|
SJUNDE
KAPITLET
Vid skiljevägen
Främst bland dem som voro
kallade att föra kyrkan ut ur påvedömets mörker till en renare tro står
Martin Luther. Luther var nitisk, eldig och Gud hängiven. Han visste ej av någon
annan fruktan än Herrens fruktan och erkände ingen annan grundval för tron
än den heliga Skrift. Detta gjorde Luther till en man för sin tid. Genom
honom utförde Gud ett stort verk till kyrkans reformation och världens
upplysning. I likhet med evangelii första
budbärare utgick också Luther från de fattigas led. Sina tidigaste år
tillbragte han i ett oansenligt tyskt bondehem. Genom dagligt slit som
gruvarbetare sökte hans far skaffa medel till hans utbildning. Det var hans
mening att sonen skulle bli jurist. Men Gud hade för avsikt att göra honom
till en byggmästare i det stora tempel, som långsamt reste sig under århundradenas
lopp. Möda, umbäranden och sträng disciplin var den skola, i vilken den
Allvise förberedde Luther för hans viktiga livsuppgift. Luthers far var en man med själsstyrka
och handlingskraft, han var hederlig, beslutsam och karaktärsfast. Sin övertygelse
om rätt och plikt efterkom han utan hänsyn till följderna. Hans oförvillade,
sunda omdöme ledde honom till att betrakta munkväsendet med misstro. Därför
väckte det också hans djupa misshag, då Luther utan hans samtycke gick i
kloster. Det dröjde två år, innan fadern blev försonad med sin son, men även
efter den tiden var hans mening oförändrad. Luthers uppfostran.
Luthers föräldrar lade i
dagen stor omsorg med hänsyn till sina barns uppfostran och utbildning. De sökte
undervisa dem i kunskapen om Gud och i utövandet av kristliga dygder. Fadern
bad ofta i sonens närvaro, att barnet måtte komma ihåg Herrens namn och en
dag vara med att befordra hans sanning. Varje tillfälie till moralisk och
andlig utveckling, som deras mödosamma liv erbjöd, utnyttjades flitigt av
dessa föräldrar. Med allvar och uthållighet sökte de hos sina barn lägga
grunden till ett fromt och nyttigt liv. Deras karaktärsstyrka och viljekraft
förledde dem ibland att bruka för mycket stränghet. Men om reformatorn insåg
att de i vissa avseenden misstagit sig, fann han mer att rosa än att risa i
deras fostran av barnen. I skolan dit han tidigt blev sänd,
behandlades Luther med stränghet, ja till och med hårdhet. Hans föräldrar
voro så fattiga, att då han lämnade hemmet för att gå i skola i en annan
stad, måste han en tid skaffa sig bröd genom att sjunga från dörr till dörr.
Ofta led han av hunger. De dystra, vidskepliga föreställningar om religionen
som den tiden härskade, fyllde hans själ med fruktan. Med bedrövat hjärta
kunde han gå till vila om aftonen, i det han såg framtiden så skrämmande mörk
och ständigt förskräcktes vid tanken på Gud som en sträng, hård och
obarmhärtig domare och en grym tyrann i stället för en kärleksfull
himmelsk fader. Dock ‑ i trots av så många
nedslående omständigheter strävade Luther beslutsamt framåt mot det höga
moraliska och intellektuella ideal, som fängslade hans själ. Hans kunskapstörst
tillika med hans allvarliga och praktiska läggning :ledde honom till att åstunda
det gedigna och nyttiga hellre än det pråliga och ytliga. Då han aderton år gammal
inskrevs vid universitetet i Erfurt, var hans ställning gynnsammare och hans
utsikter ljusare än under tidigare år. Genom sparsamhet och flit hade hans föräldrar
uppnått ett visst välstånd och kunde lämna honom all behövlig hjälp.
Dessutom hade förståndiga vänner genom sitt inflytande i någon mån
mildrat de dystra verkningarna av hans tidigare uppfostran. Han ägnade sig åt
studier av de bästa författare och riktade sitt förstånd med deras
yppersta tankar samt gjorde de visas visdom till sin egen. Till och med under
sina förra lärares stränga disciplin hade han tidigt givit löfte om
framtida utmärkelse, och under gynnsamma inflytelser utvecklades hans förstånd
hastigt. Ett gott minne, livlig fantasi, skarp tankeförmåga och en outtröttlig
flit ställde honom snart i första raden bland hans kamrater. Intellektuell
övning mognade hans förstånd, satte hans själsgåvor i verksamhet och skärpte
hans uppfattning, varigenom han bereddes för de strider han skulle möta i
livet. Herrens fruktan bodde i
Luthers hjärta. Det gjorde att han kunde vara orubblig i sina föresatser och
bevara en djup ödmjukhet inför Gud. Han hade en ständig förnimmelse av
sitt beroende av gudomligt bistånd och försummade aldrig att börja dagen
med bön, medan han oupphörligt bönföll om vägledning och hjälp. »Väl
bedit är till hälften arbetat», brukade han ofta säga.1 Luther upptäcker en latinsk
bibel.
