Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

TREDJE KAPITLET

Medeltidens mörka natt


I sitt andra brev till tessalonikerna förutsäger aposteln Paulus, att ett avfall skulle ske i den kristna församlingen. Han skriver att förrän Herrens dag inträffar, »måste avfallet hava skett och 'Laglöshetens människa', fördärvets man, hava trätt fram, veder­sakaren, som upphäver sig över allt vad gud heter och allt som kallas heligt, så att han tager sitt säte i Guds tempel och föregiver sig vara Gud». Vidare upplyser han sina bröder om att »laglös­hetens hemlighet är redan verksam». 2 Tess. 2:3, 4, 7. Redan så tidigt kunde han se att villfarelser smögo sig in i församlingen, vilka skulle bereda väg för påvedömets utveckling.

Så småningom fullföljde laglöshetens hemlighet sitt förföriska, gudsbespottande verk, i början stilla och förstulet, därefter mera öppet, efter hand som det tilltog i styrka och förvillelsen vann herravälde över människornas sinnen. Nästan oförmärkt trängde hedniska bruk in i den kristna församlingen. Benägenheten för kompromisser och för att avvika från den sanna tron hölls en tid tillbaka genom de häftiga förföljelserna från hedendomens sida. Men då dessa upphörde och kristendomen vann insteg i furstliga hov och palats, utbyttes Kristi och hans apostlars enkelhet och ödmjukhet mot hedniska prästers och härskares stolthet och prakt. I stället för Guds befallningar sattes mänskliga teorier och traditioner. Konstantin den Stores så kallade omvändelse i början av fjärde århundradet åstadkom stor glädje. Iförd rättfärdighetens sken trädde världen in i församlingen. Tillsynes besegrad blev hedendomen den segrande. Dess ande behärskade kyrkan. Dess läror, ceremonier och vidskepelser införlivades med deras tro och gudsdyrkan, som bekände sig efterfölja Kristus.

Syndens mäiiniska.

Denna överenskommelse mellan hedendom och kristendom resulterade i uppkomsten av 'syndens människa', som enligt profetian skulle sätta sig emot och upphöja sig över Gud.

Djävulen försökte en gång träffa överenskommelse med Kristus. Han kom till Guds Son i frestelsens öken och erbjöd sig att giva honom alla världens riken och deras härlighet, om han blott ville erkänna mörkrets furstes överhöghet. Kristus tillrättavisade den förmätne frestaren och tvang honom att vika bort. Den onde har större framgång, då han framställer samma frestelser för människorna. För att skaffa sig jordisk ära cch vinning lät kyrkan förleda sig att söka gunst och stöd hos de mäktige på jorden.

Satan visste väl att den heliga Skrift skulle sätta :människorna i stånd att uppdaga hans bedrägeri och stå emot hans makt. Det var genom Ordet som världens Frälsare hade motstått hans anfall. Vid varje angrepp lyfte Kristus den eviga sanningens sköld, sägande: »Det är skrivet.» Varje frestelse tillbakavisade han med Ordets visdom och kraft. För att upprätthålla sitt herravälde över människorna och stadfästa mänsklig auktoritet miste den onde hålla dem i okunnighet angående Guds ord. Detta upphöjer Gud och anvisar en skröplig människa hennes rätta plats, därför måste dess heliga sanningar fördöljas och undertryckas. Det var detta förfaringssätt Romkyrkan följde. Under århundraden var Bibeln en förbjuden bok. Ylan fick ej läsa den, eller ha den i sitt hem, och karaktärslösa präster och prelater tolkade dess lära till stöd för sina anspråk. Sålunda blev påven nästan överallt erkänd som Guds ställföreträdare på jorden, utrustad med myndighet över kyrka och stat.

Då medlet som avslöjar villfarelsen sålunda var avlägsnat, kunde fienden förverkliga sin avsikt. Profetian :hade sagt att påvemakten skulle »sätta sig i sinnet att förändra heliga tider och lagar». Dan. 7: z 5 . Detta var den inte sen att försöka. För att skaffa de från hedendomen omvända en ersättning för deras avgudadyrkan och sålunda befordra deras skenbara antagande av kristendomen blev bild- och relikdyrkan gradvis införd i den kristna gudstjänsten. Genom ett allmänt kyrkomötes beslut stadfästes till sist detta avguderi.1

Sabbatens förändring.

