Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

FJARDE KAPITLET

Trogna ljusbärare


I det mörker som vilade över jorden under den långa tid påvemakten hade herravälde, kunde sanningens ljus inte helt och hållet utsläckas. Gud hade alltjämt sina vittnen ‑‑ män och kvinnor som bevarade tron på Kristus såsom den ende medlaren mellan Gud och människor, som ansågo Bibeln vara den enda regeln för tro och vandel och som helighöllo den sanna sabbatsdagen. Huru mycket världen har att tacka dessa människor för, kunna deras efterkommande aldrig fatta.

Guds folks historia i de mörka tidsåldrar som följde, sedan Romkyrkan fått makten, är upptecknad i himmelen. I mänskliga tideböcker finner man blott ringa spår av detta folk ‑ när man undantar anklagelser och beskyllningar från deras förföljares sida. Det var Romkyrkans taktik att utplåna alla spår av kätteri. Uttalanden som vittnade om ovisshet eller tvivel angående de påvliga dogmernas auktoritet, voro nog att förverka livet, antingen det gällde rik eller fattig, hög eller låg. Man sökte också utplåna varje berättelse om begångna grymheter mot annorlunda tänkande. Kyrkans koncilier bestämde, att böcker och skrifter som innehöllo dylika berättelser, skulle överlämnas åt elden. Före boktryckerikonstens uppfinning voro böcker mera sällsynta och förelågo i sådan form, att de ej så lätt kunde uppbevaras; därigenom var det så mycket lättare för vederbörande att genomföra sin avsikt.

Ingen församling inom gränserna för Romkyrkans domvärjo fick länge ostört åtnjuta samvetsfrihet. Inte förr hade påvedömet fått makten, än det utsträckte sin arm för att slå ned alla dem som vägrade att erkänna dess myndighet. Den ena församlingen efter den andra underkastade sig dess herravälde.

I länder som lågo utanför påvekyrkans område fanns det i flera århundraden grupper av kristna, som bibehöllo sig nästan oberörda av påvekyrkans fördärv. De voro omgivna av hedendom och blevo i tidens, lopp påverkade av dess villfarelser. Men de betraktade alltjämt Bibeln som den enda trosregeln och fasthöllo många av dess sanningar. Dessa kristna trodde på Guds lags oföränderlighet och helighöllo sabbaten i överensstämmelse med det fjärde budet. Sådana församlingar funnos i Centralafrika och bland armenierna i Asien.

Bland dem som motsatte sig påvemaktens inkräktning stodo valdenserna främst. I själva det land varest påvedömet hade upprättat sin tron, mötte dess villfarelser och sedefördärv det starkaste motstånd. I århundraden bevarade församlingarna i Piemont sin självständighet, men tiden kom då Romkyrkan fordrade underkastelse. Efter en fruktlös kamp mot dess tyranni erkände dessa församlingars ledare motvilligt den makts överhöghet, som hela världen tycktes hylla. Dock fanns det några som vägrade att böja sig för påvars eller prelaters myndighet. De voro fast beslutna att lyda Gud och bevara trons renhet och enkelhet. En skilsmässa ägde rum. De som fasthöllo den gamla tron drogo sig tillbaka. En del lämnade sina fädernehem bland Alperna och höjde sanningens baner i främmande länder; andra uppsökte ensliga dalar och klippfästen i bergen och bevarade där sin frihet att tillbedja Gud.

Den tro som i många århundraden hyllades och. lärdes av de valdensiska kristna, stod i skarp kontrast till de falska läror som utgingo från Rom. De kämpade för den apostoliska :församlingens tro ‑ »den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga». »Ökenförsamlingen» och inte det stolta prästvälde som hade sitt huvudsäte i världens stora huvudstad, var :Kristi församling, vårdaren av de sanningsskatter som Gud anförtrott åt sitt folk, för att det skulle giva dem till världen.

Valdenserna voro bland de första i Europa, som erhöllo en översättning av den heliga Skrift.1 Århundraden före reformationen ägde de Bibeln i avskrift på sitt modersmål. De hade sanningen oförfalskad, och detta gjorde att de i synnerlig grad bleve, utsatta för hat och förföljelse. De förklarade att romerska kyrkan var det avfälliga Babylon, som beskrives i Uppenbarelseboken, och med fara för sitt liv reste de sig för att motstå fördärvet. Medan några under trycket av långvariga förföljelser blottställde sin tro och efter hand uppgåvo dess utmärkande grundsatser, fanns det andra som fasthöllo sanningen. Under mörkrets och avfallets tider funnos valdenser som vägrade att erkänna Roms överhöghet, som förkastade bilddyrkan och som iakttogo den rätta sabbaten.

