Home ] Up ] The Controversy ] Online Books ] Study the Word! ] GOD's Health Laws ] Religious Liberty ] Links ]

 

ANDRA KAPITLET

Martyrernas tro


När Jesus för sina lärjungar uppenbarade Jerusalems öde och händelserna i förbindelse med hans återkomst, förutsade han även sitt folks erfarenheter under tiden från hans himmelsfärd till den dag, då han skall komma i makt och härlighet för att förlossa dem.

Frälsaren såg de trångmål som den apostoliska församlingen snart skulle bli utsatt för. Och i det han lät sina blickar tränga längre in i framtiden, såg han de häftiga, ödeläggande stormar som skulle rasa mot hans efterföljare under århundraden av mörker och förföljelse. I några få korta men övermåttan betydelsefulla ord förutsade han den lott som världens härskare skulle tilldela Guds församling. Matt. 24:9, 21, 22. Kristi efterföljare skulle komma att gå samma förödmjukelsens, smälekens och lidandets stig som deras Herre hade gått. Samma fiendskap som världens Frälsare blev föremål för, skulle komma alla dem till del som trodde på hans namn.

Den kristna församlingens tidigaste erfarenheter bekräftade uppfyllelsen av Frälsarens ord. Jordens och avgrundens makter församlade sig mot Kristus genom att förfölja haras efterföljare. Hedendomen insåg att om evangelium vann seger, skulle det innebära att dess tempel och altaren dömdes till förstöring, och därför samlade den sina krafter för att tillintetgöra kristendomen. Förföljelsens eld blev tänd. De kristna berövades sin egendom och jagades från sina hem. De uthärdade »mången lidandets kamp ». De »fingo lida begabberi och gisselslag, därtill ock bojor och fängelse ». Hebr. 10: 3 2;11:3 6--3 8. Stora skaror beseglade sitt vittnesbörd med sitt blod. Ädlingar och slavar, rika och fattiga, lärda och olärda dräptes utan skonsamhet.

Dessa förföljelser, som begynte under kejsar Nero ungefär vid den tid då Paulus led martyrdöden, fortsatte med större eller mindre häftighet under århundraden. De kristna blevo falskeligen anklagade för de ruskigaste förbrytelser och beskyllda för att vara orsaken till stora olyckor - hungersnöd, farsoter och jordbävningar. När de blevo föremål för folkets hat och misstankar, stodo angivarna färdiga att för vinnings skull förråda de oskyldiga. De blevo dömda som uppviglare mot staten, som religionens fiender och som en pest för samhället. Stora skaror kastades för vilda djur eller brändes levande i amfiteatrarna. En del korsfästes, andra insveptes i vilda djurs skinn och kastades in på arenan för att sönderrivas av hundar. Deras avrättning var ofta den förnämsta underhållningen vid offentliga fester. Stora människomassor samlades för att njuta av detta skådespel och hälsade offrens dödskamp med skratt och bifallsrop.

Varhelst Kristi efterföljare sökte tillflykt, jagade man dem som vilda djur. De voro »nödställda, misshandlade, plågade, dessa människor, som världen icke var värdig att hysa; de irrade omkring i öknar och bergstrakter och levde i hålor och jordkulor». Hebr. 11:36-38 Tusenden funno en tillflykt i katakomberna. I dessa underjordiska gömställen begrovo de kristna sina döda, och här funno de också ett hem, när de blevo misstänkta och förklarade fredlösa.

Under de grymmaste förföljelser bevarade dessa. Jesu vittnen sin tro obesmittad., Fastän de voro berövade varje bekvämlighet och avstängda från solens ljus, undslapp dem ingen klagan. Med ord fulla av tålamod och hopp uppmuntrade de varandra till att uthärda betryck och umbäranden. Förlusten av varje jordisk välsignelse kunde ej förmå dem att förneka tron på Kristus.

I likhet med Guds tjänare fordom blevo många »lagda på sträckbänk och ville icke taga emot någon befrielse, i hopp om en så mycket bättre uppståndelse». Från Guds tron hörde de en röst som sade: »Var trogen intill döden, så skall jag giva dig livets krona.» Hebr. i z : 3 S ; Upp. 2: 10.

