Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

FEMTE KAPITLET

Reformationens morgonstjärna


Före reformationen fanns under långa tider endast ett fåtal exemplar av Bibeln, men Gud tillät ej att hans ord blev alldeles utplånat. Dess sanningar skulle ej alltid förbli förborgade. Han kunde lika lätt frigöra Livets ord, som han kunde öppna fängelsets dörrar och upplåta järnportarna för att försätta sina tjänare i frihet. Guds ande påverkade människor i olika delar av Europa att söka efter sanningen som efter dolda skatter. Guds försyn ledde dem till den heliga Skrift, och de granskade dess heliga blad med stort intresse. De voro villiga att mottaga ljuset, vad det än skulle komma att kosta dem. Ehuru de ej kunde tydligt fatta allt, voro de likväl i stånd att finna många sanningar som länge varit undanskymda. De Bingo ut som himlasända budbärare, sleto sönder vidskepelsens och villfarelsens bojor och uppfordrade dem som så länge levat i andlig träldom, att resa sig och hävda sin frihet.

Frånsett vad förhållandet var bland valdenserna, hade Guds ord under flera sekler varit inneslutet i språk som endast de lärde kände, men tiden hade kommit då Bibeln skulle översättas och givas åt folket i olika länder på deras eget modersmål.

I fjortonde århundradet uppgick i England »reformationens morgonstjärna». John Wycliffe var reformationens förelöpare icke blott för England, utan för hela kristenheten. Den kraftiga protesten mot Rom, som blev honom förunnad att avge, skulle aldrig bringas till tystnad. Med denna protest började striden, som skulle leda till enskilda personers, kyrkors och nationers frigörelse.

Wycliffe erhöll en god uppfostran och för honom var Herrens fruktan vishetens begynnelse. Vid universitetet utmärkte han sig för iver och fromhet såväl som för ovanlig begåvning och djup lärdom. I sin stora kunskapstörst sökte han göra sig förtrogen med alla lärdomsgrenar. Han studerade den skolastiska filosofien, kyrkans föreskrifter och civil lagkunskap, och i synnerhet var han kunnig i sitt eget lands lagar. Under hans senare verksamhetsår framstod värdet av hans under tidigare år inhämtade kunskaper. En ingående kännedom om den spekulativa filosofien på hans tid satte honom i stånd att uppenbara dess villfarelser. Genom sitt studium av nationella och kyrkliga lagar var han beredd att deltaga i den stora striden för borgerlig och religiös frihet. På samma gång som han kunde bruka Guds ords vapen, hade han även förvärvat sig den intellektuella skolning universiteten er­bjödo, och han hade satt sig in i skolastikernas taktik och tänke­sätt. Hans överlägsna snille och hans grundliga och omfattande kunskaper ingåvo aktning både hos vänner och fiender.

Wycliffe började forska i den heliga Skrift, medan han ännu var kvar vid universitetet. Han rannsakade den med samma grundlighet, varmed han bemästrade de andra lärdomsgrenarna. Hitintills hade han känt en stor brist, som hans vetenskapliga studier eller kyrkans lära aldrig kunnat fylla. I Guds ord fann han vad han tidigare förgäves sökt. Här såg han frälsningsplanen uppenbarad och Kristus som människans ende ställföreträdare. Han hängav sig åt Kristi tjänst och beslöt kungöra för andra de sanningar han funnit.

Liksom senare reformatorer förutsåg inte Wycliffe i början av sin verksamhet vart den skulle föra honom. Han trädde inte självmant i opposition mot Rom. Men kärleken till sanningen kunde ej annat än föra honom i strid med lögnen. ju tydligare påvedömets villfarelser framstodo för honom, desto allvarligare framställde han Bibelns lära. Han insåg att Rom övergivit Guds ord för mänskliga traditioner. Oförskräckt anklagade han prästerskapet för att ha bannlyst Bibeln och fordrade, att den åter skulle sättas i händerna på folket samt att dess auktoritet skulle erkännas av kyrkan.

