|
ÅTTONDE
KAPITLET
En kämpe för sanningenEn ny kejsare, Karl V, hade
bestigit Tysklands tron, och Roms utskickade skyndade att framföra sina lyckönskningar
och att söka förmå monarken att använda sin makt mot reformationen.
Kurfursten av Sachsen däremot, vilken kejsar Karl i betydlig mån hade att tacka för sin krona,
bad honom enträget att ej vidtaga några åtgärder mot Luther, förrän han
givit honom tillfälle att förklara sig inför en jury av lärda, fromma och
opartiska domare. Alla partier fäste nu sin
uppmärksamhet vid den samling av män från de tyska staterna, som sammanträdde
i Worms snart efter att kejsar Karl övertagit riket. Det var viktiga
politiska spörsmål och intressen som skulle avhandlas vid detta nationalråd,
då de tyska furstarna för första gången samlades omkring sin ungdomlige
monark till rådplägning. Från alla delar av riket kommo högt stående
representanter för kyrka och stat. Världsliga herremän, högborna, mäktiga
‑ och rädda om fäderneärvda rättigheter; kyrkofurstar, berusade av
sin medvetna överlägsenhet i rang och makt; galanta riddare med sitt beväpnade
följe; sändebud från främmande och fjärran länder ‑ alla kommo de
tillsammans i Worms. Men ämnet som i denna väldiga församling väckte det
djupaste intresset, var den sachsiske reformatorns sak. Kejsaren hade tidigare anmodat
kurfursten att föra Luther med sig till riksdagen under försäkran om
beskydd och fri dryftning med kompetenta personer av omtvistade frågor.
Luther närde en livlig önskan att få träda inför kejsaren. Då nyheten spred sig i Worms,
att Luther skulle infinna sig vid riksdagen, uppstod där allmän rörelse.
Alexander, den påvlige legaten, åt vilken denna sak särskilt blivit anfört=rodd,
blev förskräckt och förbittrad. Han insåg att utgången skulle bliva
olycksbringande för påvekyrkans intressen. Han inlade därför hos
kejsaren den mest enträgna gensaga mot att Luther skulle uppträda i Worms.
Ungefär vid denna tid offentliggjordes
den bulla, som lyste Luther i bann, och detta i förbindelse med legatens föreställningar
förmådde kejsaren att Men denna seger var inte nog för
Alexander. Med all den kraft och slughet han förfogade över, arbetade han på
att få Luther dömd. Till slut gav kejsar Karl efter för legatens efterhängsenhet
och bad honom framlägga sin sak för riksdagen. Alexanders tal.
»Det var en stolt dag för
legaten. Församlingen var stor och saken ännu större. Alexander skulle försvara
Rom. Han ägde vältalighetens gåva och brukade den så som tillfället bjöd.
Försynen fogade det så, att Romkyrkan skulle träda fram och försvara sin
sak genom sin skickligaste talesman inför den mest vördnadsbjudande domstol,
innan hennes dom blev fälld.»1 Legatens tal gjorde ett djupt
intryck på riksdagen. Det var ingen Luther närvarande som med Guds ords
klara och övertygande sanningar kunde besegra påvekyrkans förkämpe. Intet
försök gjordes att försvara reformatorn. Men den skenbara segern var
signalen till nederlag. Hädanefter skulle motsättningen mellan sanning och
villfarelse komma tydligare i dagen. Efter den dagen skulle Romkyrkan inte stå
så trygg som den förut gjort. Medan de flesta deltagarna i
riksdagen inte skulle ha tvekat att överlämna Luther åt Roms hämnd, var
det många som insågo och beklagade det rådande fördärvet i kyrkan och. önskade
avlägsna de missbruk, som det tyska folket led under på grund av prästerskapets
vinningslystnad och sedefördärv. Legaten hade framställt den påvliga
regimen i den mest fördelaktiga dager. Nu påverkade Herren en medlem av
riksdagen att ge en sann skildring av det påvliga tyranniets verkningar. Med
ädel fasthet stod hertig Georg av Sachsen upp i den furstliga församlingen
och angav med fruktansvärd noggrannhet påvedömets bedrägerier och
vederstyggligheter samt de förskräckliga följderna därav. Ett mera vederhäftigt och
verkningsfullt ogillande av de påvliga missbruken kunde inte Luther själv ha
uttalat. Och den omständigheten att talaren var reformationens avgjorda fiende,
gav hans ord ökad verkan. Om de församlades ögon hade
varit öppnade, skulle de ha sett Guds änglar, som utsände ljusstrålar i
villfarelsens mörker och uppläto sinnen och hjärtan till att mottaga
sanningen. Det var kraften från sanningens och visdomens Gud, som behärskade
till och med reformationens motståndare och sålunda banade väg för det stora
verk som skulle utföras. Martin Luther var inte närvarande, men rösten av En
som var större än Luther hade låtit höra sig i denna församling. Resan till Worms.