Ren, enkel och innerlig var dessa Kristi efterföljares gudsfruktan. Sanningens grundsatser värderade de högre än land och hem. släkt och vänner, ja, högre än själva livet. De sökte allvarligt inprägla dem hos de unga. Dessa blevo ända från sin tidigaste barndom undervisade i Skriften och lärda att visa en helig vördnad för Guds lags föreskrifter. Avskrifter av Bibeln vero sällsynta, därför lärde man dess dyrbara ord utantill.

Valdensernas församlingar liknade i sin renhet och enkelhet församlingarna i den apostoliska tiden. De betraktade Bibeln som sin enda avgörande och ofelbara auktoritet. Deras församlingslärare vårdade Guds hjord och förde den till de gröna ängarna och de levande vattenkällorna i hans heliga ord. Långt från de platser, där mänsklig prakt och stolthet rest sina minnesmärken, församlade sig folket inte i präktiga och ståtliga katedraler utan i bergens skugga, i alpernas dalar eller, då fara var för handen, i någon klyfta bland bergen för att höra sanningens ord förkunnas av Kristi tjänare.

Den valdensiska ungdomens fosiran.

De unga fingo sin undervisning av församlingslärarna. Medan de inhämtade kunskap i allmänna läroämnen, var Bibeln det förnämsta föremålet för studium. De inpräglade i minnet Matteus' och Johannes' evangelium tillika med flera av apostlarnas brev. Även sysselsatte de sig med att avskriva Bibeln. Några handskrifter innehöllo hela Bibeln, andra endast korta utdrag, till vilka de som kunde utlägga Skriften fogade några enkla förklaringar över texten. Änglar från himmelen omgåvo dessa trogna arbetare.

Det är Guds avsikt, att Bibeln skall vara en lärobok för hela mänskligheten både i barnaåren, ungdomstiden och mannaåldern och att den skall läsas och begrundas under alla tider. Han gav sitt ord till människorna som en uppenbarelse av sig själv. Varje ny sanning, som däri upptäckes, är ett nytt avslöjande av den store Auktorns karaktär. Skriftens studium är det av Gud förordnade medlet till att bringa människorna i en innerligare förening med deras Skapare och att giva dem en klarare kunskap om hans vilja. Det är meddelelsemedlet mellan Gud och människor.

Från skolorna bland bergen sändes några av de unga männen till högre läroanstalter i Frankrikes eller Italiens städer, där de hade ett vidsträcktare fält för studium, begrundan och iakttagelser, än vad Alpernas isolerade förhållanden skännkte dem.

I de skolor de besökte fingo de ej yppa sina förhållanden för någon. Deras kläder voro så gjorda, att de i dem kunde gömma sin största skatt ‑‑ de dyrbara bibelavskrifterna. Dessa som voro frukten av träget, kanske årslångt arbete, förde de med sig, och närhelst det kunde ske utan att väcka misstankar, satte de försiktigt en del av dem i händerna på sådana som syntes mottagliga för sanningen.

Valdenserna som missionärer.

Kristi ande är missionens ande. Den allra första impulsen i det förnyade hjärtat är att föra även andra till Frälsaren. En sådan ande var det som besjälade de kristna valdenserna. De förstodo att Gud fordrade mera av dem än att blott och bart bland sina egna församlingar bevara sanningen i dess renhet, att ett högtidligt ansvar åvilade dem att låta sitt ljus lysa för dem som sutto i mörker. Genom Gudsordets stora kraft sökte de sönderbryta de bojor som Rom hade slagit folket i.