Han var en duglig och nitisk lärare och en vältalig predikant. Hans dagliga liv var dessutom en demonstration av de sanningar han lärde. Hans kunskap i Skriften, hans starka bevisföring, hans helgade liv, hans oeftergivliga mod och rättsinnighet tillvunno honom allmänt förtroende och aktning. Många kände sig ej tillfredsställda med sin tidigare tro, då de sågo den orättfärdighet som härskade i den romersk-katolska kyrkan, och de hälsade med synbar glädje de sanningar som Wycliffe framdragit i ljuset. Men de påvliga ledarna fylldes av harm, då de märkte att denne reformator vann större inflytande än de.

Ett slag riktat mot påvens överhöghet i Englans'.

Wycliffe hade stor förmåga att avslöja villfarelser, och han angrep oförskräckt många av de missbruk som Rom stadfäst genom sin myndighet. Då han var predikant vid engelska hovet, satte han sig djärvt emot betalningen av den, skatt som påven krävde av den engelska monarken, och visade därmed att den myndighet påvestolen tillvällat sig över världsliga välden var stridande både mot förnuftet och mot Guds ord. Påvens krav hade väckt stor förbittring i England, och Wycliffes förkunnelse gjorde djupt intryck på de ledande männen i nationen. Både kungen och adeln enades om att påven ej hade rättighet att göra anspråk på världslig myndighet, och de nekade att betala skatten. Sålunda riktades ett kraftigt slag mot påvens överhöghet i England.

Reformatorn förde även en lång och beslutsam strid mot fördärvet, som uppstod genom de olika tiggarmunkarnas klosterordnar. Dessa tiggarmunkar översvämmade England och hämmade landets utveckling och välfärd. Deras fördärvbringande inflytande sträckte sig till skolväsende och ämbetsverk, till hantverk och handel, till moral och seder. Munkarnas sysslolösa liv och tiggeri voro inte endast en tung börda för folket utan bidropp även till att förringa nyttigt arbete. Resultatet blev moralens och sedernas förfall bland ungdomen. Genom munkarnas inflytande förleddes många att gå i kloster och hänge sig åt munklivet, icke blott utan föräldrarnas samtycke, utan även mot deras befallning och utan deras vetskap.

Påven hade bemyndigat dessa munkar att lyssna till folkets syndabekännelser och meddela syndaförlåtelse. Detta blev upp

hovet till mycket ont. Munkarna som voro synnerligen vinningslystna visade sig så beredvilliga att ge avlösning, att alla slags förbrytare strömmade till dem, och som följd härav tilltog de grövsta laster mycket snabbt. Man lät sjuka och fattiga, lida, medan de gåvor man borde använt till att avhjälpa nöden, gåvos till munkarna, som under hotelser begärde allmosor av folket och fördömde som Budlösa alla som ej ville skänka dem några gåvor. Klostrens rikedomar ökades ständigt trots munkarnas föregivna fattigdom, och deras präktiga byggnader och kräsliga bord gjorde folkets tilltagande armod mer iögonenfallande. Och medan de ledande munkarna tillbringade sin tid i vällevnad och njutningar, sände de i sitt ställe ut okunniga män, som endast kunde berätta sällsamma helgonlegender, munksagor och skämthistorier för att underhålla folket och få dem ännu mer duperade av munkarna. Dessa behöllo fortfarande sin makt över den vidskepliga mängden och förmådde dem att tro, att om de blott erkände påvens överhöghet, tillbådo helgonen, gåvo munkarna gåvor, så hade de uppfyllt sina religiösa plikter och kunde vara förvissade om en plats i himmelen.

Lärda och fromma män hade förgäves bemödat sig om att åstadkomma en förbättring i dessa munkordnar, men Wycliffe var mera skarpsinnig och angrep detta onda vid roten, i det han förklarade att själva munkväsendet var falskt och borde avskaffas.

Han började skriva och utge små skrifter mot munkarna, dock inte så mycket för att inlåta sig i strid med dem som att rikta folkets uppmärksamhet på Bibeln och dess upphov. Han förklarade att påven ej besatt mera makt att förlåta synder eller att bannlysa än varje präst och att ingen bannlysning kunde vara giltig med mindre människan ådragit sig Guds dom. Han kunde inte på ett mera verksamt sätt ha försökt omstörta den ofantligt stora byggnad av andligt och världsligt herravälde, som påven uppfört och i vilken han höll miljoner människor fångna.