Rådsförsamlingen fordrade nu
att reformatorn skulle inställa sig inför församlingen. Trots Alexanders hänvändelser,
protester och hotelser gav kejsaren till sist sitt samtycke, och Luther blev
instämd för riksdagen. Stämningen ledsagades av ett lejdebrev, som säkerställde
hans återresa till en plats, där han var i säkerhet. Dessa dokument översändes
till Wittenberg med en härold, som fick i uppdrag att föra Luther till Worms. Inför riksdagen.
När Luther anlände till Worms,
strömmade skaror av människor till porten för att hälsa honom välkommen. En
så stor skara hade aldrig samlats för att hälsa själva kejsaren. De katolska ledarna hade ej
trott att Luther verkligen skulle våga visa sig i Worms, och hans ankomst väckte
bestörtning ibland dem. Kejsaren sammankallade omedelbart sina rådsherrar för
att överväga, hur man borde förhålla sig. En av biskoparna, en ivrig
katolik, förklarade: »Vi ha länge dryftat denna sak. Låt Eders kejserliga
majestät genast rödja denne man ur vägen. Lät icke Sigismund föra Hus till
bålet? Vi ha ingen skyldighet varken att giva eller respektera ett lejdebrev för
en kättare.» Men kejsaren sade: »Nej, så kunna, vi icke handla. Vi måste hålla
vårt löfte.»2 Det blev därför beslutat att reformatorn
skulle höras. Följande dag fördes Luther inför
riksdagen. En kejserlig ämbetsman hade fått i uppdrag att ledsaga honom till mötessalen,
men det var endast med svårighet de kommo fram till platsen. Alla vägar voro
överfyllda av åskådare, som önskade få se den munk som vågat trotsa påvens
myndighet. Äntligen stod Luther inför rådet.
Kejsaren satt på sin tron, omgiven av de förnämsta personligheterna i riket.
Aldrig hade någon människa stått inför en mera vördnadsbjudande församling
än denna. Och här skulle Martin Luther svara för sin tro. »Hans närvaro
innebar i sig själv en stor seger över påvedömet. Påven hade fördömt
denne man, och nu stod han inför en domstol som just genom denna handling satte
sig över, påven. Påven hade bannlyst honom och avskurit honom från allt mänskligt
umgänge, och likväl blev Luther inkallad genom vördsam hänvändelse och
mottagen av den förnämsta rådsförsamling i världen. Påven hade dömt honom
till evig tystnad, och nu stod han i begrepp att tala till tusenden uppmärksamma
åhörare, som församlats från de avlägsnaste trakter i kristenheten.. Luther
hade varit redskapet till att iscensätta en mäktig revolution. Rom höll redan
på att stiga ned från sin tron, och det var en munks röst som förorsakade
den förödmjukelsen.» 3 Luther fördes fram till en
plats mitt framför kejsarens tron, medan djup tystnad vilade över den stora församlingen.
Därpå reste sig en kejserlig ämbetsman och begärde, pekande på en samling
av Luthers skrifter, att reformatorn skulle besvara tvenne frågor — om han
erkände att han skrivit dessa böcker och om det var hans mening att återkalla
de åsikter han däri hade framställt. Sedan böckernas titlar blivit lästa,
svarade Luther på den första frågan, att han erkände sig ha skrivit böckerna.