Då Luther en dag undersökte
böckerna i universitetets bibliotek, upptäckte han en latinsk bibel. En sådan
bok hade han aldrig förr sett; han visste ej ens att den fanns till. Han hade
hört delar av evangelierna och breven läsas vid den offentliga, gudstjänsten,
och han trodde att dessa utgjorde hela Bibeln. Nu såg han för första gången
Guds ord i sin helhet. Med fruktan och förundran vände han de heliga bladen,
och med bultande hjärta läste han själv livets ord, medan han nu och då
stannade och utropade: »Ack, om Gud ville ge mig en sådan bok! »2 Luther blir munk.
En allvarlig önskan om frigörelse
från synden och frid med Gud ledde honom slutligen till att gå i kloster
och. inviga sig åt munklivet. Här måste han utföra de simplaste åligganden
och gå från hus till hus för att tigga. Han var i den ålder, då man är Varje ögonblick, som ej togs
i anspråk för hans dagliga plikter, använde han till studier. Han berövade
sig nödvändig vila och unnade sig knappast tid för sina tarvliga måltider.
Framför allt fann han glädje i att rannsaka Guds ord. Han hade funnit en
bibel, som var fastkedjad vid klosterväggen, och. dit återvände han ofta.
Allteftersom hans syndmedvetande fördjupades, sökte han genom egna gärningar
ernå förlåtelse och frid. Han utmärkte sig genom en sträng fromhet och sökte
genom fastor, nattvak och gisslingar underkuva sin onda natur, varifrån
klosterlivet ej kunnat befria honom. Han ryggade ej tillbaka för något
offer, varigenom han möjligen kunde uppnå hjärtats renhet och vinna ynnest
hos Gud. »Jag var verkligen en from munk», yttrade han sedermera, .»och
iakttog min ordens regler strängare än jag kan beskriva. Om en munk någonsin
kommit till himmelen genom sitt munkväsende, så skulle jag visserligen ha
kommit dit . . . Hade det fortsatt längre, så skulle jag ha marterat mig
till döds. »3 Till följd av denna stränga disciplin förlorade
han sina krafter och led av krampanfall, vars verkningar lian aldrig helt övervann.
Men trots alla dessa ansträngningar erfor hans betungade själ ingen
lindring. Till sist befann han sig vid förtvivlans rand. Då det såg ut för Luther
som om allt var förlorat, lät Gud en vän och hjälpare uppstå. Den fromme
Staupitz upplät gudsordets dörr för hans sinne. Han bad honom se bort från
sig själv, upphöra med att tänka på det eviga straffet för överträdelse
av Guds lag och se på Jesus, som var hans syndaförlåtande Frälsare. »Kasta
dig i Frälsarens armar i stället för att plåga dig för dina synders
skull. Sätt din förtröstan till honom, till hans rättfärdiga liv och hans
försoningsdöd . . . Lyssna till Guds Son! Han blev människa för att skänka
dig försäkran om ynnest hos Gud. Älska honom som först älskat dig! »4
Så talade denne nådens budbärare, och hans ord gjorde ett djupt intryck på
Luthers sinne. Efter mycken strid med ingrodda villfarelser kunde han omfatta
sanningen, och hans bekymrade själ fick frid. Luther blev prästvigd och
kallades ut från klostret till en professorsstol vid universitetet i
Wittenberg. Här hängav han sig åt studiet av Bibeln på dess grundspråk. Luthers besök i Rom.
Luther var ännu en trogen anhängare
av påvekyrkan och hade ingen tanke på att någonsin bli något annat. Genom
Försynens ledning kom han att avlägga ett besök i Rom. Han företog resan
till fots och tog härbärge i klostren under vägen. I ett kloster i Italien
blev han mycket förvånad över den rikedom, lyx och prakt som han blev
vittne till. Munkarna som hade furstliga inkomster, bodde i praktfulla rum, klädde
sig i de finaste och dyrbaraste dräkter och frossade, vid överdådiga bord.
Med smärtsamma aningar jämförde Luther denna syn med sitt eget mödosamma
och självförnekande liv. Hans inre råkade i förvirring. Äntligen såg han i fjärran
de sju kullarnas stad. Med djup känsla kastade han sig ner på jorden och
utropade: »Heliga Rom, jag hälsar dig! »5 Han gick in i staden, besökte
kyrkorna, lyssnade till de underbara berättelser som präster och munkar
omtalade och utförde alla övliga ceremonier. Over allt fick han bevittna sådana
ting som fyllde honom med förvåning och avsky. Han såg att ogudaktigheten härskade
inom alla klasser av det andliga ståndet. Han hörde opassande skämt från
prelaterna och intogs av fasa över deras vanvördiga uppträdande även under
mässan. I sitt umgänge med munkarna och stadens borgare blev lian vittne
till utsvävningar och omåttlighet. Vart han vände sig mötte han gudlöshet
i stället för helighet. »Ingen kan föreställa sig vilka synder och
skamliga handlingar som begås i Rom», skrev han, »man måste se och höra
det för att kunna tro det. Därför brukar I ett kort förut utfärdat
dekret hade påven utlovat avlat till alla som på sina knän ginge uppför »Pilatustrappan».