Roms förkastelsedoiti över Wyclife.

Påvens vredesåskor ljungade snart emot Wycliffe. Tre påvliga bullor sändes till England - en till universitetet, en till konungen och en till prelaterna - alla innehållande en befallning att genast vidta mått och steg att bringa denne kätterske lärare till tystnad.1 Men innan bullorna anlände, hade biskoparna instämt Wycliffe till att undergå rannsakning inför dem. Två av de mäktigaste furstarna i riket följde med honom till domstolen och folket omringade byggnaden och trängde in i domsalen, vilket injagade en sådan fruktan hos domarna, att de inställde rättegången tills vidare och läto Wycliffe gå i frid. Inte långt därefter dog den åldrige Edward III, som prelaterna under hans sista år sökt förmå att vända sig mot reformatorn, och Wycliffes tidigare beskyddare blev regent.

Men påvens bullor som ankommo, innehöllo en avgörande befallning till England att gripa kättaren och kasta honom i fänngelse. Dessa åtgärder syftade direkt till att bringa honom på bålet. Det föreföll vara omöjligt för Wycliffe att undgå att falla offer för Roms hämndlystnad. Men Han som fordom sade till sin tjänare: »Frukta icke, jag är din sköld», sträckte ut sin hand för att skydda sin tjänare. Döden kom, inte till reformatorn utan till den påve, som hade beslutat hans undergång. Gregorius XI avled och den domstol, åt vilken han givit i uppdrag att förhöra Wycliffe, upplöstes.

Rivaliserande påvar.

Guds försyn ledde i fortsättningen händelserna så, att reformationen kunde utbredas. Efter Gregorius död valde man två påvar, som bekämpade varandra. De tävlande påvarna, som båda gjorde anspråk på att vara ofelbara, fordrade lydnad.2 Den ene kallade kyrkans trogna anhängare till hjälp att bekämpa den andre, och vardera inskärpte sina fordringar med hemska förbannelser, som utslungades mot motståndarna och med löfte om belöning i himmelen för dem som understödde honom. Denna händelse försvagade i hög grad påvarnas makt. De rivaliserande påvarna hade nog med att bekämpa varandra, och Wycliffe fick för en tid vara i fred. Under tiden strävade reformatorn i sin lugna avskildhet i Lutterworths prästboställe att vända människornas blickar från de kämpande påvarna till Jesus Kristus, fridsfursten.

Liksom sin Mästare predikade Wycliffe evangelium för de fattiga. Men han var inte nöjd med att låta ljuset lysa för de enkla hemmen i Lutterworth, utan han beslöt att sprida det till varje del av England. För att kunna göra detta organiserade han ett förbund av predikanter, ödmjuka och helgade män, som älskade sanningen och ingen högre önskan hade än att utbreda den. Dessa män Bingo överallt, undervisade på marknadsplatserna, på gatorna, i de stora städerna och ute på landsbygden. De uppsökte de gamla, de sjuka och fattiga och förkunnade för dem det glada budskapet om Guds nåd.

Bibeln överratt till engelska.

Wycliffes förnämsta livsverk var att översätta Bibeln till engelska språket. I-ett av honom utgivet verk om Skriftens sanna mening tillkännagav han sin avsikt att översätta Bibeln, så att alla i England kunde läsa på sitt modersmål om Guds underbara verk.

Men plötsligt blev hans arbete avbrutet. Ehuru han ännu inte var sextio år gammal, hade oupphörlig överansträngning, studier och fiendernas angrepp försvagat hans hälsa och gjort honom gammal i förtid. Han angreps av en allvarlig sjukdom. Munkarna blevo mycket glada då de hörde denna nyhet, ty, de trodde att han nu bittert skulle ångra det onda han tillfogat kyrkan. De skyndade till hans sjukrum för att höra honom avge sin bekännelse. Representanter för fyra munkordnar jämte fyra av statens ämbetsmän samlades omkring den man, som de trodde vara nära döden.