»Vad den andra frågan angår», sade han, »så förstår jag att det är en
sak som angår tron och själars frälsning och som berör Guds ord, den största
och dyrbaraste skatt både i himmelen och på jorden, och jag skulle handla
oklokt, om jag besvarade den utan betänkande. Jag kunde då säga mindre än
omständigheterna fordra eller mera än sanningen bjuder och därigenom synda
mot Kristi ord: 'Den som förnekar mig inför människorna, honom skall och jag
förneka inför min Fader, som är i himmelen. `Matt. 10:33. Av denna anledning
beder jag Eders kejserliga majestät i all underdånighet att giva mig tid, så
att jag må kunna svara utan att handla mot Guds ord. » 4 Följande dag skulle han avgiva
sitt slutliga svar. En stund sviktade hans mod, när han tänkte på de makter
som stodo samlade emot sanningen. Hans tro vacklade, fruktan och bävan kom över
honom, förskräckelse överväldigade honom. Farorna tycktes tilltaga. Det såg
ut, som skulle hans fiender segra och mörkrets makter få överhanden. Mörker
omgav honom och syntes skilja honom från Gud. Han längtade efter förvissning,
att härskarornas Gud skulle vara med honom. I sin själsångest kastade han sig
ned med ansiktet mot jorden och utstötte dessa avbrutna, hjärtskärande rop,
som ingen utom Gud kan fullt förstå. »0, du allsmäktige och evige
Gud», bad han, »hur förskräcklig är icke denna världen! Se, hur den öppnar
sin mun för att uppsluka mig, och jag har så liten tillit till dig . . . Om
det endast är denna I sin allvisa försyn lät Gud
Luther inse den fara han svävade i, för att han inte skulle förlita sig på
sin egen styrka och övermodigt störta sig i fördärv. Det var icke fruktan för
personligt lidande, en fasa för eventuellt förestående tortyr och död som överväldigade
honom. Det avgörande ögonblicket hade kommit, och han kände sig oduglig att möta
det. Om han visade svaghet, kunde sanningens sak komma att lida därav. Det var
ej för sin egen säkerhet, utan för evangelii seger, som han kämpade med Gud.
I sin fullständiga hjälplöshet klängde han sig i tro vid Kristus, den mäktige
befriaren. Han blev stark genom förvissningen, att han ej skulle träda inför
rådet allena. Frid fyllde åter hans själ, och han gladde sig över att få
upphöja Guds namn inför folkets styresmän. Då han åter blev förd inför
riksdagen, bar hans ansikte ej ett spår av fruktan eller förlägenhet. Lugn
och full av frid, men med en upphöjd, ädel frimodighet stod han som Guds
vittne bland jordens mäktige. Den kejserlige ämbetsmannen avfordrade honom nu
besked, huruvida han ville återkalla sin lära eller ej. Luther avgav sitt svar
med dämpad och ödmjuk ton, utan någon anstrykning av häftighet eller
lidelse. Hans hållning var tillbakadragen och vördnadsfull. Likväl lade han i
dagen en förtröstan och glädje, som förvånade de församlade: »Allra högste kejsare, höge
furstar, nådige herrar», började Luther. »Jag träder fram inför Eder i dag
i överensstämmelse med den befallning jag i går mottog, och genom Guds barmhärtighet
besvär jag Eders majestät och Eders kungligheter att nådigt lyssna till försvaret
av en sak, som enligt min överbevisning är rättfärdig och sann. Skulle jag på
grund av okunnighet överträda vid hovet antagna regler för det passande,
beder jag Eder om tillgift, alldenstund jag icke har blivit uppfostrad vid
hovet, utan i klostrets undangömdhet. » Därpå övergick han till
stridsfrågan och framhöll, att inte alla hans utkomna skrifter voro av samma
art. I några av dem hade han avhandlat tro och goda gärningar, och till och
med hans fiender hade förklarat dem vara inte allenast oskyldiga, utan nyttiga.
Att återkalla sådant skulle vara att fördöma sanningen som alla partier erkände.