Det påstås att vår Frälsare gick ned för denna trappa, då han lämnade
den romerska domsalen, och att den genom ett under blivit förd från
Jerusalem till Rom. Då Luther en dag andäktigt klättrade uppför denna
trappa, tyckte han sig plötsligt höra en tordönsstämma säga: »Den rättfärdige
skall leva av tro. » Rom. I : 17. Han reste sig hastigt upp och skyndade
skamsen och förskräckt bort från platsen. Detta skriftställe miste aldrig
sin kraft över hans själ. Från den stunden såg han klarare än någonsin förr
det bedrägliga i att förtrösta på mänskliga gärningar till frälsning
samt nödvändigheten av att ständigt tro på Kristi förtjänst. Hans ögon
hade blivit upplåtna och skulle aldrig mer tillslutas för. påvedömets bedrägeri.
Då han vände sitt ansikte från Rom, vände han också sitt hjärta därifrån.
Efter den tiden blev klyftan större och större, till dess han avbröt varje
förbindelse med påvekyrkan. Vid universitetet i
Mittenberg.
Efter sin återkomst från Rom
erhöll Luther sin teologie doktorsgrad vid universitetet i Wittenberg. Nu
hade han fått tillfälle som aldrig förr att ägna sig åt granskningen av
den heliga Skrift, som han så högt älskade. Han hade högtidligt lovat att
under hela sitt liv sorgfälligt granska och troget predika Guds ord i stället
för påvliga traditioner och lärosatser. I‑lan var inte längre en
munk eller professor blott utan en befullmäktigad Bibelns förkunnare. Han
var kallad till herde för att föda Guds hjord, som hungrade och törstade
efter sanningen. Han förklarade bestämt, att de kristna icke kunde antaga någon
annan lära än den som grundar sig på Skriftens auktoritet. Dessa ord
utgjorde ett angrepp mot själva grundvalen för den påvliga överhögheten.
De innehöllo reformationens livsprincip: Luther insåg faran av att
upphöja mänskliga teorier över Guds ord. Djärvt angrep han skolastikernas
spekulativa vantro och be kämpade den filosofi och teologi, som så länge
haft ett avgörande inflytande över folket. Han fördömde sådana studier
inte bara som onyttiga utan skadliga och sökte leda sina ähörares tankar
bort från filosofiens och teologiens spetsfundighet=er till de eviga
sanningar, som profeterna och apostlarna förkunnat. Dyrbart var det budskap han
frambar för ivrigt lyssnande folkskaror. Aldrig förr hade de lyssnat till sådana
lärdomar. Förkunnelsen om Frälsarens kärlek och försäkran om förlåtelse
och frid genom hans försonande blod fröjdade deras hjärtan och födde ett
odödligt hopp. I Wittenberg blev ett ljus tänt, vars strålar skulle nå
till jordens yttersta trakter och ‑som skulle tilltaga i klarhet intill
tidens avslutning. Men ljus och mörker kunna
aldrig förenas. Mellan sanning och villfarelse pågår en strid som aldrig
kan biläggas. Att stödja och försvara den ena är att angripa och nedslå
den andra. Vår Frälsare har själv sagt: »Jag har icke kommit för att sända
frid, utan svärd.» Matt. 10:34. Några år efter reformationens början
yttrade Luther: »Gud leder icke, han driver mig framåt, han för mig åstad.
Jag är icke herre över mig själv. Jag önskar leva i lugn och ro, men jag
blir kastad mitt in i tumult och omvälvningar. »7 Luther
var nu på väg att bli driven in i kampen. Avlatshandeln.
Romkyrkan hade gjort Guds nåd
till en handelsvara. Penningväxlarnas bord (Matt. 21:12) ställdes upp vid
sidan av hennes altare, och luften genljöd av köpares och säljares rop.
Under föregivande av att samla penningar till uppförandet av S:t
Peterskyrkan i Rom blev avlat offentligen salubjuden av påvens befullmäktigade.
Med priset för missgärningar byggde man tempel för Guds tillbedjan. Tetzel
var den ämbetsman som blev utsedd att förestå avlatshandeln i Tyskland. Med
stor fräckhet upprepade han de värsta lögner och berättade vidunderliga
historier för att vilseleda okunniga, lättrogna och vidskepliga människor.
Hade de haft Guds ord, skulle de inte ha låtit föra sig bakom ljuset. När Tetzel höll sitt intåg
i en stad, gick en budbärare framför honom och förkunnade: »Gud och den
helige faderns nåd är utanför edra portar».8 Och folket hälsade
den gudsbespottande gycklaren välkommen, som om det varit Gud själv som
stigit ned till dem från himmelen. Den oförskämda handeln öppnade's
i kyrkan, och Tetzel besteg predikstolen och lovprisade avlaten såsom Guds
dyrbaraste gåva. Han förklarade att i kraft av hans avlatsbrev kunde alla de
synder förlåtas, som köparen senare önskade begå, och att icke ens ånger
var nödvändig.9 Än mer, han försäkrade sina åhörare
att avlaten kunde frälsa inte bara de levande utan också de döda och att i
det ögonblick pengarna klingade: i kassakistan, skulle den själ som det
betalades för, fara ur skärselden upp till himmelen.10 Fastän Luther ännu var en
sträng katolik, intogs han av fasa över avlatskrämarnas hädiska förmätenhet.