»Döden står stämplad på din panna», sade de, »ångra nu dina felsteg och återkalla i. vår närvaro allt vad du sagt för att skada oss. »

Reformatorn lyssnade under tystnad, sedan bad han sin tjänare att lyfta honom upp i sängen. Han fäste sin skarpa blick stadigt på dem som stodo där, väntande på hans återkallelse, och sade med den starka, fasta stämma som så ofta kommit dem att bäva:

»Jag skall inte dö utan leva och kungöra munkarnas onda gärningar. »

Bestörta och alldeles bringade ur fattningen, skyndade munkarna sig att lämna rummet.

Wycliffes ord gingo i uppfyllelse. Han fick leva för att sätta i sina landsmäns händer det mäktigaste vapnet mot Rom -- Bibeln, medlet som Gud utvalt att bringa människorna evangelium, upplysning och frihet.

Många och stora hinder måste undanröjas, innan detta verk kunde fullbordas. Wycliffe var nedtyngd av kroppslig svaghet. Han visste att han endast hade få år att leva. Han såg det motstånd han måste möta, men uppmuntrad av Guds ords löften, fortsatte han utan att låta sig bekomma. Genom sin särskilda försyn hade Gud utrustat honom med stor intellektuell begåvning, givit honom rika erfarenheter och bevarat hans själskrafter för detta hans största livsverk. Medan hela kristenheten var i fullt uppror, hängav sig reformatorn åt sitt gudagivna verk utan att fästa sig vid den storm, som rasade därute i världen.

Slutligen blev verket fullbordat - den första engelska bibelöversättningen var färdig. Guds ords skattkammare hade upplåtits för England. Nu fruktade reformatorn varken fängelse eller bål. Han hade satt i det engelska folkets hand ett ljus som aldrig skulle utsläckas. I det han gav sina landsmän Bibeln, hade han gjort mera för att sönderbryta okunnighetens och lastens bojor, mera för att höja sitt fädernesland och skaffa det frihet, än vad man kunnat uppnå genom de mest lysande segrar på slagfältet.

Då tryckerikonsten ännu var okänd, kunde man endast genom långsamt och besvärligt arbete erhålla flera exemplar av Bibeln. Så stor var ivern att erhålla boken, att många frivilligt deltogo i arbetet att avskriva den, men det var med svårighet avskrivarna kunde skaffa så många avskrifter som efterfrågan fordrade. Några av de rikaste köparna beställde hela Bibeln för sig själva. Andra köpte endast delar därav. Ofta slöto sig flera familjer tillsammans för att köpa en avskrift. På så sätt fann Wycliffes bibel snart väg till många hem i England.

Spridningen av Guds ord förorsakade stor fruktan hos kyrkans myndigheter. De hade nu ett inflytande att bekämpa som var mäktigare än Wycliffes - en makt mot vilken deras vapen ej kunde uträtta mycket. På den tiden fanns i England ingen lag som förbjöd folket att läsa Bibeln, ty den hade aldrig förut förekommit på engelska språket. Sådana lagar blevo sedermera stiftade och strängt tillämpade. Emellertid hade man nu för en tid tillfälle att utbreda Guds ord, fastän prästerna sökte förhindra det. Wycliffes livsverk nalkades sin fullbordan, Sanningens baner, som han så länge burit, skulle falla ur hans hand. Då han stod i begrepp att utdela nattvarden i sin kyrka i Lutterworth, träffades han av slaganfall och dog kort därefter.

Wycliffe framträdde ur de mörka tidsåldrarnas dunkel. Ingen hade gått före honom, efter vilkens mönster han kunde bilda sitt reformationsverk. Liksom Johannes döparen blev han uppväckt att utföra en särskild mission. Han var en förelöpare för ett nytt tidsskede. I hans framställning av Guds ords sanning fanns dock en harmoni och en fullständighet, som inte överträffades av efterföljande reformatorer och som ingen ens hundra år senare hade uppnått. Grunden lades så djup och bred och byggnaden var så fast och fullkomlig, att de som kommo efter honom ej behövde bygga om den.

Wycliffe var en av de största reformatorerna. Få av dem som uppstodo efter honom voro honom jämbördiga i fråga om förståndsutveckling, tankeklarhet och orubblig fasthet, då det gällde att framhålla och försvara sanningen. Ett helgat liv, outtröttlig flit i studier och arbete, oböjlig rättsinnighet, Kristus-lik kärlek samt troget uppfyllande av alla plikter ämbetet ålade honom utmärkte denne förste reformator, och detta framträder så mycket klarare mot det andliga mörker och moraliska förfall som var rådande på hans tid.

