|
ANDRA KAPITLET
Martyrernas tro
När Jesus
för sina lärjungar uppenbarade Jerusalems öde och händelserna i förbindelse
med hans återkomst, förutsade han även sitt folks erfarenheter under tiden från
hans himmelsfärd till den dag, då han skall komma i makt och härlighet för
att förlossa dem. Frälsaren såg de trångmål
som den apostoliska församlingen snart skulle bli utsatt för. Och i det han lät
sina blickar tränga längre in i framtiden, såg han de häftiga, ödeläggande
stormar som skulle rasa mot hans efterföljare under århundraden av mörker och
förföljelse. I några få korta men övermåttan betydelsefulla ord förutsade
han den lott som världens härskare skulle tilldela Guds församling. Matt.
24:9, 21, 22. Kristi efterföljare skulle komma att gå samma förödmjukelsens,
smälekens och lidandets stig som deras Herre hade gått. Samma fiendskap som världens
Frälsare blev föremål för, skulle komma alla dem till del som trodde på
hans namn. Den kristna församlingens
tidigaste erfarenheter bekräftade uppfyllelsen av Frälsarens ord. Jordens och
avgrundens makter församlade sig mot Kristus genom att förfölja haras efterföljare.
Hedendomen insåg att om evangelium vann seger, skulle det innebära att dess
tempel och altaren dömdes till förstöring, och därför samlade den sina
krafter för att tillintetgöra kristendomen. Förföljelsens eld blev tänd. De
kristna berövades sin egendom och jagades från sina hem. De uthärdade »mången
lidandets kamp ». De »fingo lida begabberi och gisselslag, därtill ock bojor
och fängelse ». Hebr. 10: 3 2;11:3 6--3 8. Stora skaror beseglade
sitt vittnesbörd med sitt blod. Ädlingar och slavar, rika och fattiga, lärda
och olärda dräptes utan skonsamhet. Dessa förföljelser, som
begynte under kejsar Nero ungefär vid den tid då Paulus led martyrdöden,
fortsatte med större eller mindre häftighet under århundraden. De kristna
blevo falskeligen anklagade för de ruskigaste förbrytelser och beskyllda för
att vara orsaken till stora olyckor - hungersnöd, farsoter och jordbävningar.
När de blevo föremål för folkets hat och misstankar, stodo angivarna färdiga
att för vinnings skull förråda de oskyldiga. De blevo dömda som uppviglare
mot staten, som religionens fiender och som en pest för samhället. Stora
skaror kastades för vilda djur eller brändes levande i amfiteatrarna. En del
korsfästes, andra insveptes i vilda djurs skinn och kastades in på arenan för
att sönderrivas av hundar. Deras avrättning var ofta den förnämsta underhållningen
vid offentliga fester. Stora människomassor samlades för att njuta av detta skådespel
och hälsade offrens dödskamp med skratt och bifallsrop. Varhelst Kristi efterföljare sökte
tillflykt, jagade man dem som vilda djur. De voro »nödställda, misshandlade,
plågade, dessa människor, som världen icke var värdig att hysa; de irrade
omkring i öknar och bergstrakter och levde i hålor och jordkulor». Hebr.
11:36-38 Tusenden funno en tillflykt i katakomberna. I dessa underjordiska
gömställen begrovo de kristna sina döda, och här funno de också ett hem, när
de blevo misstänkta och förklarade fredlösa. Under de grymmaste förföljelser
bevarade dessa. Jesu vittnen sin tro obesmittad., Fastän de voro berövade
varje bekvämlighet och avstängda från solens ljus, undslapp dem ingen klagan.