Valdensernas predikanter blevo utbildade till missionärer. Den som önskade ingå i predikoämbetet, måste först vinna någon erfarenhet som evangelist. Envar måste i tre år tjäna på något missionsfält, innan han fick övertaga vården av någon församling hemma. Denna tjänst som ända från början fordrade självförsakelse och uppoffring, utgjorde en lämplig inledning till församlingsherdens liv i dessa prövande tider. De unga män som invigdes till det heliga ämbetet, närde ingen förhoppning om jordisk rikedom och ära, utan sågo framåt mot ett liv av möda och fara, ja, kanhända väntade dem en martyrs öde. Missionärerna gingo ut två och två, liksom Jesus utsände sina lärjungar. En ung man stod vanligen under en äldres och erfarnares ledning, vilken var ansvarig för hans utbildning. Den yngre var ålagd att rätta sig efter den äldres föreskrifter. Dessa medarbetare gingo inte alltid tillsammans, men de möttes ofta för att bedja och samråda och stärkte sålunda varandra i tron.

Missionärernas arbete började invid deras egna boplatser, men det utsträcktes långt bortom desamma. Barfota och iförda grova kläder, lika dem deras Mästare bar, passerade de genom stora städer och framträngde till avlägsna länder. Överallt utsådde de den dyrbara säden. Församlingar uppstodo i deras väg, och martyrers blod vittnade för sanningen. Herrens dag skall uppenbara en rik skörd av själar, som blivit insamlade genom dessa trogna mäns arbete. Förborgat och stilla banade sig Gudsordet väg genom kristenheten och mottogs med glädje i människornas hjärtan och i hemmen.

Skriften var för valdenserna icke blott en skildring av Guds handlingssätt med människorna i det förgångna och en framställning av närvarande ansvar och plikter, den var även en uppenbarelse om framtida faror och härligheter. De trodde att alltings slut ej var långt borta. Medan de rannsakade Skriften under bön och tårar, fingo de en allt djupare förnimmelse av dess dyrbara innehåll och av sin plikt att upplysa andra om dess frälsande sanningar. De sågo frälsningsplanen tydligt uppenbarad i Ordet, och de funno tröst, hopp och frid i tron på Jesus. I det sanningens ljus upplyste deras förstånd och fröjdade deras hjärtan, fattades de av längtan att sprida dess strålar till dem som sutto i villfarelsens mörker.

De sågo att skaror av människor, ledda av påve och präster, förgäves sökte ernå syndaförlåtelse på självplågeriets väg. Enär dessa människor blivit lärda att . deras goda gärningar skulle frälsa dem, betraktade de ständigt sig själva och sitt eget syndiga tillstånd. De sågo sig blottställda för Guds vrede och. plågade själ och kropp utan att finna någon lindring. Sålunda blevo samvetsgranna själar trälbundna av Romkyrkans lärosatser. Tusenden övergåvo släkt och vänner och tillbringade sitt liv i klostercellerna. Genom ofta upprepade fastor och grymma gisslingar, genom midnattsandakter, genom att timtals ligga utsträckta på det kalla, fuktiga stengolvet i sina dystra boningar, genom långa pilgrimsfärder, genom förödmjukande botövningar och förskräcklig tortyr sökte tusenden förgäves vinna samvetsfrid. Nedtryckta under känslan av synd och förföljda av fruktan för Guds hämnande vrede, hängåvo sig många åt lidande, till dess krafterna voro uttömda och de sjönko i graven utan en enda stråle av ljus och hopp.

Valdenserna längtade att få bryta livets bröd för dessa döende själar, förkunna dem budskapet om frid i Guds löften och visa dem till Kristus såsom frälsningens enda hopp. Den läran att goda gärningar kunna försona människans överträdelse av Guds lag, höllo de för grundfalsk. Förtröstan på mänskliga förtjänster bortskymmer Kristi outsägliga kärlek. Jesus dog som ett offer för människorna, emedan det fallna släktet ingenting kunde göra för att vinna Guds ynnest. Den korsfäste och uppståndne Frälsarens förtjänst är grunden för den kristnes tro. Själens beroende av Kristus är lika verklig och dess förbindelse med honom måste vara lika innerlig som lemmarnas i förhållande till. kroppen eller grenarnas i förhållande till vinträdet.

Romkyrkans lära hade förlett människorna till att betrakta Guds, ja även Kristi karaktär såsom sträng, hemsk och avskräckande. Frälsaren blev till den grad frånkänd sitt medlidande med människorna i deras fallna tillstånd, att man måste påkalla prästers och helgons förmedling. De som blivit upplysta av Guds ord, längtade att få leda'dessa själar till Jesus, deras medlidsamme, kärleksfulle Frälsare, ‑‑ han som står med utsträckta armar och inbjuder alla att komma till honom med sin synd, sin sorg, sin nöd. De längtade att få undanröja de hinder som djävulen staplat upp, så att människorna kunde se Guds löften och gå direkt till honom för att bekänna sina synder och undfå förlåtelse och frid.