Den ondes försök att med våld föröda församlingen var fruktlös. Den stora strid i vilken Jesu lärjungar offrade sina liv, upphörde ej då dessa trofasta banerförare föllo på sin post. De segrade i sitt nederlag. Guds tjänare blevo dödade, men Guds verk gick framåt med växande kraft. Evangelium vann allt större utbredning, och dess anhängare växte i antal.

Tusenden blevo kastade i fängelse och dödade, men andra skyndade att ta deras plats. Och dessa som ledo martyrdöden för sin tro, beseglades för Kristus och blevo av honom räknade såsom segervinnare. De hade kämpat den goda kampen, och de skulle få härlighetens krona vid Kristi återkomst. De lidanden som de kristna måste utstå, förde dem närmare Frälsaren och närmare varandra. Deras exempel i livet och deras vittnesbörd i döden var en ständig bekräftelse för sanningen. Och där man minst hade väntat det, övergåvo Satans undersåtar hans tjänst och ställde sig under Kristi fana.

För att med desto större framgång kunna bekämpa Guds verk planterade Satan sitt baner i den kristna kyrkan. Om han kunde förföra Kristi efterföljare och göra dem misshagliga för Gud, skulle deras styrka, frimodighet och fasthet svikta, och så bleve de ett lätt byte för fienden.

Från förföljelse till upphöjelse.

Den store motståndaren försökte nu att uppnå med list vad han icke förmådde vinna med våld. Förföljelsen upphörde, och i dess ställe sattes nu den timliga medgångens och den världsliga ärans farliga lockelse. Avgudadyrkarna läto förmå sig att antaga en del av den kristna tron, medan de förkastade andra väsentliga sanningar. De bekände sig till Jesus såsom Guds Son och till tron på hans död och uppståndelse; men de hade ingen överbevisning om synd och kände ej något behov av bättring eller hjärteförändring. Sedan de själva gjort vissa medgivanden, föreslogo de att de kristna skulle göra sina eftergifter, så att alla kunde samla sig omkring tron på Kristus.

Här stod församlingen i en fruktansvärd fara. Fängelse, tortyr, eld och svärd voro välsignelser i jämförelse med detta. En del av de kristna stodo fasta och ville icke inlåta sig på någon kompromiss. Andra voro böjda för eftergifter och jämkningar i vissa punkter av sin tro och för gemenskap med dem som delvis antagit kris­tendomen, i det de framhöllo att detta måhända kunde bli ett medel till deras fullständiga omvändelse. Detta var en ångestens tid för Kristi trogna efterföljare. Under skenkristendomens mantel höll Satan på att lista sig in i församlingen för att fördärva de kristnas tro och leda deras sinnen bort från sanningens ord.

Till sist gick flertalet med på att sänka måttstocken, och en förening ingicks mellan kristendom och hedendom. Fastän avgudadyrkarna bekände sig vara omvända och slöto sig till församlingen, höllo de fortfarande fast vid sitt avguderi: de utbytte blott föremålet för sin gudsdyrkan mot bilder av Jesus och även av Maria och helgonen. Avguderiets orena surdeg, som sålunda inblandades i församlingen, fortsatte sitt ödeläggande verk. Osunda läromeningar, vidskepliga riter och avgudiska ceremonier införlivades med församlingens tro och gudstjänst. Kristi efterföljares gemenskap med avgudadyrkarna hade till följd, att den kristna religionen fördärvades, och församlingen miste sin renhet och kraft. Dock funnos några som ej läto sig ryckas med av dessa förförelser. De fortforo att visa trohet mot honom som är sanningens ursprung och tillbådo Gud allena.

För dem som ville vara trogna kostade det en förtvivlad kamp att stå orubbliga gentemot de förförelser och vederstyggligheter, som i andlighetens dräkt infördes i kyrkan. Guds ord. blev ej erkänt som rättesnöre för tron. Läran om religionsfrihet stämplades som kätteri, och dess försvarare hatades och landsförvisades.

Sanna och falska kristna gå var sila väg.

Efter en långvarig och hård kamp beslöto de trogna att avbryta all förbindelse med den avfallna kyrkan, om hon fortfarande vägrade att från sig bortrensa lögn och bedrägeri. De insågo att en skilsmässa var absolut nödvändig, om de ville lyda Guds ord. De vågade ej tolerera själsfördärvliga villfarelser och sålunda sätta ett exempel, som skulle bringa deras efterkommandes tro i fara. För att bevara frid och endräkt voro de villiga till varje medgivande, som vore förenligt med troheten mot Gud. Men de kände att även friden skulle bli för dyrköpt, om principerna måste offras.