Med ord fulla av tålamod och hopp uppmuntrade de varandra till att uthärda
betryck och umbäranden. Förlusten av varje jordisk välsignelse kunde ej förmå
dem att förneka tron på Kristus. I likhet med Guds tjänare
fordom blevo många »lagda på sträckbänk och ville icke taga emot någon
befrielse, i hopp om en så mycket bättre uppståndelse». Från Guds tron hörde
de en röst som sade: »Var trogen intill döden, så skall jag giva dig livets
krona.» Hebr. i z : 3 S ; Upp. 2: 10. Den ondes försök att med våld
föröda församlingen var fruktlös. Den stora strid i vilken Jesu lärjungar
offrade sina liv, upphörde ej då dessa trofasta banerförare föllo på sin
post. De segrade i sitt nederlag. Guds tjänare blevo dödade, men Guds verk
gick framåt med växande kraft. Evangelium vann allt större utbredning, och
dess anhängare växte i antal. Tusenden blevo kastade i fängelse
och dödade, men andra skyndade att ta deras plats. Och dessa som ledo martyrdöden
för sin tro, beseglades för Kristus och blevo av honom räknade såsom
segervinnare. De hade kämpat den goda kampen, och de skulle få härlighetens
krona vid Kristi återkomst. De lidanden som de kristna måste utstå, förde
dem närmare Frälsaren och närmare varandra. Deras exempel i livet och deras
vittnesbörd i döden var en ständig bekräftelse för sanningen. Och där man
minst hade väntat det, övergåvo Satans undersåtar hans tjänst och ställde
sig under Kristi fana. För att med desto större framgång
kunna bekämpa Guds verk planterade Satan sitt baner i den kristna kyrkan. Om
han kunde förföra Kristi efterföljare och göra dem misshagliga för Gud,
skulle deras styrka, frimodighet och fasthet svikta, och så bleve de ett lätt
byte för fienden. Från
förföljelse till upphöjelse.
Den store motståndaren försökte
nu att uppnå med list vad han icke förmådde vinna med våld. Förföljelsen
upphörde, och i dess ställe sattes nu den timliga medgångens och den världsliga
ärans farliga lockelse. Avgudadyrkarna läto förmå sig att antaga en del av
den kristna tron, medan de förkastade andra väsentliga sanningar. De bekände
sig till Jesus såsom Guds Son och till tron på hans död och uppståndelse;
men de hade ingen överbevisning om synd och kände ej något behov av bättring
eller hjärteförändring. Sedan de själva gjort vissa medgivanden, föreslogo
de att de kristna skulle göra sina eftergifter, så att alla kunde samla sig
omkring tron på Kristus. Här stod församlingen i en
fruktansvärd fara. Fängelse, tortyr, eld och svärd voro välsignelser i jämförelse
med detta. En del av de kristna stodo fasta och ville icke inlåta sig på någon
kompromiss. Andra voro böjda för eftergifter och jämkningar i vissa punkter
av sin tro och för gemenskap med dem som delvis antagit kristendomen, i det
de framhöllo att detta måhända kunde bli ett medel till deras fullständiga
omvändelse. Detta var en ångestens tid för Kristi trogna efterföljare. Under
skenkristendomens mantel höll Satan på att lista sig in i församlingen för
att fördärva de kristnas tro och leda deras sinnen bort från sanningens ord. Till sist gick flertalet med på
att sänka måttstocken, och en förening ingicks mellan kristendom och
hedendom. Fastän avgudadyrkarna bekände sig vara omvända och slöto sig till
församlingen, höllo de fortfarande fast vid sitt avguderi: de utbytte blott föremålet
för sin gudsdyrkan mot bilder av Jesus och även av Maria och helgonen.
Avguderiets orena surdeg, som sålunda inblandades i församlingen, fortsatte
sitt ödeläggande verk. Osunda läromeningar, vidskepliga riter och avgudiska
ceremonier införlivades med församlingens tro och gudstjänst. Kristi efterföljares
gemenskap med avgudadyrkarna hade till följd, att den kristna religionen fördärvades,
och församlingen miste sin renhet och kraft. Dock funnos några som ej läto
sig ryckas med av dessa förförelser. De fortforo att visa trohet mot honom som
är sanningens ursprung och tillbådo Gud allena. För dem som ville vara trogna
kostade det en förtvivlad kamp att stå orubbliga gentemot de förförelser och
vederstyggligheter, som i andlighetens dräkt infördes i kyrkan. Guds ord. blev
ej erkänt som rättesnöre för tron. Läran om religionsfrihet stämplades som
kätteri, och dess försvarare hatades och landsförvisades. Sanna
och falska kristna gå var sila väg.