Många i hans egen församling hade köpt avlatsbrev, och snart började de
uppsöka sin präst för att bekänna sina synder och få avlösning, inte därför
att de voro botfärdiga och önskade omvända sig utan på .grund av sina
avlatsbrev. Luther vägrade dem absolution och förklarade, att utan ånger
och bättring skulle de gå förlorade i sina synder. Högligen förlägna
gingo de till Tetzel och beklagade sig över att deras biktfader inte ville
godtaga hans avlatsbrev, och några fordrade djärvt att få sina pengar
tillbaka. Munken blev rasande. Han uttalade de fruktansvärdaste förbannelser,
lät tända bål på torgen samt förklarade att han »hade fått befallning
av påven att bränna alla kättare, som vågade tala mot hans allra heligaste
avlat ».11 Luther upptog nu sitt verk som
en oförfärad sanningens förkämpe. Från predikstolen lät han sin högtidligt
varnande stämma höras. Han framhöll för folket syndens fördärvliga natur
samt betonade, att människan genom sina egna gärningar omöjligen kunde förminska
dess skuld eller undgå dess straff. Ingenting annat än omvändelse till Gud
och tro på Kristus kan frälsa syndaren. Kristi nåd kan ej köpas, den är
en fri gåva. Han rådde folket att inte köpa avlat utan i tro se upp till.
den korsfäste Frälsaren. Han omtalade sin egen smärtsamma erfarenhet att
vinna frälsning genom självförödmjukelse och botövningar och försäkrade
dem, att det var genom att se bort från sig själv och tro på Kristus, som
han funnit frid och glädje. Då Tetzel fortsatte med sin
gudlösa trafik, beslöt Luther att nedlägga en mera verksam protest mot
detta skriande missbruk. Ett tillfälle erbjöd sig snart. Slottskyrkan i
Wittenberg inrymde många reliker. På vissa helgdagar visade man dessa för
folket, och full förlåtelse meddelades åt alla som då besökte kyrkan och
biktade sig. Av denna anledning kom folket i skaror till kyrkan de dagarna. Luthers nittiofem teser.
Allhelgonadagen, en av de
viktigaste av dessa högtider, närmade sig. Dagen förut slöt sig Luther
till' de skaror som styrde sina steg till kyrkan och uppslog på dörren sina
95 teser mot läran om avlaten. Han förklarade sig villig att försvara dessa
teser på universitetet den följande dagen emot alla som ville bestrida dem. Hans satser tilldrog sig allmänhetens
uppmärksamhet. De lästes om och om igen och upprepades överallt. Det blev
stor rörelse vid universitetet och i hela staden. I dessa teser påvisade
Luther att makten att meddela syndaförlåtelse och att efterskänka straff 'för
synd aldrig blivit överlämnad åt påven eller åt någon annan människa.
Hela avlatssystemet var ett gyckelspel, ett konstgrepp i ändamål att
utpressa penningar av folket genom att vädja till deras övertro ‑ ett
‑Satans påfund för att fördärva själar, som satte tro till slika lögner.
Det blev också tydligt ådagalagt, att Kristi evangelium är kyrkans
dyrbaraste; skatt och att Guds nåd, som uppenbaras däri, meddelas fritt åt:
alla som söka den genom omvändelse och tro. Motstånd
och pröviiiiiyar.
Fastän Luther av Guds Ande
blivit ledd till att börja sitt verk, skulle han dock inte kunna fullfölja
det utan allvarlig kamp. Hans fienders försmädelser, deras vrånga framställning
av hans avsikter och deras orättfärdiga och ondskefulla anmärkningar mot
hans karaktär och bevekelsegrunder vältrade in över honom som en översvämmande
flod. Detta blev ej utan verkan. Han hade varit säker på att folkets ledare
både i kyrkan och i skolorna med glädje skulle förena sig med honöm i hans
reformsträvanden. Uppmuntrande ord från män i hög ställning hade fyllt
honom med fröjd och hopp. I anden hade han redan sett en ljusare dag uppgå
över kyrkan. Men denna uppmuntran hade: blivit utbytt mot klander och fördömelse. Luther bävade, när han
betraktade sig själv - en ensam man i strid med jordens mäktigaste makter.
Ibland tvivlade han på huruvida det verkligen var Gud, som hade lett honom
till att motsätta sig kyrkans auktoritet. »Vem var väl jag», skriver han,
»att jag satte mig upp mot påvens majestät, inför vilken jordens konungar
och hela världen bävade? . . . Ingen kan förstå vad mitt hjärta led under
dessa två år och vilket missmod, för att inte säga förtvivlan, jag nedsjönk
i. »12 Men han skulle inte fullständigt prisgivas åt modlöshet.
När mänskliga stöd sviktade, vände han sig till Gud allena och lärde, att
han med fullkomlig trygghet kuride stödja sig på hans allsmäktiga arm. Till en av reformationens vänner
skriver Luther: »Vi kunna icke ernå kunskap om Skriften vare sig genom
studium eller medelst vårt förstånd. Din första plikt är att börja med bön.