Benägenheten att giva efter för hedendomen banade väg för ytterligare åsidosättande av Herrens auktoritet. Satan som verkade genom icke helgade ledare inom kyrkan, tummade också på fjärde budet (sabbatsbudet). Han försökte att avskaffa den gamla sabbaten, den dag Gud hade helgat och välsignat (z Mos. 2:2, 3), och i dess ställe upphöja den festdag, som hedningarna firade såsom »solens ärevördiga dag». Försöket att genomföra denna förändring gjordes i början ej öppet. Under de första århundradena hade alla kristna helighållit den bibliska sabbaten. De nitälskade för Guds ära, och då de trodde att hans lag var oföränderlig, vakade de noga över dess heliga bud. Men med stor list verkade Satan genom sina redskap för att uppnå sin avsikt. För att draga folkets uppmärksamhet till söndagen, blev den gjord till en festdag, till minne av Kristi uppståndelse. Det hölls gudstjänster på den dagen; men den betraktades dock mera som en dag för förströelse, och sabbaten blev fortfarande helighållen.

För att bereda väg för det verk han ämnade utföra, hade Satan förlett judarna att belasta sabbaten med de strängaste påbud, varigenom dess iakttagande blev en börda. Och nu betjänade han sig av det mörker han sålunda omgivit den med, till att göra den föraktlig såsom en »judisk inrättning». Medan de kristna i allmänhet fortforo att fira söndagen som en glädjedag, förleddes de, under påverkan av sitt hat mot judendomen, att förvandla sabbaten till en fastedag, till en dysterhetens och sorgens dag.

I den första delen av fjärde århundradet utfärdade kejsar Konstantin en lag, som gjorde söndagen till en offentlig festdag i det romerska riket.2 Solens dag hedrades av hans hedniska undersåtar och ärades av de kristna. Kejsarens avsikt var att förena hedendomens och kristendomens stridiga intressen. Härtill uppmanades han av kyrkans biskopar, som i sin äregirighet och sin åtrå efter makt insågo, att om kristna och hedningar firade samma dag, skulle det underlätta hedningarnas antagande av kristendomen och sålunda befordra kyrkans makt och härlighet. Men ehuru många gudfruktiga kristna så småningom började tillskriva söndagen en viss grad av helighet, betraktade de alltjämt den verkliga sabbaten såsom Herrens heliga dag och iakttogo den i överensstämmelse med det fjärde budet.

Ärkebedragaren hade ännu ej fullbordat sitt verk. Hans mål vax att samla den kristna världen under sitt baner och utöva sin makt genom sin ställföreträdare, den stolte påven, vilken föregav sig vara Kristi representant. Genom halvt omvända hedningar, äregiriga prelater och världsliga kyrkomedlemmar nådde han sitt mål. Tid efter annan höllos stora kyrkomöten, till vilka kyrkans dignitärer samlades från alla delar av världen. Nästan vid varje möte blev den av Gud instiftade sabbaten allt mer nedsatt, medan söndagen blev föremål för en motsvarande upphöjelse. På detta sätt blev hedningarnas festdag slutligen ärad som en gudomlig inrättning, medan Bibelns sabbat förklarades vara en lämning från judendomen, och förbannelse uttalades över dem som helighöllo den.

» Laglöshetens människa » hade lyckats upphäva, sig »över allt vad gud heter, och allt som kallas heligt». (2 Tess. 2:4). Han hade dristat sig till att förändra det enda bud 1 Guds lag, som omisskännligen hänvisar hela människosläktet till den sanne och levande Guden. I fjärde budet uppenbaras Gud såsom himmelens och jordens skapare. Därigenom särskiljes han från alla falska gudar. Det var såsom en åminnelse av skapelseverket som den sjunde dagen blev helgad till vilodag för människan. Den. var ämnad att alltid påminna människorna om den levande Guden som tillvarons upphov och föremålet för deras vördnad och tillbedjan. Djävulens plan går ut på att avvända människorna från att tro på Gud och visa lydnad mot hans lag. Därför riktar han sina angrepp särskilt mot det bud, som hänvisar till Gud såsom skapare.

I det sjätte århundradet var påvedömet fullt upprättat. Dess huvudsäte grundades i kejsarstaden, vars biskop förklarades för hela kyrkans överhuvud. Hedendomen hade givit rum för påvedömet. »Draken gav vilddjuret sin makt och sin. tron och stor myndighet.» Upp. 13:2.3 Nu började de i 26o åren av påvligt förtryck, som Daniels bok och Uppenbarelseboken profeterat om. Dan. 7:2 5; Upp. 13 : 5 --7. De kristna voro tvungna att antingen uppge sin trohet mot Gud och antaga de påvliga ceremonierna i sin gudsdyrkan eller försmäkta i mörka fängelsehålor eller lida döden på pinbänken, bålet eller schavotten. Här gick Jesu ord i uppfyllelse: » I skolen bliva förrådda till och med av föräldrar och bröder och fränder och vänner; och somliga av eder skall man döda. Och I skolen bliva hatade av alla, för mitt namns skull. » Luk. 2I:I6, 17. Förföljelsen rasade mot de trogna med större häftighet än någonsin förr, och världen blev ett enda stort slagfält. I många århundraden fann Kristi församling en tillflyktsort på ensliga och undangömda platser. Profeten säger: »Kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats sig beredd av Gud, och där hon skall få sitt uppehälle under ett tusen två hundra sextio dagar.» Upp. 1 2:6.