Den andra klassen av skrifter voro sådana som avslöjade påvedömets missbruk
och fördärv. Att återkalla dessa skulle vara att stödja Roms tyranni och öppna
dörren ännu mer för ogudaktigheten. I den tredje kategorien av sina böcker
hade han angripit enskilda personer som försvarade sådana missförhållanden.
Angående dessa senare skrifter medgav han öppet att han varit mera våldsam än
tillbörligt. Han gjorde inte anspråk på att vara felfri. Men ej heller dessa
böcker kunde han återkalla, då en sådan handling skulle uppmuntra sanningens
fiender, och de skulle därav taga anledning att förtrycka Guds folk med ännu
större grymhet. »Men jag är bara en människa
och icke Gud», sade han vidare, »därför skall jag försvara mig såsom
Kristus gjorde: 'Har jag talat orätt, så bevisa, att det är orätt!' (Joh.
18:23.) , . . Vid Guds barmhärtighet besvär jag eder, allra högste kejsare
och eder, höge furstar och alla andra, vad rang de hava må, att bevisa från
profeternas och apostlarnas skrifter, att jag farit vilse. Så snart jag blivit
överbevisad, skall jag återkalla varje villfarelse och vara den förste att lägga
hand på mina böcker och kasta dem på elden. » Luther hade talat på tyska, nu
blev han uppmanad att återtaga samma ord på latin. Fast han var trött av
ansträngningen, efterkom han uppmaningen och upprepade sitt tal med. samma
klarhet och kraft som första gången. Det var Guds försyn som ledde i denna
sak. Många av furstarna voro så förblindade av villfarelse och övertro, att
de inte kunde fatta styrkan av Luthers argument, då han talade första gången;
men detta upprepande satte dem i stånd att tydligt förstå de punkter han
framhöll. De som hårdnackat tillslöto
sina ögon för ljuset och inte ville låta övertyga sig av sanningen, blevo förbittrade
över den kraft som åtföljde Luthers ord. Då han var färdig, yttrade
riksdagens talman i vredesmod: »Du har icke besvarat den fråga, som blivit ställd
till dig . . . Det fordras av dig, att du giver ett klart och bestämt svar . .
. Vill du återkalla eller vill du icke?» Reformatorn svarade: »Eftersom
Eders allra högsta majestät och Eders högheter fordra av mig ett klart,
enkelt; och bestämt svar, så vill jag giva ett sådant. Det är detta: Jag kan
icke låta min tro underställas varken påve eller kyrkomöte, då det är
klart som dagen, att de ofta tagit fel och motsagt varandra. Med mindre jag därför
kan överbevisas med Skriftens vittnesbörd eller med klara och tydliga skäl,
med mindre jag bliver övertygad med hjälp av de skriftställen jag har citerat
och med mindre de sålunda binda mitt samvete medelst Guds ord, så kan
och vill jag icke återkalla, ty det är farligt för en kristen att tala
emot sitt samvete. Här .ytår jag och kan inte annat. Gud hjälpe mig. Amen. »7 Då Luther vid sitt första svar
talade med låg röst och visade en vördnadsfull, nästan undergiven hållning,
tolkade katolikerna detta som ett bevis på att hans mod började svikta. De
betraktade hans anhållan om uppskov bara som ett förspel till hans återkallelse.
