|
FJARDE KAPITLET
Trogna ljusbärare
I det
mörker som vilade över jorden under den långa tid påvemakten hade herravälde,
kunde sanningens ljus inte helt och hållet utsläckas. Gud hade alltjämt sina
vittnen ‑‑ män och kvinnor som bevarade tron på Kristus såsom den
ende medlaren mellan Gud och människor, som ansågo Bibeln vara den enda regeln
för tro och vandel och som helighöllo den sanna sabbatsdagen. Huru mycket världen
har att tacka dessa människor för, kunna deras efterkommande aldrig fatta. Guds folks historia i de mörka
tidsåldrar som följde, sedan Romkyrkan fått makten, är upptecknad i
himmelen. I mänskliga tideböcker finner man blott ringa spår av detta folk
‑ när man undantar anklagelser och beskyllningar från deras förföljares
sida. Det var Romkyrkans taktik att utplåna alla spår av kätteri. Uttalanden
som vittnade om ovisshet eller tvivel angående de påvliga dogmernas
auktoritet, voro nog att förverka livet, antingen det gällde rik eller fattig,
hög eller låg. Man sökte också utplåna varje berättelse om begångna
grymheter mot annorlunda tänkande. Kyrkans koncilier bestämde, att böcker och
skrifter som innehöllo dylika berättelser, skulle överlämnas åt elden. Före
boktryckerikonstens uppfinning voro böcker mera sällsynta och förelågo i sådan
form, att de ej så lätt kunde uppbevaras; därigenom var det så mycket lättare
för vederbörande att genomföra sin avsikt. Ingen församling inom gränserna
för Romkyrkans domvärjo fick länge ostört åtnjuta samvetsfrihet. Inte förr
hade påvedömet fått makten, än det utsträckte sin arm för att slå ned
alla dem som vägrade att erkänna dess myndighet. Den ena församlingen efter
den andra underkastade sig dess herravälde. I länder som lågo utanför påvekyrkans
område fanns det i flera århundraden grupper av kristna, som bibehöllo sig nästan
oberörda av påvekyrkans fördärv. De voro omgivna av hedendom och blevo i
tidens, lopp påverkade av dess villfarelser. Men de betraktade alltjämt Bibeln
som den enda trosregeln och fasthöllo många av dess sanningar. Dessa kristna
trodde på Guds lags oföränderlighet och helighöllo sabbaten i överensstämmelse
med det fjärde budet. Sådana församlingar funnos i Centralafrika och bland
armenierna i Asien. Bland dem som motsatte sig påvemaktens
inkräktning stodo valdenserna främst. I själva det land varest påvedömet
hade upprättat sin tron, mötte dess villfarelser och sedefördärv det
starkaste motstånd. I århundraden bevarade församlingarna i Piemont sin självständighet,
men tiden kom då Romkyrkan fordrade underkastelse. Efter en fruktlös kamp mot
dess tyranni erkände dessa församlingars ledare motvilligt den makts överhöghet,
som hela världen tycktes hylla. Dock fanns det några som vägrade att böja
sig för påvars eller prelaters myndighet. De voro fast beslutna att lyda Gud
och bevara trons renhet och enkelhet. En skilsmässa ägde rum. De som fasthöllo
den gamla tron drogo sig tillbaka. En del lämnade sina fädernehem bland
Alperna och höjde sanningens baner i främmande länder; andra uppsökte
ensliga dalar och klippfästen i bergen och bevarade där sin frihet att
tillbedja Gud. Den tro som i många århundraden
hyllades och. lärdes av de valdensiska kristna, stod i skarp kontrast till de
falska läror som utgingo från Rom. De kämpade för den apostoliska :församlingens
tro ‑ »den tro som en gång för alla har blivit meddelad åt de heliga».