Romkyrkans ernående av makten utmärker begynnelsen till den mörka tidsåldern. Allteftersom hennes makt tilltog, blev mörkret större. Tron överflyttades från Kristus, den sanna grundvalen, till påven i Rom. I stället för att sätta sitt hopp till Guds Son om syndaförlåtelse och evig frälsning började människorna vända sig till påven och till de präster och prelater, som han beklätt med myndighet. De blevo lärda att påven var deras jordiske medlare, att ingen kunde närma sig Gud utan genom honom, och vidare att han stod i Guds ställe och därför måste obetingat åtlydas. En avvikelse från hans påbud var nog för att ådöma överträdaren de strängaste straff både till kropp och själ. Sålunda vändes människornas tankar från Gud till felande människor.

Det var en farlig tid för den kristna församlingen. De trogna banerförarna voro i sanning få. Även om sanningen alltjämt hade sina vittnen, såg det ibland ut som om villfarelse och övertro skulle alldeles få överhand och den sanna religionen bliva utplånad från jorden. Evangelium förlorades ur sikte, medan de yttre bruken mångfaldigades och folket betungades genom stränga pålagor.

De inte endast lärdes att betrakta påven som sin medlare, utan också att lita på sina egna gärningar som medel till försoning för synder. Långa pilgrimsfärder, botövningar, relikdyrkan, uppfö­randet av kyrkor och altaren, betalning av stora penningsummor till kyrkan - dessa och många liknande handlingar blevo anbe­fallda för att blidka Guds vrede och vinna hans ynnest. Liksom om Gud vore lik en människa, så att han kunde vredgas över små­saker eller tillfredsställas genom gåvor och botövningar!

Mörkret tycktes tilltaga. Bilddyrkan blev allt mera utbredd. Man brände ljus framför bilderna och offrade böner till dem. Då präster och biskopar voro njutningslystna, lättsinniga och fördärvade, kunde man ej vänta annat av folket, än att det skulle sjunka ned i okunnighet och last.

Ett annat steg framåt på den påvliga maktinkräktningens väg blev taget, då påven Gregorius den VII i det elfte århundradet proklamerade romerska kyrkans fullkomlighet. Eli av de satser, han framlade, var att kyrkan aldrig hade tagit fel och enligt Skriften aldrig kunde taga fel. Men påståendet beledsagades ej av några bibliska bevis.

Henrik IV : s bestraffning.

Ett slående exempel som belyser den tyranniska karaktären hos denne ofelbarhetens företrädare, erbjuder hans behandling av den tyske kejsaren Henrik IV. Denne monark hade vågat trotsa påvens myndighet och blev därför bannlyst och avsatt. Förskräckt till följd av avfall och hotelser från hans egna furstar, som eggades till uppror av de påvlige, insåg Henrik nödvändig­heten av att sluta fred med Rom. Ledsagad av sin gemål och en trofast tjänare, företog han färden över Alperna mitt i vintern för att ödmjuka sig för påven. Vid ankomsten till det slott, där Gregorius uppehöll sig, blev han förd till en plats på den yttre gården, och här i den stränga vinterkölden med blottat huvud och nakna fötter och iförd en tarvlig botgörardräkt, måste han avbida påvens tillåtelse till audiens. Inte förrän Henrik IV efter tre dagars botgöring, under fasta och bekännelse, visat ett ånger­fullt sinne, nedlät sig påven till att meddela honom sin förlåtelse. Och även då skedde det på villkor att kejsaren inväntade påvens bifall, innan han åter iförde sig sina insignier eller utövade sin furstliga makt. Uppblåst av denna seger skröt Gregorius med att det var hans plikt att nedslå konungars högmod.

Vilken slående kontrast mellan denne övermodige påves hänsynslösa stolthet och Frälsarens mildhet och ödmjukhet -- hans, som framställer sig såsom den där står och klappar på hjärtats dörr för att få komma in och bringa förlåtelse och frid och som sade till sina lärjungar: »Den som vill vara främst bland eder, han vare den andres dräng.» Matt. 20:27.