Bed Herren att han för sin barmhärtighets skull täckes giva dig den rätta
insikten i hans ord. Det finnes ingen annan uttolkare av Guds ord än detta
ords författare, såsom han själv har sagt:'De skola alla hava fått lärdom
av Gud.' Joh. 6:45. Vänta ingenting av dina egna ansträngningar, av ditt
eget förstånd, lita uteslutande på Gud och hans Andes inflytande. Tro detta
på en mans ord, som själv erfarit det. »13 Detta är en lärdom av den
allra största betydelse för dem som mena sig vara kallade av Gud att förkunna
vår t=ids allvarliga sanningar. Dessa sanningar skola uppväcka Satans
fiendskap och de människors som älska hans påfund. I strid mot ondskans
makter behövs det något mer än intellektuell kraft och mänsklig visdom. När motståndarna hänvisade
till. sedvänja och tradition eller åberopade påvens myndighet, vädjade
Luther till Bibeln, och Bibeln allena. Här mötte de argument som de icke
kunde gendriva. Därför ropade vantrons och formväsendets slavar på hans
blod, liksom judarna hade ropat på Jesu blod. »Han är en kättare! »
ropade de katolska ivrarna. »Det är högförräderi mot kyrkan att en sådan
förskräcklig kättare lever en enda timme längre. Låt schavotten ögonblickligen
bliva rest åt honom! »14 Men Luther föll inte offer för
deras raseri. Gud. hade ett verk som han skulle utföra, och änglar från
himmelen blevo sända att beskydda honom. Överallt väcktes en längtan efter
andligt framåtskridande. På alla håll förspordes en sådan hunger och törst
efter rättfärdighet, som man icke hade bevittnat under århundraden. Folket
som så länge varit hänvisat till mänskliga ceremonier och jordiska
medlare, vände sig nu i ånger och tro till den korsfäste Kristus. Kallad till Rom.
Detta omfattande intresse
stegrade de påvliga myndigheternas fruktan. Luther fick kallelse att infinna
sig i Rom för att svara på framställda beskyllningar för kätteri.
Inkallelsen fyllde hans vänner med förskräckelse. De förstodo mycket väl
vilken fara som hotade honom i denna fördärvade stad, som redan var drucken
av martyrers blod. De protesterade mot hans resa till Rom och begärde, att
han skulle förhöras i Tyskland. En sådan överenskommelse ägde
slutligen rum och en påvlig legat förordnades att leda förhandlingarna. I
de instruktioner som påven lät meddela denne ämbetsman, hette det att
Luther redan blivit förklarad vara en kättare. Legaten blev därför ålagd
att anföra klagomål och tvinga honom till underkastelse utan något dröjsmål.
Om Luther blev orubblig och det icke lyckades legaten att försäkra sig om
hans person, var denne bemyndigad att »göra honom fredlös överallt i
Tyskland» samt att »förbanna, fördriva och bannlysa alla hans anhängare».15 På denna tidpunkt då Luther
hade så stort behov av en uppriktig väns sympati och råd, sände Gud i sin
försyn Melanchthon till Wittenberg. Med sitt blygsamma, försynta väsen,
sitt sunda omdöme, sina omfattande kunskaper och sin intagande vältalighet,
förenad med karaktärens renhet och uppriktighet, tillvann sig den unge
Melanchthon allmän beundran och aktning. Han utmärkte sig ej mindre genom
sitt milda sinnelag än genom sin lysande begåvning. Snart blev han en ivrig
evangelii lärjunge och Luthers mest betrodde vän och värderade medhjälpare.
Hans saktmod, försiktighet och noggrannhet var ett komplement till Luthers
mod och kraft. Deras samarbete gav reformationen ökad styrka och blev en källa
till stor uppmuntran för Luther. Underrökningen i Augfburg.
Augsburg hade blivit utsett
som den plats, där undersökningen skulle försiggå. Luther anträdde resan
dit till fots. Många hyste allvarliga farhågor för honom, då man öppet
hotat gripa och mörda honom under vägen. Hans vänner bådo honom att ej sätta
sitt liv i fara. De uppmanade honom enträget att lämna Wittenberg för någon
tid och söka sin tillflykt hos dem som med glädje skulle beskydda honom. Men
han ville inte lämna den plats där Gud hade ställt honom. Han måste
fortfarande troget försvara sanningen i trots av de stormar som rasade mot
honom. Meddelandet om Luthers
.ankomst till Augsburg väckte stor tillfredsställelse hos den påvlige
legaten. Den besvärlige kättaren, som tilldrog sig hela världens uppmärksamhet,
tycktes nu vara i Roms våld, och legaten föresatte sig att han inte skulle
undkomma. Reformatorn hade uraktlåtit att skaffa sig lejd. Hans vänner rådde
honom att ej inställa sig för legaten utan lejdebrev, och de åtogo sig att
anskaffa ett sådant från kejsaren. Legaten hade för avsikt att om möjligt
tvinga Luther att återkalla eller, om det inte lät sig göra, låta föra
honom till Rom f 5r att undergå Hus' och Hieronymus' öde. Därför sökte
han genom sin agent förmå Luther att inställa sig utan lejd i förlitande på
hans barmhärtighet. Men det vägrade denne bestämt att göra. Han trädde ej
inför det påvliga sändebudet, förrän han erhållit det dokument som försäkrade
honom om kejsarens beskydd. Av taktiska skäl hade
katolikerna kommit överens om att söka vinna Luther under sken av mildhet. I
sina samtal med honom visade sig legaten därför mycket vänlig. Men han
fordrade att Luther obetingat och utan invändningar skulle underkasta sig
kyrkans myndighet och återkalla varje punkt av sin lära. Han hade emellertid
inte rätt förstått den mans karaktär, med vilken han hade att göra.