»Ökenförsamlingen» och inte det stolta prästvälde som hade sitt huvudsäte
i världens stora huvudstad, var :Kristi församling, vårdaren av de
sanningsskatter som Gud anförtrott åt sitt folk, för att det skulle giva dem
till världen. Valdenserna voro bland de första
i Europa, som erhöllo en översättning av den heliga Skrift.1 Århundraden före
reformatio Ren, enkel och innerlig var
dessa Kristi efterföljares gudsfruktan. Sanningens grundsatser värderade de högre
än land och hem. släkt och vänner, ja, högre än själva livet. De sökte
allvarligt inprägla dem hos de unga. Dessa blevo ända från sin tidigaste
barndom undervisade i Skriften och lärda att visa en helig vördnad för Guds
lags föreskrifter. Avskrifter av Bibeln vero sällsynta, därför lärde man
dess dyrbara ord utantill. Valdensernas församlingar
liknade i sin renhet och enkelhet församlingarna i den apostoliska tiden. De
betraktade Bibeln som sin enda avgörande och ofelbara auktoritet. Deras församlingslärare
vårdade Guds hjord och förde den till de gröna ängarna och de levande
vattenkällorna i hans heliga ord. Långt från de platser, där mänsklig prakt
och stolthet rest sina minnesmärken, församlade sig folket inte i präktiga
och ståtliga katedraler utan i bergens skugga, i alpernas dalar eller, då fara
var för handen, i någon klyfta bland bergen för att höra sanningens ord förkunnas
av Kristi tjänare. Den
valdensiska ungdomens fosiran.
De unga fingo sin undervisning
av församlingslärarna. Medan de inhämtade kunskap i allmänna läroämnen,
var Bibeln det förnämsta föremålet för studium. De inpräglade i minnet
Matteus' och Johannes' evangelium tillika med flera av apostlarnas brev. Även
sysselsatte de sig med att avskriva Bibeln. Några handskrifter innehöllo hela
Bibeln, andra endast korta utdrag, till vilka de som kunde utlägga Skriften
fogade några enkla förklaringar över texten. Änglar från himmelen omgåvo
dessa trogna arbetare. Det är Guds avsikt, att Bibeln
skall vara en lärobok för hela mänskligheten både i barnaåren, ungdomstiden
och mannaåldern och att den skall läsas och begrundas under alla tider. Han
gav sitt ord till människorna som en uppenbarelse av sig själv. Varje ny
sanning, som däri upptäckes, är ett nytt avslöjande av den store Auktorns
karaktär. Skriftens studium är det av Gud förordnade medlet till att bringa människorna
i en innerligare förening med deras Skapare och att giva dem en klarare kunskap
om hans vilja. Det är meddelelsemedlet mellan Gud och människor. Från skolorna bland bergen sändes
några av de unga männen till högre läroanstalter i Frankrikes eller Italiens
städer, där de hade ett vidsträcktare fält för studium, begrundan och
iakttagelser, än vad Alpernas isolerade förhållanden skännkte dem. I de skolor de besökte fingo de
ej yppa sina förhållanden för någon. Deras kläder voro så gjorda, att de i
dem kunde gömma sin största skatt ‑‑ de dyrbara bibelavskrifterna.
Dessa som voro frukten av träget, kanske årslångt arbete, förde de med sig,
och närhelst det kunde ske utan att väcka misstankar, satte de försiktigt en
del av dem i händerna på sådana som syntes mottagliga för sanningen. Valdenserna
som missionärer.
Kristi ande är missionens ande.
Den allra första impulsen i det förnyade hjärtat är att föra även andra
till Frälsaren. En sådan ande var det som besjälade de kristna valdenserna.
De förstodo att Gud fordrade mera av dem än att blott och bart bland sina egna
församlingar bevara sanningen i dess renhet, att ett högtidligt ansvar åvilade
dem att låta sitt ljus lysa för dem som sutto i mörker. Genom Gudsordets
stora kraft sökte de sönderbryta de bojor som Rom hade slagit folket i. Valdensernas predikanter blevo
utbildade till missionärer. Den som önskade ingå i predikoämbetet, måste först
vinna någon erfarenhet som evangelist. Envar måste i tre år tjäna på något
missionsfält, innan han fick övertaga vården av någon församling hemma.