Hedniska villfarelser i kyrkan.

Under århundradenas lopp satte villfarelsen mer och mer sin prägel på de lärosatser som utgingo från Rom. Redan innan påvedömet upprättades hade hedniska filosofers läror väckt uppmärksamhet och utövat sitt inflytande i kyrkan.. Många som bekände sig till kristendomen, hängde ännu fast vid sina hedniska åskådningar och fortsatte icke blott själva att fördjupa sig i dessa, utan anbefallde dem också åt andra som ett medel att vinna större inflytande bland hedningarna. Allvarliga villfarelser blevo sålunda införlivade med den kristna tron. Bland dessa märker man särskilt läran om människans medfödda odödlighet och medvetna tillvaro efter döden. Denna föreställning lade grunden till den romerska kyrkans lära om helgonens åkallan och tillbedjan av jungfru Maria. På samma grundval vilar också den villfarande läran om evig pina för de obotfärdiga, en lära som införlivades med påvekyrkans trosartiklar.

Härmed var vägen öppen för införandet av en annan hednisk uppfinning, den som romerska kyrkan kallade purgatorium (skärselden) och som användes till att skrämma den lättrogna och vidskepliga mängden. Denna villfarelse stärkte tron på en närvarande pinoort, där deras själar som ej ha förtjänat evig fördömelse, skola lida straff för sina synder, och varifrån de efter att ha blivit renade få tillträde till himmelen.4

Ännu en uppfinning var nödvändig för att den romerska kyrkan skulle kunna utnyttja sina anhängares fruktan och lastbarhet. En sådan fann man i läran om avlat. At alla som ville deltaga i påvens krig för att utvidga hans världsliga herradöme, straffa hans fiender och utrota dem som vågade förneka hans andliga överhöghet, utlovades full förlåtelse för synder - förflutna, närvarande och tillkommande - ävensom befrielse från alla böter och straff man åsamkat sig. Vidare inplantade man hos folket den tron, att de genom att giva penningar till kyrkan kunde befria sig från synd och även friköpa sina avlidna vänners själar, som pinades i skärseldens lågor. 5

Den bibliska instiftelse som benämnes Herrens nattvard; hade blivit undanträngd av det avgudiska mässoffret. Prästerna föregåvo sig kunna förvandla vanligt bröd och vin till Kristi verkliga lekamen och blod.6  De påstodo sig sålunda äga makt att »skapa Gud, alltings Skapare ». Stora skaror som vägrade bekänna sig till denna gudshädande tro, överlämnades åt bålet.

I det trettonde århundradet grundades den avskyvärdaste av alla påvedömets inrättningar -- inkvisitionen. Påvedömet hade blivit världens despot. Konungar och kejsare böjde sig för den romerske påvens dekret. Det såg ut som om människornas timliga och eviga öde låge i hans hand. Under århundraden hade kyrkans lärosatser blivit obetingat mottagna vida omkring, dess ceremonier vördnadsfullt iakttagna och dess festdagar allmänt firade. Aldrig sedan den tiden har Romkyrkan ägt en sådan värdighet, glans och makt.

Men »påvedömets middagstid var världens midnatt».7  Den heliga Skrift var nästan okänd inte endast bland folket utan även bland prästerskapet. Sedan Guds lag, rättfärdighetens måttstock, blivit avlägsnad, kunde prästerna utöva en obegränsad makt och ohejdat hänge sig åt lasten. Under århundraden gjorde Europa inga framsteg, då det gällde vetenskaplig forskning och folkupplysning. En moralisk och intellektuell förlamning hade inträtt i kristenheten.

Världens tillstånd under påveväldet utgjorde en fruktansvärd och slående uppfyllelse av profetens ord: «Det är förbi med mitt folk, därför att det ej får någon kunskap. Men eftersom du har

förkastat kunskap, därför skall ock jag förkasta dig. . . Så skall jag förgäta dina barn.<< <<Ingen sanning och ingen kärlek och ingen Guds kunskap finnes i landet. Man svär och ljuger, man mördar och stjäl och begår äktenskapsbrott; man far fram på våldsverkares vis, och blodsdåd följer på blodsdåd,<< Hos. q.:6, i, z. Sådana voro följderna av att förkasta Herrens ord.

1 Se Tillägg.

2 Se Tillägg.  

3 Se Tillägg.

4 Se Tillägg.  

5 Se Tillägg.

6 Cardinal Wiseman's Lectures on "The Real Presence", Lecture 8, sek. 3, par. 26.

7 »History of Protestantism», Wy1is, bok t, kap. 4.


Back ] Up ] Next ]