare från rådet honom till mötes och underrättade honom om, att man förväntade att han skulle fortsätta sin väg. Slutligen beredde han sig inträde genom list, men han avvisades utan att ha sålt ett enda avlatsbrev. Strax därefter lämnade han Schweiz.

Reformationen blev också starkt främjad genom pestens eller »svarta dödens» härjningar i Schweiz under året 1519. Då människorna sålunda ställdes ansikte mot ansikte med fördärvaren, kommo många att inse det fåfänga och värdelösa i den syndaförlåtelse de nyligen köpt för pengar. De längtade efter en säkrare grund för sin tro. Även Zwingli blev 1 Zürich angripen av denna sjukdom. Han blev så sjuk att allt hopp om hans tillfrisknande var ute, ja, man utspred vida omkring ryktet om hans död. Men hans mod och hopp sviktade ej i denna prövningens stund. I tro blickade han upp till korset på Golgata och förtröstade på honom, som är mäktig att frälsa från all synd. Då han vände åter från dödens portar, var det för att predika evangelium med än mer brinnande iver, och hans ord hade en sällspord makt. Folket hälsade med glädje sin älskade pastor välkommen, då han återvände från gravens brädd. De kommo själva från sjuka och döende som de vårdat, och de erforo som aldrig tillförne evangelii värde.

Zwingli hade nu kommit till djupare förståelse av evangelii sanningar och hade i sitt eget liv erfarit mera av dess förnyande kraft. Människans fall och återlösningsplanen voro de ämnen han framför allt sysselsatte sig med. » I Adam », sade han, » äro vi alla döda och nedsänkta i fördärv och fördömelse. »7 »Kristus . . . har köpt åt oss en evig frälsning . . . Hans lidande är . . . ett evigt offer och förlorar aldrig sin makt att frälsa, det tillfredsställer den gudomliga rättvisan till evig tid för alla som förlita sig därpå i fast och orubblig tro. » På samma gång framhöll han tydligt, att människan inte på grund av Kristi nåd vore fri att fortsätta ett liv i synd. » Varhelst det finns tro på Gud, där är Gud själv, och där. Gud dväljes väckes en iver som nödgar och tvingar människan till goda gärningar. »8

Steg för steg gick reformationen framåt i Zürich Dess fiender blevo förfärade och vaknade upp för att göra öppet motstånd. Ett år tidigare hade munken från Wittenberg i Worms sagt sitt nej till påven och kejsaren, och nu tycktes allt vittna om att ett liknande motstånd skulle resas mot de påvliga anspråken i Zurich. Zwingli blev upprepade gånger angripen. I de påvliga kantonerna blevo många av evangelii lärjungar förda till bålet; men detta var inte nog, deras kätterske ledare måste även bringas till tystnad. Biskopen i Konstanz sände tre ombud till rådet i Zurich, vilka anklagade Zwingli för att ha lärt folket att överträda kyrkans lagar och därigenom äventyrat fred och god ordning. Biskopen framhöll att det skulle leda till universell anarki om kyrkans myndighet åsidosattes. Zwingli svarade att han hade predikat i Zürich i fyra år och att denna stad var »mera tyst och fredlig än någon annan stad i Schweiz». » Är då icke kristendomen», sade han, »det bästa medlet att bevara den allmänna ordningen? »9

Framgångar i Schweiz,.

Ombuden hade uppmanat rådsherrarna att stanna kvar i kyrkan och förklarade, att det inte fanns någon frälsning utanför densamma. Zwingli svarade: »Kyrkans grundval är samma Klippa samme Kristus som gav Petrus hans namn, emedan. han troget bekände Kristi namn för människorna. I varje nation blir den antagen av Gud som av allt sitt hjärta tror på Herren Jesus. Här är i sanning den kyrka, utanför vilken ingen kan bli salig.»10 Som en följd av denna sammankomst antog en av biskoparnas ombud den reformerta läran.

Rådet vägrade att uppträda mot Zwingli och Rom beredde sig för ett nytt angrepp. När reformatorn underrättades om fiender­nas anslag, utbrast han: »Låt dem komma. Jag fruktar dem som den fasta klippan fruktar vågorna som brusa vid dess fot. s fot.» 11

De katolska prästernas bemödanden främjade bara den sak som de sökte omstörta. Sanningen fortsatte att utbreda sig. Dess anhängare i Tyskland, som blivit nedslagna av Luthers plötsliga försvinnande, fingo nytt mod, då de hörde om evangelii framgång i Schweiz.

Allteftersom reformationen fick säkert fotfäste i Zurich, visade sig snart dess frukter, i det att den bekämpade laster och brott samt befrämjade ordning och harmoni. »Friden har sin boning i vår stad», skrev Zwingli, »här förekommer inga gräl, inget hyckleri, ingen avundsjuka, ingen strid. Varifrån kan en sådan enighet komma annat än från Herren och vår lära, som fyller oss med fromhetens och fridens frukter?»