Denna tjänst som ända från början fordrade självförsakelse och uppoffring,
utgjorde en lämplig inledning till församlingsherdens liv i dessa prövande
tider. De unga män som invigdes till det heliga ämbetet, närde ingen förhoppning
om jordisk rikedom och ära, utan sågo framåt mot ett liv av möda och fara,
ja, kanhända väntade dem en martyrs öde. Missionärerna gingo ut två och två,
liksom Jesus utsände sina lärjungar. En ung man stod vanligen under en äldres
och erfarnares ledning, vilken var ansvarig för hans utbildning. Den yngre var
ålagd att rätta sig efter den äldres föreskrifter. Dessa medarbetare gingo
inte alltid tillsammans, men de möttes ofta för att bedja och samråda och stärkte
sålunda varandra i tron. Missionärernas arbete började
invid deras egna boplatser, men det utsträcktes långt bortom desamma. Barfota
och iförda grova kläder, lika dem deras Mästare bar, passerade de genom stora
städer och framträngde till avlägsna länder. Överallt utsådde de den
dyrbara säden. Församlingar uppstodo i deras väg, och martyrers blod vittnade
för sanningen. Herrens dag skall uppenbara en rik skörd av själar, som blivit
insamlade genom dessa trogna mäns arbete. Förborgat och stilla banade sig
Gudsordet väg genom kristenheten och mottogs med glädje i människornas hjärtan
och i hemmen. Skriften var för valdenserna
icke blott en skildring av Guds handlingssätt med människorna i det förgångna
och en framställning av närvarande ansvar och plikter, den var även en
uppenbarelse om framtida faror och härligheter. De trodde att alltings slut ej
var långt borta. Medan de rannsakade Skriften under bön och tårar, fingo de
en allt djupare förnimmelse av dess dyrbara innehåll och av sin plikt att
upplysa andra om dess frälsande sanningar. De sågo frälsningsplanen tydligt
uppenbarad i Ordet, och de funno tröst, hopp och frid i tron på Jesus. I det
sanningens ljus upplyste deras förstånd och fröjdade deras hjärtan, fattades
de av längtan att sprida dess strålar till dem som sutto i villfarelsens mörker. De sågo att skaror av människor,
ledda av påve och präster, förgäves sökte ernå syndaförlåtelse på självplågeriets
väg. Enär dessa människor blivit lärda att . deras goda gärningar skulle frälsa
dem, betraktade de ständigt sig själva och sitt eget syndiga tillstånd. De sågo
sig blottställda för Guds vrede och. plågade själ och kropp utan att finna någon
lindring. Sålunda blevo samvetsgranna själar trälbundna av Romkyrkans lärosatser.
Tusenden övergåvo släkt och vänner och tillbringade sitt liv i
klostercellerna. Genom ofta upprepade fastor och grymma gisslingar, genom
midnattsandakter, genom att timtals ligga utsträckta på det kalla, fuktiga
stengolvet i sina dystra boningar, genom långa pilgrimsfärder, genom förödmjukande
botövningar och förskräcklig tortyr sökte tusenden förgäves vinna
samvetsfrid. Nedtryckta under känslan av synd och förföljda av fruktan för
Guds hämnande vrede, hängåvo sig många åt lidande, till dess krafterna voro
uttömda och de sjönko i graven utan en enda stråle av ljus och hopp. Valdenserna längtade att få
bryta livets bröd för dessa döende själar, förkunna dem budskapet om frid i
Guds löften och visa dem till Kristus såsom frälsningens enda hopp. Den läran
att goda gärningar kunna försona människans överträdelse av Guds lag, höllo
de för grundfalsk. Förtröstan på mänskliga förtjänster bortskymmer Kristi
outsägliga kärlek. Jesus dog som ett offer för människorna, emedan det
fallna släktet ingenting kunde göra för att vinna Guds ynnest. Den korsfäste
och uppståndne Frälsarens förtjänst är grunden för den kristnes tro. Själens
beroende av Kristus är lika verklig och dess förbindelse med honom måste vara
lika innerlig som lemmarnas i förhållande till. kroppen eller grenarnas i förhållande
till vinträdet. Romkyrkans lära hade förlett människorna
till att betrakta Guds, ja även Kristi karaktär såsom sträng, hemsk och
avskräckande. Frälsaren blev till den grad frånkänd sitt medlidande med människorna
i deras fallna tillstånd, att man måste påkalla prästers och helgons förmedling.