Wycliffes karaktär är ett vittnesbörd om den heliga Skrifts kraft att uppfostra och förvandla människan. Det var Bibeln som gjorde honom till den han var. De bemödanden man gör att omfatta det uppenbarade Ordets stora sanningar upplivar och stärker själsförmögenheterna. Studiet av Guds ord vidgar sinnet, skärper intellektet och bringar omdömet till fulländning. Det förädlar varje tanke, känsla och strävan så som intet annat studium förmår. Det förlänar fasthet, vilja och beslutsamhet, giver mod, ståndaktighet och själsstyrka, det förädlar karaktären och helgar själen. Ett allvarligt, hängivet studium av Skriften - som för en människa i direkt förbindelse med den Evige -skulle ge världen män med större och verksammare intellekt och ädlare grundsatser, än vad som blivit resultatet av den bästa uppfostran som den världsliga lärdomen kan åstadkomma. »När dina ord upplåtas», säger psalmisten, »giva de ljus och skänka förstånd åt den enfaldige. »

De sanningar som Wycliffe förkunnat spredos vidare för en tid framåt. Hans efterföljare, som äro kända under namn av wycliffiter och lollarder, färdades omkring inte endast i hela Enland utan även i andra länder och utbredde evangelii sanning. Sedan deras ledare tagits ifrån dem, arbetade dessa predikanter med ännu större nit, och stora folkskaror strömmade till dem för att mottaga undervisning. Många av adeln och även drottningen räknades till de omvända. På många platser skedde en märkbar reformation i folkets seder och bruk, och katolicismens avgudiska symboler avlägsnades från kyrkorna.

Men snart bröt förföljelsens obarmhärtiga storm lös över dem, som hade dristat sig till att välja Bibeln som sin vägledare. De engelska monarkerna, som voro angelägna att stärka sin makt genom att försäkra sig om Roms stöd, tvekade ej att uppoffra reformatorerna. För första gången i Englands historia dömdes evangelii förkunnare till bålet. Den ena martyren offrades efter den andra. Sanningens försvarare, som förklarades fågelfria och torterades då de infångades, kunde endast i Herrens Sebaots öra utgjuta sina smärtfyllda klagorop. Jagade som landsförrädare och kyrkans fiender fortsatte de att predika på hemliga platser, och de sökte skydd, så gott sig göra lät, i de fattigas anspråkslösa hem och gömde sig även i hålor och klyftor.

Trots den häftiga förföljelse som rasade, fortsatte det lugna, hängivna, allvarliga och tåliga protesterandet mot kyrkans förfall under århundraden. De kristtrogna vid denna tid hade endast en begränsad kunskap om sanningen, men de hade lärt att älska och lyda Guds ord och utstodo tåligt lidande för Ordets skull. I likhet med lärjungarna i apostlarnas dagar uppoffrade många sina jordiska ägodelar för Kristi sak. De som fingo tillåtelse att bo i sina hem, hyste gärna sina bannlysta trosfränder, och när även de själva blevo bortdrivna, delade de villigt (le fördrivnas öde. Det är sant att många tusen, skrämda av förföljelsernas raseri, köpte sin frihet genom att uppoffra sin tro. Klädda som botgörare lämnade de fängelset för att offentliggöra sin återkallelse. Men deras antal var inte ringa - bland dem räknades personer av ädel börd såväl som av ringare härkomst - som utan fruktan vittnade för sanningen i fängelsehålor, i »lollardtornen», mitt under tortyr och på bålet, fröjdande sig över att de aktades värdiga att vara »delaktiga i Kristi lidanden».

Det var genom Wycliffes skrifter som Johan Hus leddes att förkasta många av de romerska villfarelserna och börja reformationsverket. Sålunda blev sanningens säd utsådd i dessa två vitt skilda länder. Från Böhmen fördes verket vidare till. andra länder. Människornas tankar riktades till Guds ord, som så länge varit förgätet. Den gudomliga handen beredde väg för den stora reformationen.

1 Neander, »History of the Christian Religion and Church», period G, sec. z, del i, par. 8.

2 Se Tillägg  


Back ] Up ] Next ]