Med stor iver utlade de valdensiska missionärerna evangeliets dyrbara sanningar för sökande själar. Försiktigt framtogo de sina omsorgsfullt avskrivna delar av den heliga Skrift. Det var deras största glädje att få bringa hopp till uppriktiga, skuldmedvetna själar, vilka endast kände till en hämndens Gud, som väntade på att verkställa domen över dem. Med skälvande läppar' och tårfyllda ögon, ofta på sina knän, framhöllo de för sina bröder de dyrbara löften som uppenbara syndarens enda hopp. Sålunda trängde sanningens ljus in i månget förmörkat sinne och drev bort dysterhetens moln, till dess Rättfärdighetens sol upplyste hjärtat med sina halande strålar.

Många fingo sina ögon öppnade för Roms anspråk. De insågo hur fåfänga människors och änglars medlargärning för syndare är. När det sanna ljuset uppgick för deras sinnen, utropade de i glädje: »Kristus är min präst. Hans blod är mitt offer. Hans altare är min biktstol.» De förlitade sig helt på Jesu förtjänst och upprepade dessa ord: »Utan tro är det omöjligt att täckas Gud.» »Ej heller finnes under himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva frälsta. » Hebr. i 1: 6; Apg. 4. 12.

Förvissningen om Frälsarens kårlek syntes vara teer än någon av dessa arma, stormvräkta själar kunde fatta. Så stor var den lindring de erforo och så mäktig den ljusflod som utgjöt sig över .dem, att de tyckte sig ha blivit förflyttade till himmelen. De lade sina händer förtröstansfullt i Kristi hand. De satte sina föt­ter på den eviga klippan.

På lönnliga ställen blev Guds ord framtaget och läst, ibland för ensamma själar, ibland för en liten grupp som längtade efter ljus och sanning. På det sättet tillbringades ofta hela natten. Så stor kunde åhörarnas beundran och gripenhet vaxa, att nådens sändebud ej sällan måste avbryta sin läsning, till dess rörelsen lagt sig och man åter kunde fatta frälsningens budskap. Ofta blevo ord som dessa uttalade: »Vill Gud verkligen mottaga mitt offer? Vill han vara mig nådig? Vill han förlåta mig? » Svaret blev läst: »Kommen till mig, I alla, som arbeten och äran betungade, så skall jag giva eder ro». Matt. 11:28.

Förföjelse mot valdanserna.

Tron grep tag om löftet, och det glada ordet ljöd: »Aldrig mer några långa pilgrimsfärder, inga mödosamma resor till heliga vallfartsorter. Jag kan komma till Jesus just som jag är, syndfulloch oren, och han skall icke'förakta den botfärdiges bön. 'Dina synder äro dig förlåtna.' Mina, ja också mina kunna förlåtas! »

En ström av helig glädje fyllde hjärtat, och Jesu namn förhärligades genom lov och tacksägelse. Dessa lyckliga själar återvände till sina hem för att sprida ljuset och berätta för andra, så gott de kunde, om sin nya erfarenhet ‑ berätta huru de funnit den sanna och levande vägen. Det var en sällsam och högtidlig kraft i Skriftens ord. Den talade direkt till deras hjärtan som längtade efter sanningen. Det var Guds röst. Och den bringade överbevisning till dem som lyssnade.

De förföljelser som i många århundraden hemsökte dessa gudfruktiga människor, uthärdade de med ett tålamod och en ståndaktighet som förhärligade deras Frälsare. I trots av korstågen som fördes mot dem och i trots av det omänskliga slaktande, som de blevo utsatta för, fortforo de att utsända sina missionärer att utbreda den dyrbara sanningen. De blevo jagade till döds. Men deras blod vattnade den säd som var utsådd, och den blev ej utan frukt. Sålunda voro valdenserna Guds vittnen århundraden innan Luther föddes. Kringspridda i många länder förberedde de den reformation som började på Wycliffes tid, som växte i omfång och styrka i Luthers dagar och som skall fortsätta till tidens slut genom deras hand, som äro villiga att lida allt »för Guds ords och Jesu vittnesbörds skull». Upp. 1:9

1 Se Tillägg


Back ] Up ] Next ]