Luther svarade med att uttrycka sin aktning för kyrkan, sin önskan att hålla
sig till sanningen, sin villighet att svara på alla invändningar mot vad han
hade lärt och att låta sina lärosatser underkastas vissa ledande
universitets prövning. Men samtidigt protesterade han mot kardinalens tillvägagångssätt,
när denne fordrade att han skulle återkalla, utan att först ha bevisat att
han for vilse. Det enda svar han fick var:
»Återkalla, återkalla! » Reformatorn påvisade att hans ståndpunkt hade
stöd i Skriften och förklarade bestämt, att han inte kunde förneka
sanningen. Legaten som var ur stånd att bemöta Luthers argument, överöste
honom med en storm av förebråelser, hån och smicker, bemängt med citat från
arvläran och kyrkofädernas uttalanden, så att reformatorn ej fick något
tillfälle att svara. Då Luther insåg att ett samtal, som fördes på detta
sätt, skulle vara helt och hållet gagnlöst, begärde han att få avge sitt
svar skriftligen, vilket motvilligt beviljades honom. Vid nästa sammanträde företedde
Luther en klar, innehållsrik och fyndig framställning av sina åsikter, väl
underbyggd av citat ur den heliga Skrift. Efter att ha läst denna avhandling
högt överlämnade han den åt kardinalen, som emellertid föraktfullt
kastade den åt sidan, i det han förklarade den bestå av en massa intetsägande
ord och ovidkommande citat. Luther som upptändes av nitälskan, mötte den övermodige
prelaten på hans egen mark — kyrkans traditioner och lärosatser — och
kullkastade fullständigt hans förmätna påståenden. Då prelaten såg att Luthers bevisföring ej kunde vederläggas, förlorade han all självbehärskning och utropade i vredesmod: Återkalla! — annars sänder jag dig till Rom att där inställas inför domare, som komma att ta hand om din sak. Jag skall bannlysa dig och alla dina anhängare, alla som hålla med dig, och stöta dem ur kyrkan. » Och till sist yttrade han i vredgad och övermodig ton: »Återkalla, eller kom aldrig mer inför mitt ansikte! »16 Reformatorn avlägsnade sig
genast med sina vänner och gav därmed tydligt till känna, att man icke
kunde väntia någon återkallelse av honom. Detta var inte vad kardinalen
hade väntat. Han hade smickrat sig med att han med våld kunde skrämma
Luther till underkastelse. Nu då han var ensam med sina anhängare, såg han
än på den ene och än på den andre ytterst förtretad över det oväntade
misslyckandet av hans plan. Luthers bemödanden vid detta
tillfälle blevo ej utan gagnliga följder. Den stora församling som var tillstädes,
hade tillfälle att jämföra de två männen och själv döma om den ande som
besjälade dem, ävensom om styrkan och sanningshalten i deras olika ståndpunkter.
Vilken slående kontrast! Reformatorn, enkel, ödmjuk och bestämd, trädde fram
i Guds kraft med sanningen på sin sida, påvens representant, överlägsen,
stolt och oresonlig, utan ett enda bevis från Skriften och likväl häftigt
ropande: Återkalla, eller du blir sänd till Rom för att straffas! » Flykten
från Augsburg.
Oaktat Luther hade skaffat sig
lejd, uppgjorde katolikerna planer på att gripa och fängsla honom. Hans vänner
yrkade på att eftersom det ej vore till någon nytta, att han förlängde sin
vistelse i Augsburg, borde han oförtövat återvända till Wittenberg, och de
manade till yttersta försiktighet i ändamål att dölja hans avsikt. Han lämnade
därför staden före daggryningen till häst och ledsagades av en förare, som
myndigheterna skaffat honom. Med dystra aningar red han obemärkt genom stadens
mörka, tomma gator. Påpassliga, grymma fiender stämplade för att förgöra
honom. Skulle han undgå de snaror som voro utlagda för honom? Det var ögonblick
av ängslan och innerlig bön. Han kom till en liten port i stadsmuren; den öppnades
för honom och tillsammans med sin förare drog han obehindrat därigenom. När
flyktingarna lyckligt och väl kommit utanför staden,, påskyndade de sin färd,
och innan legaten visste något om Luthers avresa, var denne utom räckhåll för
sina förföljare. Satan och hans utskickade hade lidit ett nederlag. Den man
som de trott sig ha i sitt våld var borta, undsluppen som en fågel ur fågelfärgarens
snara. Då legaten fick meddelande om ,
Luthers försvinnande, blev han överväldigad av förvåning och vrede. Han
hade väntat att få inhösta mycken ära för sitt fasta och kloka uppträdande
gentemot denne kyrkans fridstörare, men han blev besviken i sina förhoppningar.
Han gav sin vrede uttryck i ett brev till kurfursten Fredrik av Sachsen, vari
han bittert fördömer Luther och fordrar, att kurfursten antingen skall sända
honom till Rom eller förvisa honom från Sachsen. I ett svar fordrade Luther, att
legaten eller påven med den heliga Skrift skulle bevisa att han farit vilse,
och förband sig på ,det högtidligaste att återkalla sina lärosatser, om de
befunnes vara i strid med Guds ord. Han uttryckte även sin tacksamhet mot Gud för
att han ansetts värdig att lida för e:n så helig sak. Luther finner en vän i
kurfursten av Sachsien.