De segrar som reformationen vann, uppeggade hatet till större ansträngningar att omstörta den. Då sanningens fiender sågo hur litet blivit uträttat genom den förföljelse som avsåg att hämma Luthers verk i Tyskland, beslöto de att möta reformatorn med hans egna vapen. De ville hålla en disputation med Zwingli. Och då de' hade makt att ordna det hela, skulle de tillförsäkra sig segern genom att själva bestämma platsen för striden och domarna som skulle avgöra saken mellan de stridande partierna. Och kunde de blott en gång få Zwingli i sitt våld, skulle de nog se till att han ej slapp undan. Om blott ledaren kunde bringas till tystnad, skulle snart rörelsen undertryckas. Men de dolde noggrant sin plan.

Man bestämde att disputationen skulle . hållas i Baden, men Zwingli var inte närvarande. Rådet i Zårich fattade misstankar med hänsyn till de påvliga ledarnas avsikter. De hade blivit varnade av de många brinnande bålen, som blivit tända i de katolska kantonerna för evangelii bekännare, och förbjöd sin pastor att utsätta sig för denna fara. Han var redo och villig att möta i Zurich alla partigängare Rom ville sända, men att fara till Baden, där man nyligen utgjutit martyrers blod för sanningen, var att gå en säker död till mötes. Oecolampadius och Haller utsågos att representera reformatorn,medan den ryktbare dr Eck, understödd av en mängd lärda doktorer och prelater, var Roms stridskämpe.

Ehuru Lwingli ej var närvarande vid denna konferens, erfor man dock hans inflytande. En student som var närvarande vid disputationen, skrev varje kväll en redogörelse över de argument, som under dagen blivit framställda. Två studenter åtogo sig att till Zwingli i Zurich avlämna dessa skrivelser tillika med Oecolampadius' dagliga brev. Reformatorn svarade och meddelade dem sina råd och förslag. Hans brev skrevos om natten, och studenterna återvände till Baden med dem på morgonen.

På så sätt underhöll Zwingli striden mot sina listiga motståndare. »Han uträttade mera», sade Myconius, »genom sina meditationer, sina sömnlösa nätter och de råd han översände till Baden än han kunde ha gjort, om han personligen försvarat sig mitt bland sina fiender. »12

De påvliga representanterna, som voro upplivade av den väntade segern, kommo till Baden utstyrda i sina präktigaste kläder och, glittrande juveler. De förde ett yppigt levnadssätt. Deras bord dignade av de mest dyrbara rätter och utsökta viner. Hur helt annorlunda uppträdde inte reformatorerna, vars tarvliga måltider köllo dem vid bordet blott för en kort stund. Oecolampadius' värd, som företog sig att ge akt på reformatorn, när denne var på sitt rum, fann honom alltid vara upptagen med att studera eller bedja. Han blev mycket förvånad häröver och berättade sedan, att » kättaren var åtminstone mycket from».

Vid konferensen » uppsteg Eck stolt i en präktigt utsirad kateder, under det den anspråkslöse, simpelt klädde Oecolampadius fick sig anvisad en klumpigt tillverkad ställning».13 Ecks sten~ torsstämma och gränslösa självförtroende syeko honom aldrig. Hans nit eggades av den förhoppningen, att han skulle vinna både guld och ära, ty man hade lovat att rikligen belöna trons försvarare. När han saknade bättre argument, gjorde han bruk av förolämpningar, ja, till och med eder.

Oecolampadius, som var blygsam och saknade självtillit, drog sig för att kasta sig i striden, men han började med denna högtidliga förklaring: »Jag erkänner ingen annan domarregel än Guds ord.» Ehuru hans uppförande var milt och hövligt, visade han sig likväl vara skicklig och oförskräckt. När de påvliga representanterna enligt sin vana åberopade kyrkans bruk, höll reformatorn sig troget till den heliga Skrift. »Bruket», genmälde Oecolampdius, »har i vårt Schweiz först efter författningen någon giltighet,. men i trossaker är Bibeln vår författning. »

hontrasten mellan de två stridande partierna var inte utanverkan. Reformatorns klara och lugna bevisföring, som framfördes. på ett saktmodigt och anspråkslöst sätt, gjorde ett djupt intryck på många som fattade motvilja mot Ecks skrytsamma och häftigt framförda påståenden.

Diskussionen pågick i aderton dagar. Vid dess slut påstodo depåvliga representanterna med stort självförtroende, att de avgått med segern. De flesta ombuden ställde sig på Roms sida, och riksdagen förklarade att reformatorerna voro besegrade och attdessa tillsammans med Zwingli, deras ledare, voro uteslutna urkyrkan. Men konferensens resultat visade vilken sida hade fördel av densamma. Striden gav protestanterna vind i seglen, och intelångt därefter slöto de två viktiga städerna Bern och Basel sig till reformationen.

1 Wvlie, bok 8, kap. 6.

2 D'Aubigne, bok 8, kap. 9.

3 D'Aubigné, bok 8, kap. s.

4 D'Aubigné, bok 8, kap. 6.

5 D'Aubigné, bok 8, kap.

6 Ibid.

 7 Wylie, bok 8, kap. 9.

8 D'Aubigné, bok 8, kap. g.

9 Wylie, bok 8, kap. i i.

10 D'Aubigné, bok 8, kap. II (Londonupplagan.)

11 Wylie, bok 8, kap. i i.

12 D'Aubigné, bok i i, kap. 13 .

13 D'Aubigné, bok i i, kap. 13.


Back ] Up ] Next ]