De första kristna voro i sanning ett särpräglat folk. Deras oförvitliga vandel och orubbliga tro voro en ständig tillrättavisning, som störde syndarens frid. Ehuru få till antalet, utan rikedom, ställning eller höga titlar, voro de likväl en skräck för de ogudaktiga, varhelst deras karaktär och deras lära blevo kända. Därför hatades de av de ogudaktiga, liksom den orättfärdige Kain hatade .Abel. Av samma orsak som Abel dräptes av sin broder, dödades Guds folk av dem som sökte frigöra sig från den helige Andes hämmande band. Det var också av samma skäl som judarna förkastade och korsfäste Frälsaren, hans rena och heliga karaktär var en ständig anklagelse mot deras egenkärlek och sedefördärv. Från Kristi tid intill nu ha hans trofasta lärjungar väckt hat och motstånd hos dem som älska och följa syndens väg.

Evangelium är ett budskap om frid. Kristendomen är ett religionssystem som, om det mottages och efterleves, utbreder frid, harmoni och lycka överallt på vår jord. Kristi religion förenar i ett innerligt broderskap alla som följa dess undervisning. Jesu mission var att försona människorna med Gud och sålunda även med varandra. Men världen som ett helt behärskas av honom som är Kristi bittraste motståndare. Evangelium framhåller livsprinciper som äro helt och hållet i strid med människornas vanor och önskningar, och därför sätta de sig upp däremot. De hata den renhet som uppenbarar och fördömer deras synder. Och de kunna förfölja och förgöra dem som framhålla evangelii rättfärdiga och heliga krav för dem. Det är i denna betydelse - emedan dess upphöjda sanningar åstadkomma hat och strid -- som evangelium kallas ett svärd.

De orättfärdigas framgång.

Den outgrundliga försyn som låter de rättfärdiga lida förföljelse under de ogudaktigas hand, har varit en orsak till mycket bryderi hos många som äro svaga i tron. Några ä ro färdiga att kasta bort tilliten till Gud, emedan han låter de uslaste bland människor ha framgång, medan de bästa och renaste måste plågas och pinas under deras grymma makt. Huru kan, frågar man, ett väsen som är rättfärdigt och barmhärtigt och som tillika har all makt, tåla sådan orättvisa och sådant förtryck? Detta är oss en alldeles ovidkommande fråga. Gud har givit oss tillräckliga bevis på sin kärlek, och vi böra inte ifrågasätta hans godhet, därför att vi ej förstå hans försyns verksamhetssätt. Frälsaren förutsåg det tvivel som skulle ansätta hans lärjungar i prövningens mörka stunder; han sade till dem: »Kommen ihåg det ord, som jag sade till eder: 'Tjänaren är icke förmer än sin herre.' Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder. » Joh. I 5 :20. Jesus led mera för oss, än någon av hans efterföljare kan komma att lida som följd av ogudaktiga människors grymhet. De som måste utstå tortyr och marterdöd, följa blott i Guds älskade Sons fotspår.

»Herren fördröjer icke uppfyllelsen av sitt löfte. » 2 Petr. 3:9. Han varken glömmer eller försummar sina barn. Men han låter de onda lägga sin verkliga karaktär i dagen, för att ingen som vill göra Guds vilja, skall behöva misstaga sig angående den. Därtill kommer också att de rättfärdiga föras in i lidandets eldsugn för att de skola renas, för att deras exempel må övertyga andra om trons och gudsfruktans verkligheter och för att deras rättfärdiga liv må bli en dom över ogudaktighet och otro.

Gud tillåter de onda att ha framgång och att uppenbara sin fiendskap mot honom, för att alla må kunna se hans rättfärdighet och barmhärtighet i det fullständiga fördärv, som skall drabba dem, när de ha fyllt sina synders mått. Hämndens dag närmar sig med hast, då alla som överträtt Guds lag och förtryckt hans folk, skola erhålla en rättfärdig vedergällning, och då varje grym, orättfärdig handling mot Guds trogna barn skall straffas, som om den varit begången mot Kristus själv.

Back ] Up ] Next ]