Men det mod och den fasthet han nu lade i dagen tillika med kraften och
klarheten i hans bevisföring fyllde alla med förvåning. Full av beundran
utbrast kejsaren: »Denne munk talar med oförskräckt hjärta och orubbligt
mod. » Många av de tyska furstarna betraktade med stolthet och glädje denne
representant för deras nation. Romkyrkans anhängare hade lidit
ett nederlag, och deras sak framstod i en högst ogynnsam dager. De försökte hävda
sin makt, ej genom att vädja till Skriften, utan medelst hotelser — Roms
osvikliga argument. Riksdagens talman yttrade: »Om du icke återkallar, så
komma kejsaren och rikets ständer att överväga, hur man skall förfara med en
oförbätterlig kättare. » Dessa ord kommo Luthers vänner,
som med stor glädje åhört hans ädla försvar, att bäva. Men doktorn själv
sade lugnt: »Må Gud vara min hjälp, ty jag kan intet återkalla. »8 Han blev uppfordrad att lämna
riksdagen, medan furstarna överlade med varandra. Man kände att ögonblicket
var avgörande. Luthers ståndaktiga vägran att underkasta sig kunde komma att
utöva sitt inflytande på kyrkans historia genom. århundraden. Det blev bestämt
att giva honom ännu ett tillfälle att återkalla. Ännu en gång blev han förd
inför riksdagen, och på nytt blev han tillfrågad, huruvida han ville återkalla
sin lära. »Jag har intet annat svar att giva», sade han, »än det jag redan
har givit.» Det var tydligt att varken löften eller hotelser kunde förmå
honom att underkasta sig Roms påbud. Det förargade de påvliga
ledarna, att deras makt som hade kommit konungar och adelsmän att bäva, skulle
på detta sätt föraktas av en ringa munk, och de önskade låta honom känna
sin vrede. Men Luther som insåg faran hade talat med kristlig värdighet och
sans. Hans ord hade varit fria från stolt=het, vrede och förvrängning. Han
hade glömt sig själv och de stormän som omgåvo honom och kände endast, att
han stod inför En som var oändligt mycket större än påvar, prelater,
konungar och kejsare. Kristus hade talat genom Luthers vittnesbörd med en kraft
och en värdighet, som för tillfället fyllde både vänner och fiender med
fruktan och förundran. Guds ande hade varit närvarande i rådet och påverkat
rikets ledande män. Flera av furstarna erkände frimodigt att Luthers sak var rättfärdig.
Många blevo övertygade om sanningen. Men hos andra voro dessa intryck övergående.
Det fanns också en annan klass som inte genast uttalade sin mening, men som
senare efter att själva ha granskat Skriften blev reformationens oförskräckta
förkämpar. Kejsarens
beslut. Två stridiga meningar förfäktades
nu av riksdagens medlemmar. Påvens sändebud och representanter fordrade på
nytt, att reformatorns lejd inte skulle respekteras. »Hans aska», sade de, »borde
kastas i Rhen, såsom man gjorde med Johan Hus för ett Som svar på detta nedriga förslag
yttrade kejsar Karl: »Även om tro och heder skulle bliva bannlysta från hela
jorden, så borde de finna en tillflyktsort i furstarnas hjärtan. »10
Luthers bittraste fiender sökte ännu förmå kejsaren att behandla
reformatorn, som Sigismund hade behandlat Hus — lämna honom åt kyrkans nåd.
Men Karl V, som erinrade sig den scenen då Hus i offentlig församling pekade på
sina kedjor och påminde monarken om hans ord på tro och heder, svarade: »Jag
skulle ej tycka om att rodna såsom Sigismund. »11 Likväl hade Karl med berått
mod förkastat de sanningar som Luther förkunnade. »Jag är fast besluten att
följa mina företrädares exempel»,12 skrev monarken. Han
hade beslutat att ej avvika från nedärvda seder och bruk, även när det gällde
att följa sanningens och rättfärdighetens väg. Han skulle stödja påvedömet
med all dess grymhet och fördärv, emedan ,hans fäder hade gjort så. Sålunda
tog han sin ståndpunkt. Han vägrade att mottaga något ljus utöver det' hans
fäder hade mottagit eller ‑att utföra någon plikt som de ej hade utfört. Det är många i vår tid som på
liknande sätt hålla fast vid sina :fäders bruk och traditioner. När Herren sänder