Kurfursten hade ännu endast föga
kännedom om reformationens grundsatser. Men den uppriktighet, klarhet och kraft
som präglade Luthers ord, hade gjort ett djupt intryck på honom, och till dess
man kunde bevisa att reformatorn var stadd i villfarelse, beslöt Fredrik att stå
som hans beskyddare. Till svar på legatens fordran skrev han: »'Alldenstund
doktor Martin varit inställd inför Eder i Augsburg, bör Ni vara till freds.
Vi hade icke väntat, att Ni skulle försöka få honom att återkalla utan att
ha överbevisat honom om hans villfarelse. Ingen av de lärda männen i vårt
furstendöme har underrättat mig om att Martins lära är gudlös, antikristlig
eller kättersk.' Kurfursten vägrade än vidare att sända Luther till Rom
eller att förvisa honom ur riket. »17 Kurfursten förstod också att
Luthers arbete som professor vid universitetet var i hög grad fruktbringande.
Det var inte mer än ett år, sedan reformatorn uppslog sina teser på
slottskyrkans dörr, men redan nu förmärktes en stor minskning av pilgrimer
som besökte kyrkan vid allhelgonafesten. Romerska kyrkan hade förlorat
tillbedjare och offer. Men deras plats intogs av en annan klass som nu kom till
Wittenberg ‑‑ inte pilgrimer som ville tillbedja dess reliker, utan
studerande som fyllde dess läroanstalter. Luthers skrifter hade överallt väckt
ett nytt intresse för den heliga Skrift, och inte bara från alla delar av
Tyskland, utan även från andra länder strömmade studenter till
universitetet. Unga män som för första gången sågo Wittenberg, »lyfte sina
händer mot himmelen och prisade Gud, därför att han låtit sanningens ljus
utstråla från denna stad, liksom i forna tider från Sion, för att därifrån
låta det sprida sig även till de mest avlägsna länder. »18 Den protestantiska lärans
utbredning.
Reformatorns skrifter och hans lära
utbredde sig till varje folk i kristenheten. Verket utsträcktes till Holland
och Schweiz. Hans skrifter funno väg till Frankrike och Spanien. I England blev
hans lära mottagen som livets ord. Också till Belgien och Italien hade
sanningen kommit. Tusenden höllo på att vakna upp ur sin dödslika dvala till
ett trosliv i glädje och hopp. I en appell till kejsaren och
den tyska adeln till förmån för en reformation i kristenheten skrev Luther
angående påven: »Det är fasligt att se den man som kallar sig Kristi ställföreträdare,
uppvisa en prakt större än någon kejsares. Ar detta att efterlikna den
fattige Kristus eller den anspråkslöse Petrus? Man säger att han är världens
herre, men Kristus, vars ställföreträdare han berömmer sig av att vara, har
sagt: 'Mitt rike är icke av denna världen.' Kan en ställföreträdares herradöme
sträcka sig längre än hans överordnades? »19 Om universiteten skrev han: »Jag
fruktar storligen att universiteten skola visa sig vara helvetets portar — så
framt de icke allvarligt bemöda sig att utlägga den heliga Skrift och inpränta
den i de ungas hjärtan. Jag råder ingen att sända sina barn till en läroanstalt,
där Bibeln icke intar hedersplatsen. Varje institution, där man icke oavlåtligen
sysselsätter sig med Guds ord, måste bli fördärvad. »20 Denna appell blev hastigt spridd
utöver Tyskland och utövade ett mäktigt inflytande på folket. Hela folket
kom i rörelse, och skaror fylkade sig omkring reformationens fana. Luthers
motståndare som närde en brinnande önskan om hämnd, uppmanade påven att
vidta bestämda åtgärder mot honom. Det blev beslutat att hans lära
omedelbart skulle fördömas. Reformatorn och hans anhängare beviljades en
frist på segtio dagar, efter den tiden skulle de alla bannlysas, om de inte
ville återkalla. Bannlysningen.
Det var en kritisk stund för
reformationen. Under århundraden hade Roms bannstrålar injagat skräck hos mäktiga
monarker och fyllt mäktiga riken med ödslighet och olycka. De som drabbades av
dessa bannstrålar, betraktades överallt med fruktan och avsky, de blevo
avskurna från umgänget med andra och. behandlades som fredlösa, vilka borde förföljas
och utrotas. Luther var ej blind . för den storm som höll på att biyta lös
över honom, men han stod fast och förlitade sig på att Kristus skulle vaxa
hans hjälp och sköld. Med en martyrs frimodighet och tro skrev han: »Vad som
nu skall ske vet jag icke, ej heller bekymrar jag mig därom . . . Låt slaget
träffa var det vill, jag hyser vegen fruktan. Icke så mycket som ett blad
faller till marken utan vår Faders vilja. Hux mycket mer skall han icke hava
omsorg om oss! Det är en ringa sak att dö för Ordet, eftersom Ordet, som blev
kött, har själv dött! Om vi dö med honom, skola vi leva med honom, och när
vi genomgått det som han genomgick för oss, skola vi vara där han är och bo
hos honom i all evighet. »21 Då Luther mottog påvens bulla,
sade han: »Jag föraktar den och angriper den, emedan den är orättfärdig och
osann . . . Det är Kristus själv som däri fördömes . . . Det gläder mig
att något få lida för den bästa av alla saker. Jag känner mig redan lättare
om hjärtat, ty jag vet nu, att påven är antikrast och att hans stol är själva
Satans tron. »22 . Påbudet från Rom blev dock ej
utan verkan. Fängelse, tortyr och svärd voro kraftiga medel till att
framtvinga lydnad. De svaga och vidskepliga bävade för påvens dekret, och
medan det rådde allmän sympati för Luther, tyckte många att livet var alltför
dyrbart att riskeras för reformationens sak. Allt syntes tyda på att
reformatorns verksamhet närmade sig sitt slut. Det vax dock först efter en förfärlig
kamp med sig själv, som Luther beslöt skilja sig från kyrkan. Ungefär vid
den tiden var det han skrev: »Med var dag som går känner jag allt tydligare,
hur svårt det är att övervinna skrupler som inplantats i barndomen. Ack, hur
mycken smärta det har vållat mig, änskönt jag hade Skriften på min sida,
att komma överens med mig själv att ensam uppträda mot påven och framställa
honom som antikrist! Vilken anfäktelse har icke mitt hjärta haft :att utstå!