Efter en långvarig och hård
kamp beslöto de trogna att avbryta all förbindelse med den avfallna kyrkan, om
hon fortfarande vägrade att från sig bortrensa lögn och bedrägeri. De insågo
att en skilsmässa var absolut nödvändig, om de ville lyda Guds ord. De vågade
ej tolerera själsfördärvliga villfarelser och sålunda sätta ett exempel,
som skulle bringa deras efterkommandes tro i fara. För att bevara frid och endräkt
voro de villiga till varje medgivande, som vore förenligt med troheten mot Gud.
Men de kände att även friden skulle bli för dyrköpt, om principerna måste
offras. De första kristna voro i
sanning ett särpräglat folk. Deras oförvitliga vandel och orubbliga tro voro
en ständig tillrättavisning, som störde syndarens frid. Ehuru få till
antalet, utan rikedom, ställning eller höga titlar, voro de likväl en skräck
för de ogudaktiga, varhelst deras karaktär och deras lära blevo kända. Därför
hatades de av de ogudaktiga, liksom den orättfärdige Kain hatade .Abel. Av
samma orsak som Abel dräptes av sin broder, dödades Guds folk av dem som sökte
frigöra sig från den helige Andes hämmande band. Det var också av samma skäl
som judarna förkastade och korsfäste Frälsaren, hans rena och heliga karaktär
var en ständig anklagelse mot deras egenkärlek och sedefördärv. Från Kristi
tid intill nu ha hans trofasta lärjungar väckt hat och motstånd hos dem som
älska och följa syndens väg. Evangelium är ett budskap om
frid. Kristendomen är ett religionssystem som, om det mottages och efterleves,
utbreder frid, harmoni och lycka överallt på vår jord. Kristi religion förenar
i ett innerligt broderskap alla som följa dess undervisning. Jesu mission var
att försona människorna med Gud och sålunda även med varandra. Men världen
som ett helt behärskas av honom som är Kristi bittraste motståndare.
Evangelium framhåller livsprinciper som äro helt och hållet i strid med människornas
vanor och önskningar, och därför sätta de sig upp däremot. De hata den
renhet som uppenbarar och fördömer deras synder. Och de kunna förfölja och förgöra
dem som framhålla evangelii rättfärdiga och heliga krav för dem. Det är i
denna betydelse - emedan dess upphöjda sanningar åstadkomma hat och
strid -- som evangelium kallas ett svärd. De
orättfärdigas framgång.
Den outgrundliga försyn som låter
de rättfärdiga lida förföljelse under de ogudaktigas hand, har varit en orsak till
mycket bryderi hos många som äro svaga i tron. Några ä ro färdiga att kasta
bort tilliten till Gud, emedan han låter de uslaste bland människor ha framgång,
medan de bästa och renaste måste plågas och pinas under deras grymma makt.
Huru kan, frågar man, ett väsen som är rättfärdigt och barmhärtigt och som
tillika har all makt, tåla sådan orättvisa och sådant förtryck? Detta är
oss en alldeles ovidkommande fråga. Gud har givit oss tillräckliga bevis på
sin kärlek, och vi böra inte ifrågasätta hans godhet, därför att vi ej förstå
hans försyns verksamhetssätt. Frälsaren förutsåg det tvivel som skulle ansätta
hans lärjungar i prövningens mörka stunder; han sade till dem: »Kommen ihåg
det ord, som jag sade till eder: 'Tjänaren är icke förmer än sin herre.'
Hava de förföljt mig, så skola de ock förfölja eder. » Joh. I 5 :20. Jesus
led mera för oss, än någon av hans efterföljare kan komma att lida som följd
av ogudaktiga människors grymhet. De som måste utstå tortyr och marterdöd, följa
blott i Guds älskade Sons fotspår. »Herren fördröjer icke
uppfyllelsen av sitt löfte. » 2 Petr. 3:9. Han varken glömmer eller försummar
sina barn. Men han låter de onda lägga sin verkliga karaktär i dagen, för
att ingen som vill göra Guds vilja, skall behöva misstaga sig angående den. Därtill
kommer också att de rättfärdiga föras in i lidandets eldsugn för att de
skola renas, för att deras exempel må övertyga andra om trons och
gudsfruktans verkligheter och för att deras rättfärdiga liv må bli en dom över
ogudaktighet och otro.
|