dem mera ljus, vägra de att taga emot det, därför att deras fäder inte tagit
emot det — eftersom det ej lyste för dem. Vi stå ej i samma ställning som våra
fäder, därför äro våra plikter och vårt ansvar inte desamma som deras. Vi
kunna inte vinna Guds välbehag genom att låta våra fäders exempel bestämma
våra plikter i stället för att själva rannsaka sanningens ord. Vårt ansvar
är större än våra förfäders. Vi äro ansvariga för det ljus som de
mottagit och som gått i arv till oss, men vi äro tillika ansvariga för det förökade
ljus, som nu lyser över oss från Guds ord. I kraft av kejsarens myndighet
fick Luther snart tillsägelse att resa hem, och han visste att detta meddelande
snart: skulle följas av hans dom. Hotande moln hängde över hans väg. Men
hans hjärta var uppfyllt av glädje och frid då han lämnade Worms . »Djävulen
själv bevakade påvens borg», yttrade han, »men Kristus har gjort en vid bräcka
i den, och Satan var tvungen att erkänna, att Herren är mäktigare än han. »13 För Luther var det fortfarande
av vikt, att hans fasthet inte betraktades som upproriskhet, varför han efter
sin avresa skrev till kejsaren. »Gud, som rannsakar hjärtan, är mitt vittne»,
skrev han, »att jag är villig att med allvar lyda Eders majestät i gott rykte
eller ont rykte, i liv eller död och utan något annat förbehåll än Guds
ord, genom vilket människan lever. I det närvarande livets angelägenheter
skall min trohet vara orubblig, ty här ha vinst och förlust intet att skaffa
med frälsningen. Men när det gäller eviga intressen, vill Gud icke att den
ena människan skall underkasta sig den andra. Ty en sådan underdånighet i
andliga ting är en verklig tillbedjan och bör ägnas Skaparen allena. »14 På sin resa från Worms rönte
Luther ett ännu mera smickrande mottagande än då han for dit. Furstliga
kyrkans män hälsade den bannlyste munken välkommen och borgerliga styresmän
hedrade den man, som kejsaren hade fördömt. Man uppmanade honom ivrigt att
predika och i trots av det kejserliga påbudet besteg han åter predikstolen. »Jag
har aldrig förbundit mig att slå Guds ord i bojor», sade han, »ej heller
skall jag göra det.»15 Det dröjde inte länge efter
avresan från Worms, förrän ledarna lyckades förmå kejsaren att utfärda ett
dekret mot honom. I detta dekret blev Luther fördömd såsom »Satan själv i människogestalt
och klädd i en munkkåpa »,16 Påbudet innehöll att så
snart hans lejd utlupit, skulle mått och steg tagas för att göra slut på
hans verk. Det förbjöd alla att hysa honom, att giva honom mat eller dryck,
att hjälpa eller stödja honom genom ord eller handlingar vare sig offentligt
eller enskilt. Var helst han än befann sig skulle han gripas och överlämnas'
åt myndigheterna. Hans anhängare skulle också fängslas och deras egendom
konfiskeras. Hans skrifter skulle förstöras. Och slutligen skulle alla som vågade
handla i strid mot detta dekret, hemfalla under dess dom. Kurfursten av Sachsen
och de furstar, som voro mest vänligt
stämda mot Luther, hade lämnat Worms kort efter hans avresa, och kejsarens
dekret fick riksdagens sanktion. Nu fröjdade katolikerna sig. De ansågo
reformationens öde beseglat. På Wartburgs flott.
Gud hade sörjt för en utväg för
sin tjänare i farans stund. Ett vaksamt öga hade följt Luthers rörelser, och
ett trofast och ädelt hjärta hade beslutat att rädda honom. Det var klart att
Rom ej skulle vara till freds med något mindre än hans död, och endast genom
att dölja sig kunde han undgå lejonets gap. Gud gav Fredrik av Sachsen visdom
att uppgöra en plan till reformatorns beskydd: Genom trofasta vänners bistånd
blev kurfurstens plan genomförd, och Luther blev effektivt undangömd både för
vänner och fiender. På sin hemresa blev han gripen, skild från sina ledsagare
och skyndsamt förd genom skogen till Wartburg, en ensamt liggande fästning
bland bergen. Både hans bortförande och hans gömställe blevo till den grad
hemlighållna, att icke ens Fredrik själv visste vart man hade fört honom.