Hur många gånger har jag ej med bitterhet ställt till enig själv den frågan,
som så ofta varit på katolikernas läppar: 'Är du den ende vise? Kunna alla
andra vara misstagna? Huru skall det gå, om det i alla fall visar sig att det
är du själv, som har orätt och som invecklar så många själar i villfarelse
‑ vem skall då bli evigt fördömd?' På detta sätt kämpade jag med mig
själv och med Satan, till dess Kristus genom sitt ofelbara ord befäste mitt hjärta
mot dessa tvivel. »23 Påven hade hotat Luther med
bannlysning, om han inte återkallade. Denna hotelse blev nu satt i verket. En
ny bulla utfärdades, vari Luther förklarades vara utesluten ur den romerska
kyrkan och fördömdes såsom en av Gud förbannad. I samma fördömelsedom
innefattades också alla som antoge hans lära. Den väldiga striden var nu i
full gång. Motstånd är alltid deras lott,
som Gud sänder att framhålla sanningar, vilka särskilt angå deras egen tid.
Det fanns en nuets sanning på Luthers tid - en sanning som då hade sin
speciella betydelse. Det gives också en nuets sanning för församlingen i vår
tid. Det har behagat honom, »som verkar allting efter sin egen viljas råd»,
att ställa människor i olika omständigheter och pålägga dem plikter, som äro
säregna för den tid de leva i och för de förhållanden vari de äro ställda.'
Om de uppskattade det ljus de .fått motta, skulle nya sanningsfält öppna sig
för deras blickar. Men sanningen är ej mera eftertraktad av flertalet nu till
dags ‑ än den var av de katoliker, som satte sig emot Luther. Samma böjelse
att följa mänskliga teorier och traditioner i stället för Guds ord råder nu
som i förgångna tider. De som förkunna sanningen för vår tid, böra ej vänta
att bli mottagna med större ynnest än tidigare reformatorer. Den stora striden
mellan sanning och villfarelse, mellan Kristus och Satan skall tilltaga i
styrka, till dess denna världens historia når sin avslutning. Jesus sade till sina lärjungar:
»Voren I av världen, så älskade ju världen vad henne tillhörde; men
eftersom I icke åren av världen, utan av mig haven blivit utvalda och tagna ut
ur världen, därför hatar världen eder. Kommen ihåg det ord, som jag sade
till eder: 'Tjänaren är icke förmer än sin herre.' Hava de förföljt mig, så
skola de ock förfölja eder; hava de hållit mitt ord, så skola de ock hålla
edert.» Joh. I j :19,20 . Betydelsefulla äro ock dessa ord: »Ve eder, när
alla människor tala väl om eder! 1?å samma sätt gjorde ju deras fäder i fråga
om de falska profeterna.» Luk. 6:26. 1 D'Aubigné: »Hist.
of the Reformation of the Sixteenth Century », bok z, kap. 2. 2 Loc. cit. 3 D'Aubigné,
ibid., bok z, kap. 3. 4 Ibid., bok z,
kap. 4. 5 D'Aubigné,
ibid., bok 2, kap. 6. 6 Loc. cit. 7 D'Aubigné,
ibid., bok s, kap. i. 8 D'Aubigné,
ibid., bok 3, kap. z. 9 Loc. cit. 10 Se
Hagenbach: ullist. of the Reformation», band i, sid. 96. 11 D'Aubigné,
ibid., bok 3, kap. 4. 12 D'Aubigné,
Ioc. cit. 13 D'Aubigné,
ibid., bok 3, kap. 7. 14 D'Aubigné,
ibid., bok 3, kap. 9. 15 D'Aubigné,
ibid., bok 4, kap. 2. 16 D'Aubigné,
ibid., bok 4, kap. 8 (London-upplagan). 17 D'Aubigné,
ibid., bok 4, kap. 10. 18 Loc. cit. 19 D'Aubigné,
ibid., bok 6, kap. 3. 20 Loc. cit. 21 D'Aubigné,
bok G, kap. g. 22 D'Aubigné,
ibid., bok G, kap. 9. 23 Martyn: »Life
and Times of Luther», sid. 3 7 2, 373. |