De som blivit upplysta av Guds ord, längtade att få leda'dessa själar till
Jesus, deras medlidsamme, kärleksfulle Frälsare, ‑‑ han som står
med utsträckta armar och inbjuder alla att komma till honom med sin synd, sin
sorg, sin nöd. De längtade att få undanröja de hinder som djävulen staplat
upp, så att människorna kunde se Guds löften och gå direkt till honom för
att bekänna sina synder och undfå förlåtelse och frid. Med stor iver utlade de
valdensiska missionärerna evangeliets dyrbara sanningar för sökande själar.
Försiktigt framtogo de sina omsorgsfullt avskrivna delar av den heliga Skrift.
Det var deras största glädje att få bringa hopp till uppriktiga,
skuldmedvetna själar, vilka endast kände till en hämndens Gud, som väntade på
att verkställa domen över dem. Med skälvande läppar' och tårfyllda ögon,
ofta på sina knän, framhöllo de för sina bröder de dyrbara löften som
uppenbara syndarens enda hopp. Sålunda trängde sanningens ljus in i månget förmörkat
sinne och drev bort dysterhetens moln, till dess Rättfärdighetens sol upplyste
hjärtat med sina halande strålar. Många fingo sina ögon öppnade
för Roms anspråk. De insågo hur fåfänga människors och änglars medlargärning
för syndare är. När det sanna ljuset uppgick för deras sinnen, utropade de i
glädje: »Kristus är min präst. Hans blod är mitt offer. Hans altare är min
biktstol.» De förlitade sig helt på Jesu förtjänst och upprepade dessa ord:
»Utan tro är det omöjligt att täckas Gud.» »Ej heller finnes under
himmelen något annat namn, bland människor givet, genom vilket vi kunna bliva
frälsta. » Hebr. i 1: 6; Apg. 4. 12. Förvissningen om Frälsarens kårlek
syntes vara teer än någon av dessa arma, stormvräkta själar kunde fatta. Så
stor var den lindring de erforo och så mäktig den ljusflod som utgjöt sig över
.dem, att de tyckte sig ha blivit förflyttade till himmelen. De lade sina händer
förtröstansfullt i Kristi hand. De satte sina fötter på den eviga klippan. På lönnliga ställen blev Guds
ord framtaget och läst, ibland för ensamma själar, ibland för en liten grupp
som längtade efter ljus och sanning. På det sättet tillbringades ofta hela
natten. Så stor kunde åhörarnas beundran och gripenhet vaxa, att nådens sändebud
ej sällan måste avbryta sin läsning, till dess rörelsen lagt sig och man åter
kunde fatta frälsningens budskap. Ofta blevo ord som dessa uttalade: »Vill Gud
verkligen mottaga mitt offer? Vill han vara mig nådig? Vill han förlåta mig?
» Svaret blev läst: »Kommen till mig, I alla, som arbeten och äran
betungade, så skall jag giva eder ro». Matt. 11:28. Förföjelse mot valdanserna.
Tron grep tag om löftet, och
det glada ordet ljöd: »Aldrig mer några långa pilgrimsfärder, inga mödosamma
resor till heliga vallfartsorter. Jag kan komma till Jesus just som jag är,
syndfulloch oren, och han skall icke'förakta den botfärdiges bön. 'Dina
synder äro dig förlåtna.' Mina, ja också mina kunna förlåtas! » En ström av helig glädje
fyllde hjärtat, och Jesu namn förhärligades genom lov och tacksägelse. Dessa
lyckliga själar återvände till sina hem för att sprida ljuset och berätta för
andra, så gott de kunde, om sin nya erfarenhet ‑ berätta huru de funnit
den sanna och levande vägen. Det var en sällsam och högtidlig kraft i
Skriftens ord. Den talade direkt till deras hjärtan som längtade efter
sanningen. Det var Guds röst. Och den bringade överbevisning till dem som
lyssnade. 1
Se Tillägg
|