Dennå hemlighetsfullhet var ej utan en viss avsikt: så länge kurfursten inte
kände till Luthers uppehållsort, hade han ej något att uppenbara. Han tröstade
sig med att reformatorn befann sig i säkerhet och lät sig därmed nöja. Våren, sommaren och hösten
gingo till ända och vintern kom, men Luther var ännu i fångenskap. Alexander
och hans anhängare fröjdade sig, då det såg ut som om evangelii ljus snart
skulle bliva utsläckt. Men reformatorn höll på att fylla sin lampa från
sanningens förrådshus. Dess ljus skulle sedan stråla med ännu större
klarhet. I den vänliga, säkra
omgivningen på Wartburg gladde Luther sig en tid över att vara fri från
stridens larm och hetta. Men länge kunde han ej vara tillfreds med denna
stillhet och ro. Han var van vid ett verksamt liv och hård kamp och kunde
endast med svårighet uthärda att vara overksam. Under dessa ensliga dagar
framstod kyrkans tillstånd för honom, och han ropade förtvivlat: » Ack,
finns det ingen i denna världens yttersta tid, som kan stå såsom en mur för
Herren och frälsa Israel! »17 Så tänkte häri på sig själv
och fruktade för att bliva beskylld för feghet, därför att han dragit sig
tillbaka från striden. Därpå gjorde han sig förebråelser för maklighet och
självsvåld. Men samtidigt uträttade lian dagligen mer, än det syntes vara möjligt
för en man att göra. Hans penna var aldrig overksam. På samma gång som hans
fiender smickrade sig med att han bringats till tystnad, blevo de förvånade
och förvirrade genom de tydliga bevisen på hans fortsatta verksamhet. En hel mängd
skrifter som utgått från hans hand spriddes runt om i Tyskland. Han utförde
också en utomordentligt viktig gärning för sina landsmän i det han översatte
Nya Testamentet till tyska språket. Från sitt klippiga Patmos fortfor han nästan
ett helt år att förkunna evangelium och bestraffa samtidens villfarelser och
synder. Men det var inte bara för att
beskydda Luther mot hans fienders vrede, ej heller för att skaffa honom
stillhet och ro för utförandet av hans viktiga uppgifter, som Gud hade tagit
sin tjänare bort från det offentliga livet. Det var ännu dyrbarare resultat
som skulle uppnås. I sin ensliga tillflyktsort bland bergen var Luther avskuren
från jordiska stöd och från människors beröm. Därigenom blev han bevarad för
den stolthet och självtillit som framgång så ofta medför. Genom lidande och
förödmjukelse skulle han bli beredd att åter vandra trygg på de svindlande höjder,
dit han så plötsligt blivit försatt. I sin glädje över den frihet sanningen bringar äro många benägna att upphöja de redskap Gud använt till att bryta övertrons och villfarelsens bojor. Djävulen söker att vända människornas tankar och tillgivenhet från Gud och fästa dem vid människor; han leder dem till att ära verktyget och att ej räkna med den gudomliga hand, som leder händelsernas gång. Alltför ofta sker det att religiösa ledare, som sålunda prisas och äras, glömma sitt beroende av Gud och börja lita på sig själva. Till följd därav söka de härska över sådana människors sinnen och samveten, som gärna vända sig till dem för vägledning i stället för att hålla sig till Guds ord. Arbetet för en reform hindras ofta därigenom att dess förkämpar hysa en sådan ande. Gud ville skydda reformationens sak mot denna fara. Han önskade att verket skulle få en gudomlig och ej mänsklig prägel. Människornas blickar hade blivit riktade på Luther såsom sanningens tolk. Han blev avlägsnad, för att allas blickar skulle riktas på honom, som är sanningens eviga upphov. 1 Wylie, ibid.,
bok 6, kap. 4. 2 D'Abigné,
ibid., bok 7, kap. 8. 3 Loc. cit. 4 Loc. cit. 5 Loc. cit. 6 D'Aubigné,
ibid., bok 7, kap. 8. 7 Loc. cit. 8 Loc. cit. 9 Loc. cit. 10 Loc. cit. 11 Se Lenfant:
»History of the Council of Constance», I, sid. 422. 12 D'Abigné,
ibid., bok 7, kap. 9. 13
D'Aubigné, ibid., bok 7, kap. i i. 14 Loc. cit. 15 Martyn,
ibid., band r, sid. 420. 16
D'Aubigné, Loc. cit. 17 D'Aubigné,
ibid., bok 9, kap. z.
|